Tagg: nynazism

Politiskt våld och kulturell våldsretorik

Ung vänster har svårt att ta avstånd från våldsdömda medlemmar och våldsinriktade Revolutionära fronten. Våld och våldsretorik i politiken kan aldrig accepteras, lika lite som våldsuppmaningar kan förbises i kulturen. Oavsett vilket håll det kommer ifrån.

mis6
VÄNSTERVÅLD. Från Revolutionära frontens egen film där de visade sina våldshandlingar mot påstådda nazister – i detta fall mot vad som visade sig vara en slovensk gästarbetare. Stillbild från youtube (Metro.)

Förra veckans stora medie- och kulturhändelse och debatt rörde Kartellen och Peace & love-festivalen i Dalarna. Sponsorn Dalarnas Tidningar ville inte förknippas med musikgruppen som förknippades med tidigare maningar till våld och kopplingar till den våldsamma autonoma vänstern (Aftonbladet). Festivalen valde själv att avboka Kartellen (Aftonbladet), vilket ledde till protester från en rad andra artister som ville dra sig ur. Till slut backade festivalen och Kartellen är åter välkommen till Peace & love (SR).

Jag har svårt att döma vem som har rätt och fel i denna fråga. Dalarnas Tidningar har rätt till sin ståndpunkt, festivalen har rätt att boka vilka artister de vill och artister har rätt att välja var de vill medverka. Om Kartellen och dess frontfigur ”Sebbe Staxx” numera tar avstånd från våld och från de våldsinriktade vänsterkretsar man tidigare kopplats till (inte minst genom Uppdrag Granskning) så är det positivt. Om debatten leder till att detta avståndstagande uppmärksammas och omfattas av fler, av att våld och våldsretorik i politik och kultur problematiseras och ifrågasätts, så är det ännu bättre.

Avståndstagande från våld i politiken behövs. Andra har nämligen svårt att ta avstånd från våldsamma aktioner och grupper, från hot- och hatfyllda ord och symboler. Problemet finns i dagens Sverige bland ungdomspolitiker i både en socialistisk och en fascistisk tradition. Sverigedemokraternas ungdomsförbund skickar en hälsning till systerorganisationer i Europa som andas gamla, onda tider. SD:s kopplingar till retoriken på hatfyllda nätsajter påminner också om deras egen, närliggande historia med stöveltramp, uniformer och retorik från fascistiskt, nynazistiskt arv.

Vänsterns arv är ett annat men likafullt problematiskt. Ung vänster verkar ha notoriskt svårt att ta avstånd från våldsförhärligande företrädare och den våldsinriktade organisationen Revolutuonära fronten. Senast handlar det om en styrelseledamot i Västmanlands-distriktet, som är åtalad och föremål för Säpos intresse (SR). Tidigare har vi sett det med t ex ordföranden för Ung Vänster Örebro (Metro), som fick avgå men fortfarande har stort stöd (SVT). Och i Västmanland vill man inte, till skillnad från Ung vänster på riksnivå, ta avstånd från Revolutionära fronten. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt har tidigare sett sig nödgad att markera avstånd till ditt ungdomsförbund i dessa frågor och han kan få anledning att göra det igen (vilket visas av vissas reaktion om ”svek”, Expressen).

Ungdomspolitikerna verkar inte i ett vakuum. Valåret 2014 väntas innebära ett ökat hot från extremister av olika slag (DN). Högerextremister skördar framgångar i Europa och tar åter större plats på gatorna. Rasistiskt våld och hatbrott ökar också i Sverige, en bild som FN-förbundet bekräftar i dag (SvD). Vänsterextremt våld är också ett stort hot – med våldsamma motaktioner och direkta hot och angrepp på meningsmotståndare. Och det verkar vara okej i breda kretsar att tala om demokratiskt valda företrädare i föraktfulla termer och förneka dem människovärde (t expunksångaren Mattias Alkbergs ”skadedjur”, NSD). Sådan retorik riktas inte bara mot och mellan ytterkanternas extremister; demokratiska partier och politiker som står för allas lika värde och icke-våld finner sig vara måltavlor för hatfyllda tillmälen, för att man står för en annan politik. Det hotar det demokratiska samtalet, när alla anständiga krafter istället borde enas mot dem som vill ta till våld i både ord och handling.

Jag tänker inte gradera eller ursäkta något politiskt våld: Allt våld är förkastligt. All våldsförhärligande, uppviglande retorik är förkastlig. Oavsett hur mycket vi hatar och avskyr våld från nynazister ursäktar det inte att ta till nävar och vapen. I demokratin är det en instans som har befogenhet att utöva våld, rättsväsendet. Så måste det förbli.

Men inte bara handlingar är viktiga. Ord räknas också. Yttrandefriheten ska inte inskränkas – men vi måste kunna föra en problematiserande debatt. Utan att anklagas för censur.

Stå upp för det öppna Sverige – i och utanför parlamenten

Sverige är ett öppet och generöst land. Det har vi demonstrerat i diskussioner och manifestationer de senaste veckorna – och i riksdagen de senaste åren. En liberal invandringspolitik bör bevaras oavsett valutgång.

vi-gillar-olika1I dag vänder året mot ljuset – och Sverige och svenskarna tar ställning mot mörkrets krafter. Dagens demonstration i Kärrtorp väntas samla rekordmånga som vill markera mot våld och rasism. Den har föregåtts av ett flertal manifestationer, och tillsammans blir de ett tydligt avståndstagande mot dem som vill göra skillnad på människor, mot det övergrepp på öppenheten och friheten som nazisterna gjorde sig skyldiga till just i Kärrtorp för precis en vecka sedan.

Den kraft och den avsky svenskarna har mobiliserat och visat på bara en vecka lovar gott. Den kraften måste vi nu bejaka för ett av de mest konstruktiva, långsiktiga ändamål man kan tänka sig: att slå vakt om och stärka det öppna, generösa Sverige.

För Sverige är öppet och generöst. Vi är många som vill se ytterligare liberal invandringspolitik; å andra sidan ger alltför många uttryck för fördomar – men sammantaget har vi en generös inställning. Öppenheten mot främlingar tycks ha ökat, främlingsfientligheten och motståndet mot flyktingar minskat (se t.ex. SOM-institutets undersökning av svensk flyktingopinion, presenterad 2012). När är en liten minoritet är högljudd och blir mer våldsam är det en fara, som jag skrev i måndags; men vi ska minnas majoritetens stöd och ta styrka från den.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

Också politiken har blivit mer generös. När Sverige fick ett populistiskt, invandrings- och islamfientligt parti i riksdagen blev motreaktionen tydlig. Invandringspolitiken liberaliserades. Personer på flykt, anhöriga och människor som vill, kan och erbjuds arbeta i Sverige har fått det lättare.

Den generösare invandringspolitiken bör vi slå vakt om – oavsett hur det går i valet. Nästa svenska riksdag lär fortsatt ha en majoritet för dagens politik. Ja – även för arbetskraftsinvandringen. Folkpartiet och förhoppningsvis övriga Alliansen kan vara lika tydliga som Miljöpartiets Åsa Romson (SvD) – och jag hoppas att Romson är lika tydlig mot sina tilltänkta regeringspartner.

Läs också gärna DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis söndagskrönika: ”Blunda inte för hatet och hetsen i Sverige”, och lyssna till dagens Godmorgon världen: ”Vad får attacken i Kärrtorp för konsekvenser?”

Olika ideologier, samma antihumanism

Våldsam extremism kan ha rasistiska, religiösa eller andra ideologiska orsaker. Ett är gemensamt: Den hotar demokratin, den förför utsatta ungdomar, och den ska bekämpas. Våldet i Kärrtorp i går och den utredning som demokratiministern mottar i dag sätter samhällets arbete mot våldsbejakande extremism i fokus.

Den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp avbröts av nynazister. Foto: Jesper Svensson, jespersvensson.blogspot.se
Den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp avbröts av nynazister. Foto: Jesper Svensson, jespersvensson.blogspot.se

Demokratins dödgrävare kommer i olika skepnader. Extremistiska rörelser må ha olika ideologier: nazistisk, islamistfundamentalistisk, autonom vänsterextremistisk. De utgör alla ett hot mot demokratin – men framför allt ett hot mot framför allt vilsna, utsatta ungdomar.

Demokratin i Sverige står stark. Det innebär inte att den är osårbar eller inte skadas av extremism, hatbrott och angrepp på fri- och rättigheter. Händelser som den i Kärrtorp i går och rättssamhällets förmåga att bemöta dem (Expressen, SvD) får konsekvenser, för människors trygghet och tillit – till demokratins institutioner och till varandra. Och terroristhot av olika slag finns också i Sverige, mot svenska individer och intressen.

Med det sagt: det största hotet är mot individerna som förförs och lockas in i de extrema rörelserna. En del slutar i livslång kriminalitet och ett liv utanför samhället, andra som islamistiska jihad-krigare i utländska konflikter.

Att motverka och förebygga extremism och terrorism handlar mycket om att förebygga rekrytering. Den strategi mot våldsbejakande extremism som demokratiminister Birgitta Ohlsson beställt av en utredning och i dag mottar, kan förhoppningsvis ge svar. Den kritiserades i går för att just behandla islamism, höger- och vänsterextremism tillsammans (DN Debatt, TT/SvD) – men utredaren Eskil Franck försvarade i morse strategin och påpekade att den innehåller olika delar med bakgrundskunskap och förklaringar till de tre olika formerna av extremism (P1 Morgon).

Viktigast för att förebygga att fler unga förförs av extremism måste vara att se mönstren och sambanden men också de individuella sammanhangen. Det handlar om att se varje barn, varje ungdom. Om att stötta föräldrar och familjer – om idrotts- och föreningslivet, kulturen, civilsamhället i övrigt – och framför allt om utbildning och en skola som ger alla goda chanser i livet.

Min vän och kollega Jesper Svensson var på plats i Kärrtorp i går och vittnar på sin blogg om det som hände när den antirasistiska demonstrationen angreps av nynazister. Det är hans foto jag har lånat ovan.

Antisemitismen lever

Hoten och rädslan ökar i Europa. Människor som råkar vara judar är 75 år efter kristallnatten fortfarande utsatta för hot och förföljelse. Romer är en annan utsatt grupp. Vi måste slå tillbaka med alla det demokratiska samhällets maktmedel. Inte minst med vårt eget engagemang och våra egna röster.

Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.
Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.

I kväll och i natt inträffar 75-årsminnet av Kristallnatten: Dödsstöten för eventuella kvarvarande förhoppningar om en fortsatt framtid för judar i Nazityskland och ett steg på väg mot Förintelsen. Och i dag demonstrerar svenska nynazister till stöd för grekiska nynazisterna Gyllene gryning på Stockholms gator (DN).

Parallellen är motbjudande nog att skapa ett politiskt illamående. Och det är inte nog. Samtidigt landar en rapport om ökad antisemitism i Europa. Störst är rädslan och hoten i länder som Frankrike och Ungern – men Sverige hamnar i mitten av de åtta länder där 5.000 judar tillfrågats. (TT/SvD; rättighetsbyrån FRA).

Antisemitismen lever alltså – inte bara ”där” utan även ”här”. Och inte bara i det Malmö som uppmärksammats, t.o.m. av president Obamas sändebud. Föga förvånande att ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism inte ser något hopp om att deras verksamhet ska bli onödig snart.

Till bilden ska förstås också läggas ökad utsatthet i Europa för en annan av nazisterna förföljd grupp, romerna. Och antiziganism och fördomar mot romer är heller inte begränsad till andra länder.

Att kartlägga, se och erkänna problemet och dess omfattning är alltid ett första steg. Att tala om hur oacceptabelt det är ett andra. Men hur kan vi agera?

Vi måste säkra att sanningen och berättelserna om Förintelsen aldrig tillåts försvinna. Överlevarnas och vittnenas berättelser måste bevarad åt eftervärlden och ständigt upprepas inte minst i skolorna. Gärna med förmedlade personliga familjeberättelser; den unge Jonathan Körösi i dagens SvD har tagit på sig en viktig uppgift. (SvD 1, SvD 2.)

Vi måste analysera djupare bakomliggande orsaker till antisemitism, antiziganism och andra fördomar och hat mot andra människor enbart för att dessa, bland alla andra sina individuella egenskaper, råkar tillhöra en viss grupp. Den som har framtidstro faller sannolikt sällan i sådana irrationella åsiktsfällor. Den som är trygg i sig själv, känner trygghet för sina nära och känner sig delaktig behöver sällan söka sådana destruktiva sammanhang. Här handlar det om hela batteriet av samhällsförbättrande och utvecklande åtgärder, socialt trygghetsnät, möjligheter till utbildning och arbete, hela Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtidsutsikter.

Kulturen och medierna har förstås en viktig roll – att stärka medmänsklighet, visa på alla människors grundläggande gemensamma drag – och våra myriader av skillnader, på individnivå. Att lyfta förebilder och motbilder. Men inte att gömma undan, utan ta upp utmaningar till diskussion.

Och naturligtvis ska vi bekämpa alla de brott som antisemitism, antiziganism och andra avarter innebär – bekämpa dem med kraft och med alla den demokratiska rättsstatens medel. Effektivt polis- och underrättelsearbete är A och O. Varje hot, varje kränkning, varje övergrepp ska tas på allvar och helst lagföras.

Antisemitism och antiziganism är två mycket specifika, otäcka företeelser. Men de är också, på ett sätt, allmänna och angår oss alla. Ingen av oss bör eller kan vara oberörd – även om vi inte råkar tillhöra någon av de specifika grupperna. Vi behöver inte gå så långt som till de berömda raderna om hur grupp efter grupp i Nazityskland utsattes och undanröjdes, men det angick ju inte ”oss”; ”sedan kom de för att hämta oss och då fanns det ingen kvar som kunde protestera”.

Det räcker att fråga sig om vi vill leva i ett samhälle där rädsla, hat och hot tar sådan plats. Svaret torde vara givet. Och därför bör vi alla, som den viktigaste åtgärden av alla, markera för öppenhet – mot alla former av diskriminering.