Etikett: OECD

Ekonomi & arbete, Europa, Uncategorized

Sverige vinner europeisk tvekamp i ekonomi

Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.

TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.

Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.

Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.

Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.

Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.

Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.

Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!

Sivert Aronsson bloggar.

Kunskap & skola

Ett skolproblem som kräver sin lösning

Än en gång får Sverige dåligt betyg i en internationell skoljämförelse. Den skola som inte lyckats ge elever tillräckliga kunskaper i läsning och matematik har inte heller lyckats förmedla förmåga till problemlösning. Det är ytterligare ett underbetyg till den tidigare skolpolitiken och understryker vikten av de reformer som har börjat genomföras.

De niondeklassare som våren 2012 gjorde Pisa-testerna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap fick också göra ett test av problemlösningsförmåga. Och återigen visar det sig att Sverige hamnar under snittet av industriländerna i OECD. Fler än var femte svensk niondeklassare hamnade i kategorin ”lågpresterande”: 23,5 procent jämfört med OECD-snittets 21,4 eller Finlands 14,3. Även Estland ligger bra till bland europeiska länder, medan de asiatiska länderna som vanligt toppar.

Problemlösning är förstås oerhört viktigt; det handlar om hur man i praktiken kan tillämpa sina faktakunskaper och sin analysförmåga. Av den senaste Pisa-domen kan man snabbt dra tre lärdomar.

Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.
Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.

Misslyckandet för den tidigare svenska skolpolitiken bekräftas. Pajkastning är inget som gynnar skolans och kunskapens utveckling, och sittande regering ska naturligtvis ta sitt ansvar. Men när oppositionen och inte minst Socialdemokraterna nu kommer försöka skjuta ifrån sig skulden, är det viktigt att komma ihåg en sak. De niondeklassare som gjorde Pisa-testen våren 2012, avseende såväl kunskapsnivåer som problemlösningsförmåga, har gått hela sin grundskoletid i den ”socialdemokratiska” skolan.

För att citera utbildningsminister Jan Björklund: ”Det är den sista årskullen i Sverige som gick igenom en skola utan tidiga nationella prov, utan betyg före årskurs åtta och där lärarledd katederundervisning ansågs omodernt.” Detta bekräftas av bilden ovan till höger, som är lika aktuell nu som då Pisa-resultaten senast var aktuella i december.

Den andra lärdomen är att den svenska skolans tidigare mindre kunskapsfokuserade (”flummiga”) inriktning inte alls har gett den kreativitet som dess förespråkare gärna har framhållit. Uppfattningen att elever som inte fick ta del av en gedigna kunskaper skulle vara bättre på att kritiskt granska och konkret lösa olika problem och utmaningar har inte klarat mötet med verkligheten. Kreativitet kräver kunskap!

För det tredje inskärps behovet av att hålla fast vid, fullfölja och fördjupa de skolreformer som redan har påbörjats. Visst behöver svensk skola arbetsro, och förbättrade förutsättningar att genomföra och återinföra kunskapsskolan: Tydlig och tidig utvärdering och uppföljning, tidiga resurser till elever som behöver extra stöd – med lågstadiesatsning och speciallärare, fler, bättre utbildade och bättre betalda lärare… Låt de reformer som trädde i kraft först för några år sedan – ny läroplan, nya kursplaner, ny betygsskala och nationella prov – verka. Låt även effekterna av tidigare reformerade skollagen, med högre krav på skolorna att förse elever med god skolhälsovård och skolbibliotek, ge resultat.

Folkpartiet och Alliansen har genomfört omfattande skolreformer – som åtminstone den socialdemokratiska oppositionen i stor utsträckning har anslutit sig till i efterhand. Det är så vi tar ansvar för svensk skola. Det är så vi visar vår problemlösningsförmåga.

DN: Sverige sämst i Norden i ny Pisa-rapport, Björklund om Pisa-fiaskot: Är den gamla skolan, SR: Pisa – Sverige under snittet, Aftonbladet: Nytt skolfiasko i Pisa-rapport.

Kunskap & skola

Högre lärarlöner – och höga förväntningar på eleverna

Det är inte pengarna eller klasstorleken som främst kan lyfta svensk skola. Det är lärarna och eleverna. Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna är den internationella skolexpertens råd till Sverige. Det går väl i linje med den långsiktiga skolpolitiken.

FÅR RÅD OCH RÅG I RYGGEN. OECD:s skolexperts råd går väl i linje med Jan Björklunds skolagenda: Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna.
FÅR RÅD OCH RÅG I RYGGEN. OECD:s skolexperts råd går väl i linje med Jan Björklunds skolagenda: Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna.

Skola och utbildning är förstås alltid viktiga framtidsfrågor. I år lär skolan dessutom tävla om att vara bland de allra viktigaste valfrågorna. Det nedslående resultatet av Pisa-studien i november bidrog till att än mer sätta utbildningspolitiken i centrum för debatten. Pisa satte också fokus på de viktigaste aspekterna av skolans uppdrag: Att förmedla kunskap till eleverna, och garantera arbetsro för både elever och lärare. Som många har påpekat och som också Leif Lewin visade i sin utredning om kommunaliseringens effekter (DN Debatt) har styrningen av skolan och stödet till lärarna fallerat på flera sätt, och betyget på tidigare regeringars skolpolitik får anses lågt.

Lärarna har förstås nyckelrollen för att skapa en bra skola. Det har jag och många med mig sagt och skrivit tidigare, och det bekräftas av OECD:s skolexpert och Pisa-ansvarige Andreas Schleicher i dennes råd till Sverige i dag. Att satsa på lärarna är viktigare än t.ex. mindre klasser. Det handlar om lärarlöner och om karriärmöjligheter. Och just högre löner och karriärvägar är det som Folkpartiet och regeringen nu satsar på, med förstelärare och lektorer som har större ansvar för pedagogisk utveckling och akademisk koppling.

När svenskarna i en ny undersökning har tillfrågats om vad som är viktigast för skolan hamnar mindre skolklasser överst på önskelistan. Om man ska satsa på det, eller på fler lärare i varje klass, är något som bör vara upp till professionen och varje skolas egen bedömning. Svenskarna sätter dock tydligt lärarnas villkor och förutsättningar att göra ett gott arbete högt bland sina prioriteringar – mer tid för undervisning och planering, fler specialpedagoger, höjda lärarlöner och befogenheter att skapa arbetsro i klassrummen får t ex stort stöd i samma undersökning (DN).

Ur elevperspektiv är OECD:s viktigaste rekommendation att ha rätt, och höga, förväntningar på eleverna. Som det uttrycks i Folkparti-termer: Att ställa krav i skolan är att bry sig. Förväntningar ska givetvis utgå från varje elevs förutsättningar, talanger och svårigheter och är något i grunden positivt. Det handlar om att förmedla en tydlig känsla av att vi vet att du kan anstränga dig och uppnå målen, och att du får stöd att göra det utifrån dina behov.

Stödet till eleverna handlar också om att de får den undervisning de har rätt till – något som långtifrån alltid verkar vara fallet i dagens skola. Detta problem har uppmärksammats och adresserats av min liberala Kungsholmsvän Charlotta Schenholm, vars förslag om undervisningsgaranti har blivit Folkpartipolitik (Stockholmsbloggen).

De internationella rekommendationerna utgår från vad som lyckas i andra skolsystem, och tycks alltså passa väl in i den förda skolpolitiken. Det gäller nu att ha en långsiktighet, att hålla fast vid de viktiga reformer som har beslutats, modifiera dem så som krävs (med t ex minskad administrativ börda för lärarna) och sträva efter arbetsro och kontinuitet för både lärare och elever. Mer resurser är inte det viktigaste; Sverige är redan i världstoppen i resurser till skolan – men symtomatiskt nog inte i lärarlöner.

Folkpartiets krav om statligt ansvar för skolan då? Ja, det är fortfarande i högsta grad aktuellt. Det handlar just om att implementera de långsiktiga reformerna, om t ex lärarnas karriärmöjligheter och skolresultatens uppföljning. Det är en omorganisation som inte skulle belasta lärare och elever i klassrummen – men däremot i högsta grad påverka deras förutsättningar.

SR: Så ska Sverige förbättra skolan. SVT: Satsa på lärarna. DN: OECD: Låga lärarlöner i Sverige. Läs hela rapporten ”Resources, policies and practices in Sweden’s schooling system” som pdf via regeringens hemsida. Lotta Edholm: Skickliga lärare lyfter skolan. Jan Björklund: Stöd för regeringens skolpolitik. Martin Skjöldebrand: PISA, OECD s analys. Anna Lundberg: Lärarna en nyckel till framgång. Sivert Aronsson reflekterar över utbildning och marginaleffekter: Skogstokigt av MP.

Demokrati & ideologi, Ekonomi & arbete, Europa

Den lönsamma rörligheten

Den fria rörligheten inom EU är inte bara rätt och riktig som princip: Den är också lönsam. Det är allvarligt att ledande europeiska politiker väljer att spela på rädsla och isolationism istället för att påpeka fakta och argumentera för öppna gränser.

eu-flagbroken_0Vår tids europeiska spöke gör sig alltmer påmint: Isolationism och främlingsrädsla. Det visar sig i de högerpopulistiska partiernas ökande styrka och vilja att samordna sig (hur det nu går med den enigheten när den prövas mot  verkligheten). Och det visar sig, ännu mer allvarligt, i de etablerade partiernas ökande vilja att anpassa sig till en isolationistisk opinion och böja sig inför rädslan för det främmande.

När Le Pen, Farage och Åkesson angriper invandring eller den fria rörligheten är det illa nog. När en brittisk konservativ premiärminister, en fransk socialistisk inrikesminister eller bayerska kristdemokrater börjar röra sig i samma riktning – det är då det börjar bli riktigt farligt.

I flera europeiska länder målas nu upp ett hot från öster, från EU:s nyare medlemsländer. När rumäner och bulgarer snart fullt ut kan utnyttja den fria rörligheten, kommer de att översvämma de rikare, västliga EU-länderna. Debatten hörs allra mest i det i övrigt till så stora delar EU-skeptiska, och tabloidpresstyrda, Storbritannien. Man kan raljera över kunskapsnivån när brittiska EU-fientliga UKIP varnar för 29 miljoner rumänska och bulgariska invandrare – när de två ländernas befolkning totalt utgör 27 miljoner människor. Det är symtomatiskt för tonen och nivån i en debatt där fakta inte verkar spela någon större roll.

Fakta talar nämligen tydligt för den fria rörligheten. Om vi bortser från de principer vi liberaler gärna framhåller, om ett öppet och fritt Europa, om så öppna gränser som möjligt, så räcker det att titta på hårda siffror: Rörligheten lönar sig.

När polacker efter EU-inträdet 2004 fick fritt tillträde till Storbritannien på samma villkor som andra EU-medborgare, kom många fler än den brittiska regeringen förutspått. Likväl fanns liten anledning till oro på ekonomisk grund: De som kom, kom för att arbeta, och det har de också gjort. Kostnaden för ekonomiska bidrag är liten och vinsten från ökade skatteintäkter stor. Den brittiska regeringen själv har redovisat att bara drygt en halv procent, knappt 13.000 av alla de 2,2 miljoner EU-migranter som kom till landet mellan 1997 och 2009 sökte arbetslöshetsersättning. OECD har redovisat att migranter (från alla slags länder) bidrar mer till den brittiska ekonomin än vad infödda gör. Men en ny rapport om EU-invandringens (positiva) effekter på den brittiska ekonomin sägs nu ha gömts undan för att inte motsäga den negativa bild de konservativa i regeringen vill ge…

I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från seriösa röster om att resa barriärer mot andra EU-länders invånare, efter den märkliga och plötsliga debatten om ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004. Intåget av ett invandringsfientligt parti i riksdagen gav effekten att invandringspolitiken blev mer generös och öppnare – för både arbetskraftsinvandrare och personer med skyddsskäl. Också i Sverige ger migranter enligt EU ett nettotillskott till statskassan – om det nu är pengarna som ska räknas. Och specifikt EU-invandrarnas bidrag har också varit positivt.

Räds inte rörligheten. Den är lönsam. Och framför allt så är den rätt och riktig. Det borde ledande europeiska politiker tala om, istället för att sprida rädsla och rökridåer.

Europaportalen: OECD: Invandring en lönsam affär för skattebetalare, Camerons nya invandringspolitik får mothugg. SvD: Kritik av fri rörlighet inom EU får mothugg, Tuffa ord om EU:s fria rörlighet, Teresa Küchler: Polske rörmokaren åter het, Högerpopulister går samman i EU.