Ska vi satsa på fler jobb och högre sysselsättning – eller i första hand på lägre arbetslöshet? Skillnaden är större, och viktigare, än orden kan ge sken av. Mot en Alliansregering som har levererat trots ekonomisk kris, står ett splittrat och oklart rödgrönt alternativ som riskerar jobben i Sverige.

Det har varit tuffa ekonomiska år för Europa och västvärlden. Krisen har slagit hårt, underskotten skenat, företag gått omkull och arbetslösheten ökat. Sverige har också fått sin beskärda del men vi har klarat oss bättre än nästan alla andra – med urstarka statsfinanser, och en sysselsättning som faktiskt har ökat. Jobben har blivit 250 000 fler sedan Alliansregeringens tillträde 2006. Den positiva trenden fortsätter nu allt starkare (se också dagens prognos från Arbetsförmedlingen; DN/TT). Samtidigt har arbetskraften växt, och även om det ger högre arbetslöshetssiffror är det positivt att fler människor vill och kan jobba istället för att helt stå utanför arbetsmarknaden.

Inför höstens val, och inför 2020, höjer Alliansen målet: fem miljoner i arbete betyder 350 000 fler jobb på sex år. Det är en ambitionshöjning jämfört med liggande prognoser, som i sin tur bygger på en fortsättning på dagens politik. Och på dagens DN debatt berättas mer om en del av vägen till målet; det är inte minst viktigt att snabbt ge nyanlända flyktingar och invandrare språkkunskaper och en chans till jobb (utlandsfödda svarar redan för en stor del av de nya jobben sedan 2006).

Mot sysselsättningsmålet står det socialdemokratiska arbetslöshetsmålet. Ingen vill förstås ha högre arbetslöshet än vad som är möjligt men problemet med ett sådant mål är att det i princip kan uppnås utan ett enda nytt jobb. Vi har tidigare sett exempel på tveksamma arbetslöshetsmål och tveksamma vägar att nå dit. Vi minns en tid då sjukskrivningar och förtidspensioner växte mer än jobb och företagande. Socialdemokraternas ekonomiska politik beräknas också ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb. Inte konstigt att man inte vill ha ett sysselsättningsmål.

Liknande bekymmer gäller Socialdemokraternas omtalade fokus på ungdomsarbetslösheten, som har granskats av Folkpartiets Carl B Hamilton och Christer Nylander (DN debatt). Inte bara räknas alla gymnasister och studenter som pluggar på heltid och själva knappast räknar sig som arbetslösa in i den därigenom alarmerande höga ungdomsarbetslösheten. Inte bara klarar sig Sverige bättre än S förebild Österrike på de flesta ekonomiska områden. Nej, S förslag mot ungdomsarbetslösheten är inte ens de samma som verkligen visat sig vara effektiva för österrikarna. Svenska socialdemokrater vill främst hänvisa unga utan jobb åter till skolbänken. Utbildning är förstås A och O men att tvingas till mer pluggande är inte allti det bästa för skoltrötta. Lärlingar, fokus på yrkeskunskaper och lägre startlön för unga är ju däremot i Sverige liberal politik.

Jobben och ekonomin avgör valet. För att få bukt med arbetslösheten på riktigt, bland unga, invandrare och andra, krävs en politik som fortsatt gör det lockande att jobba, mer lockande att anställa, och som rustar alla människor på bästa sätt för arbetsmarknaden. En politik som tvärtom gör det dyrare och krångligare för arbetstagare och arbetsgivare, och som har som mål att vi ska arbeta mindre, är knappast vägen mot starkare sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Folkpartiet och Alliansen har levererat och vill fortsätta ge resultat.