Etikett: Norge

Dags för Nato?

Försvaret av Sverige är viktigast för det svenska försvaret – men uppnås målen bäst ensamt eller tillsammans? Och om svaret är tillsammans med andra, borde vi då inte spela med öppna kort gentemot såväl svenska folket som tilltänkta partner – och gå med i Nato?

JAS 39 Gripen, symbolen för modern svensk försvarsindustri. Foto: Oleg V Belyakov, Air Team Images, via Wikimedia.
JAS 39 Gripen, symbolen för modern svensk försvarsindustri. Foto: Oleg V Belyakov, Air Team Images, via Wikimedia.

Försvaret fortsätter att inta en plats på den politiska dagordningen som sällan sedan kalla krigets slut. Intresset och mediebevakningen av Folk och försvars årliga Sälen-konferens är följaktligen kanske större än någonsin. Efter årtionden av förbandsnedläggningar och förändringar av försvarets inriktning är vi tillbaka i grunduppgiften: försvaret av Sverige. Och de uttalanden och fakta som kommit fram visar varför frågan är så het. Försvarsförmåga för en vecka. Försvarsförmåga för ett strategiskt område av Sverige – inte mer. Stärkt försvarsförmåga de senaste åren, påstås å ena sidan – men minskad användning av alla de viktigaste försvarssystemen framhålls som ett starkt tecken på motsatsen, å den andra.

Upp- och nedvända världen har ur vissas perspektiv rått i försvarspolitiken de senaste åren. När en moderat försvarsminister avgått i vredesmod över en moderat finansministers sparsamhet. Och när Folkpartiet trätt fram som en av de starkaste kritiska rösterna av bristande försvarsförmåga, och en av de varmaste tillskyndarna av ett förstärkt försvar (företrätt av Allan Widman, och inte så sällan av partiledaren Jan Björklund – som i Sälen i dag, med konkreta förslag om att förstärka försvaret med 20.000 mobiliseringsbara reservister).

Nu kan eventuellt en förändring skönjas – nu, när alla tycks tala om behovet av att förstärka försvaret, och att koncentrera det primärt på Sveriges egna behov. Eller som försvarsberedningens ordförande, moderaten Cecilia Widegren uttrycker det: ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Att något så självklart behöver uttryckas, säger en del om den försvarspolitiska situationen och debatten. Likafullt kan man säga att Sveriges förmåga att hjälpa till vid konflikter och kriser i andra delar av världen, börjar med ett tryggat försvar av hemlandet. Bred enighet tycks numera också råda kring behovet av samarbete för gemensam trygghet.

Frågan är hur långt enigheten når när det gäller hur försvaret av Sverige ska gå till, hur försvarsförmågan ska stärkas – och hur internationellt säkerhetssamarbete ska utvecklas. Sverige lägger stor vikt vid samverkan med våra nordiska grannländer, försöker med visst besvär få till försvarsmaterielsamarbeten (SvD) och har rentav utfärdat ett ensidigt löfte om hjälp i en krissituation. Men, som t.ex. DN:s ledare påpekar i dag, så är ett samarbete mellan två Nato- och två icke-Nato-länder besvärligt.

Sveriges viktigaste säkerhetspartner är Nato. Det sägs ibland att vi samarbetar så mycket det går, utan att formellt vara medlemmar. Det innebär att vi inte har anslutit oss till den gemensamma solidaritetsklausulen, att försvara varandra mot angripare – men det innebär också att vi avhänder oss det garanterade stödet för egen del. Betecknande nog har Sveriges ensidiga solidaritetsdeklaration i Norden inte lett till motsvarande löfte från grannarna.

200px-Flag_of_NATO.svg

Skälen för Sverige att ta steget fullt ut, mot Nato-medlemskap, blir allt starkare. Hittills har Folkpartiet varit det enda parti som aktivt har drivit ett svenskt Nato-medlemskap – i dag av Jan Björklund konkretiserat till år 2020. Moderaterna vill, men har gett Socialdemokraterna veto. Kristdemokraterna tycks vara på väg åt Nato-hållet. Men svenskarna kanske rör sig fortare: i en färsk mätning, lagom till Folk och försvar-konferensen, säger sig 36 procent vara för ett Nato-medlemskap – skillnaden mot de som säger nej, 40 procent, är mindre än vad jag kan minnas att jag har sett någon gång. Det gör att det gamla motargumentet – ett folkligt motstånd eller i varje fall ointresse – inte längre är giltigt.

Svenskarna ser säkert att vitsen med solidaritet är att den gäller i båda riktningar. Endast ett Nato-medlemskap kan ge den säkerhetsgarantin. De ser kanske också vitsen med rättfram ärlighet: om vi ändå samarbetar, och behöver samarbeta, i så stor utsträckning så varför inte gå hela vägen? Att Nato, liksom EU men till skillnad från det i Sverige så omhuldade (och förvisso omistliga) FN består av demokratier spelar säkert en stor roll för de långsiktiga möjligheterna till en varaktig förändring av svensk Nato-opinion, och ett framtioda svenskt Nato-medlemskap.

Någon besparingsmöjlighet erbjuder dock inte Nato-medlemskapet. Möjligheten till industrisamarbeten och ett minskat behov av att, som alliansfritt land, ha och utveckla egna försvarssystem kan förvisso vara positivt både för svensk försvarsindustri och det svenska försvarets ekonomi. När det gäller själva försvarsförmågan skulle förväntningarna på det, rika och strategiskt belägna, Sverige sannolikt vara högre som medlem i alliansen. En förstärkning av försvaret ligger med andra ord i korten – och det lär gå fortare än diskussionen om Nato-medlemskapet.

I media om försvaret, Nato och Folk och försvar: DN, Reinfeldt: Svenskt Nato-medlemskap inte aktuellt, DN, Moderaterna vill ha fördjupat utbyte med Nato, SR, Svenskarna mer positiva till Nato, SvD, sammanställning av artiklar om försvarsdebatten, Aftonbladet debatt, Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret?, Riksdag & Departement, Nato-spåret stängt trots ökat stöd.

Bloggar: Staffan Werme, Ska Sverige gå med i Nato?, Sivert Aronsson: Allt ensammare på perrongen, Martin Skjöldebrand: Värnplikt.

Rätt läxor och rätt hjälp

Läxor kan vara en väldigt bra del av undervisningen, om de används rätt. Läxhjälp borde också finnas tillgänglig för alla elever – och ta sikte främst på de elever som behöver hjälpen bäst.

Det har varit mycket läxor i skoldebatten på senare tid. Får barn för mycket läxor? Behövs läxhjälp? Och i så fall med skatteavdrag? Och offentligt finansierad i skolans regi? Läxor kan vara viktiga delar av en bra undervisning. De kan ge extra tid för fördjupning och problemlösning, visar behovet och nyttan av egen ansträngning för att nå kunskap, och kan skapa en bra koppling mellan skolan och hemmet.

Matematikläxa om vektorer. Foto från Wikimedia, Fir0002/Flagstaffotos.
Matematikläxa om vektorer. Foto från Wikimedia, Fir0002/Flagstaffotos.

Den viktigaste frågan måste dock vara: Får eleverna rätt läxor? Och hänger de ihop med undervisningen på lektionstid på ett bra sätt? (Se bl.a. SvD:s artiklar i ämnet om hur svenska skolans läxor ”döms ut”, och om hur genomgångar kan göras via film utanför lektionstid och lektionerna ägnas åt diskussioner och problematisering.) Som utbildningsminister Jan Björklund konstaterar: ”Om läxan är så komplicerad att eleven inte klarar av den, då har man gett fel uppgift”.

Allra viktigast är skolans undervisning – och läxorna – för de barn och ungdomar som har sämre förutsättningar med sig hemifrån och från sin omgivning i övrigt.

Skolan och utbildningen ska vara den stora utjämnaren av samhällsskillnader. Det är där den liberala rättvisedimensionen lyser starkast: Att ge alla så jämlika utgångspunkter och förutsättningar som möjligt.

Läxhjälp är ett sätt att få till stånd bättre nytta av läxorna – och framför allt jämlikare utbildning. Men då måste läxhjälpen ges på rätt, och på ett rättvist, sätt. Visst kan föräldrar gärna få köpa läxhjälp åt sina barn – men skatteavdrag för den läxhjälpen är knappast rätt sätt för en bättre fungerande skola och för att fler ska nå den kunskap de har rätt till.

Mycket bättre än skatteavdrag är förstås Stockholms stads och Lotta Edholms satsning på läxhjälp för alla barn i Stockholms skolor. Tillsammans med utbyggd sommarskola, inte minst för nyanlända, och även sommarsimskola, ger det goda förutsättningar att hjälpa fler.

Att läxhjälpen behöver ges rätt och rättvist är tydligt av de norska erfarenheterna, där det inte verkar vara de som mest behövde hjälpen som drog nytta av den. En del svenska skolor har redan gjort erfarenheter och dragit slutsatser för att bättre utforma stödet till sina elever. Jag utgår från att vi i Stockholm kommer att ha tydliga ramar men samtidigt stort utrymme för skolor, rektorer och lärare att utforma stödet på det sätt som passar deras elever bäst.

Anna Lundberg och Helena von Schantz bloggar.