Tagg: Österleden

Osäkrad näringspolitik

Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.

OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).

En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.

Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.

Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)

Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.

Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?

Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.

Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.

Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.

SvD Näringsliv, om Företagarna som menar att ”osäkerheten kan få Sverige att stanna”; Börje Ekholm som säger att ”regeringen har skapat osäkerhet”; samt En dag på jobbet med  trängd näringsminister Mikael Damberg. DN med Carola Lemne: Näringslivet tror inte på Löfven. DI om förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som anser att Löfvens minoritet skadar Sverige. Sivert Aronsson bloggar.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

Dunkel i rödgrönt

I höstens val står ett samlat regeringsalternativ med åtta års regeringserfarenhet mot tre rödgröna partier utan vare sig större erfarenhet eller några gemensamma förslag. Knäckfrågorna och de potentiella konflikterna för det rödgröna samarbetet kvarstår – och blir bara tydligare när Vänsterpartiets valplattform har presenterats. Hur går det med valfriheten och möjligheten för arbetskraftsinvandrare att få finna sin lycka och bidra till Sveriges utveckling? För stockholmarna finns också all anledning att fråga hur det går med Förbifarten och nu Österleden.

OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster.
OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster. Bild från De rödgröna på Flickr.

När Jan Björklund mötte Åsa Romson i debatt om läraryrket i SVT:s Agenda, kunde han kort konstatera att ingen vet vad som händer med skolan efter en eventuell rödgrön valseger: ”Det rödgröna alternativet är höljt i dunkel”. Och det gäller inte bara skolan utan ett flertal, mycket viktiga, områden. Hittills har den rödgröna oppositionen, till skillnad från 2010, lagt sig vinn om att inte komma överens om särskilt mycket – inte ens om att uttalat vilja sitta i samma regering.

Men S, V, MP är nu liksom för fyra år sedan det regeringsalternativ som bjuds. Och de är mycket tydliga i en sak: sin oenighet – och därmed gemensamma otydlighet.

Det rödgröna dunklet skingrades inte när Vänsterpartiet i går presenterade sin valplattform. Tvärtom. Vänsterpartiet lovar sin vana trogen det mesta åt de flesta, och det genast. Svagheten är förstås finansieringen som innehåller en hel del luft (se nedan). Vänsterpartiet är dock fortsatt tydligt i sitt ultimatum om att stoppa ”vinster i välfärden”. Förutom några avarter som bör stoppas med regleringar kring t ex riskkapital och räntesnurror, är höga vinster i välfärdsverksamheter knappast något problem. Men (V)inststoppet blir i högsta grad ett problem för S och MP. De potentiella följderna av V:s ultimatum, i regeringsfrågan eller, om kravet till all olycka skulle förverkligas, beskrivs av Carl B Hamilton.

Det V egentligen säger är att de vill stoppa valfriheten – och de kräver ju också stopp för det fria skolvalet. Politiker, av röd kulör, ska välja skolor, mödravårdscentraler och husläkarmottagningar åt folket. Det är inget som kan anförtros elever, föräldrar och myndiga medborgare. Frågan om detta blir rödgrön regeringspolitik måste ställas gång på gång till statsministerkandidaten Stefan Löfven.

Problem både till vänster och med sin favoritsamarbetspartner, Miljöpartiet, har Socialdemokraterna i den klassiska frågan om arbetstiden. Den forne fackordföranden Stefan Löfven är förstås övertygad om det riktiga och viktiga i att vi kan arbeta mer i Sverige, men V och MP har inte samma analys. Och samtidigt räknar alla rödgröna med att hämta hem finansiering till alla sina förslag genom breda skattehöjningar just på arbete – även om de inte är särskilt ense om ”detaljerna” i mångmiljardklassen kring t ex jobbskatteavdrag eller restaurangmoms. För ”högre inkomster” har de rödgröna partierna varsitt förslag med det gemensamma att de alla höjer marginaleffekterna kraftigt, minskar drivkrafterna för arbete, utbildning, entrepenörskap och innovation – och inte kommer att ge särskilt mycket ökade skatteintäkter.

Kanske är det med den dolda omvägen över högre marginalskatter som arbetstidsförkortningen ska uppnås? Det kommer åtminstone att leda till betydligt färre arbetade timmar.

Arbetskraftsinvandringen är ytterligare en konfliktpunkt som inte har kommit närmare en lösning. Tvärtom har Miljöpartiet och regeringen fördjupat sitt samarbete, senast kring att göra det lättare för asylsökande att få stanna som arbetskraftsinvandrare, och likaså lättare för utländska doktorander (SvD). Blir det åtstramningar av människors möjligheter att komma hit, försörja sig, fylla luckor på arbetsmarknaden och bidra till Sveriges utveckling, så som S, V, LO (och, förvisso, SD) vill? Eller kommer MP vidmakthålla de liberala reformer man har genomfört med Alliansen?

Knäckfrågorna är många men något ytterligare som förtjänar att nämnas ur Stockholmsperspektiv är förstås trafikfrågorna. Kommer S att likt 2002 vika sig för sina samarbetspartier? Kommer Förbifarten, som förhoppningsvis börjar byggas före valet, att stoppas? Kommer förberedelserna för Österleden, den saknade länken i ringen runt Stockholm, som Alliansregeringen aviserade i dag, att avbrytas? Blir en rödgrön regering helt enkelt slutet för stockholmarnas förhoppningar om mindre biltrafik genom stan, och en snabbare och smidigare väg mellan norr, söder, öster och väster förbi och runt Stockholm?

Efter åtta år granskas Alliansregeringen hårt och kritiskt av både journalister och väljare. Men ju närmare valet vi kommer, desto mer svårförklarad blir bristen på gemensamma besked från vänster. Det rödgröna dunklet tätnar.

Media: Aftonbladet: Löfvens huvud(v)ärk: Kraven från Sjöstedt, SVT: Stopp för vinstuttag viktigast för V, SVT: 200 miljarder till ny järnväg, TT/DI: 2 miljarder till ny Österled, DN: Stockholmarna vill ha Förbifarten, Makthavare: Medierna gynnade vänsterpartierna i början av året. Bloggar: Sivert Aronsson om arbetskraftsinvandring. Martin Skjöldebrand om vänsterns syn på företagande och välfärd.