Tagg: övervakning

Bevaka övervakarna

Den tekniska utvecklingen och vår egen medverkan att sprida och dela information har gjort den personliga integriteten till en liberal ödesfråga. Tekniken och dess möjligheter måste självklart kunna utnyttjas för vår gemensamma trygghet – men med proportionalitet. Datalagringsdirektivets fiasko bekräftar att allt som kan göras, inte bör göras – och inskärper behovet av att övervaka dem som har i uppgift att vaka över oss.

JURISTER LARMAR. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)
LARMFUNKTION FORDRAS. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Sverige må sakna en författningsdomstol men vi har EU-domstolen, och när de höga juristerna sade sin mening om det omtalade, och långtgående, datalagringsdirektivet blev domen hård. Datalagringsdirektivet, tillkommet med stor medverkan av den förra, socialdemokratiska, regeringen, finns inte mer och det är ett glädjebesked för alla som värnar personlig integritet och proportionalitet. Det vi kan beklaga är att den nuvarande regeringen, trots en uppenbar ovilja att införa den nationella lagstiftning som direktivet krävde som gick så långt som till mångmiljonböter, till slut valde att falla till föga istället för att själva driva frågan till domstolen. (DN: EU-domstol: Datalagringsdirektiv ogiltigt.)

Den svenska datalagringslagen bör nu självfallet rivas upp. Det finns, som min partivän Mathias Sundin skriver på dagens DN Debatt, ingen relevans i att regelmässigt samla in alla svenskars elektroniska information. Dessutom är det sannolikt högst ineffektivt, enligt modellen med nålar i höstackar. Lika självklart är att integritetsinskränkande datainsamling liksom övervakning av olika slag ska användas vid grov brottslighet, och där det finns en riktad, grundad misstanke.

Tvångsmedel och datainsamling ska inte kunna användas lite allmänt, bara för att det går. För dem som har i uppgift att förebygga och bekämpa brott är ofta möjligheterna som tekniken och informationen ger lockande att använda, fullt förståeligt med det goda syfte de menar att de har. Men ett aldrig så gott syfte kan lätt förfelas.

Varje användning och utökning av tvångsmedel, övervakning, informationsinsamling och -bearbetning bör alltid betraktas med skepsis (därför är jag också i grunden sunt avvaktande till regeringens och Socialdemokraternas förslag till permanentning av hemliga tvångsmedel i den mån de innebär utvidgade befogenheter, och ser med intresse fram mot lagrådets utlåtande; Beatrice Ask i SvD: Så ska polisen få använda tvångsmedel.Den skandalösa registreringen av romer visar vad som faktiskt fortfarande (eller redan) är möjligt, i vårt fria, demokratiska och öppna Sverige. Det registret avslöjades, och blev en skandal, vilket är ett hälsotecken. Men vi kan inte förlita oss på mediernas granskning och den allmänna opinionens uppmärksamhet och upprördhet.

Vi behöver ett gediget, stabilt system för att bevaka de nattväktare som vi har gett uppdraget – och våldsmonopolet – att värna vår trygghet och säkerhet. Den kontrollen ska utövas av höga jurister och experter i nämnder och myndigheter med denna ämbetsuppgift, men den ska också utföras av våra folkvalda. Att sådan granskning kan vara både effektiv, och möta motstånd, visade sig alldeles nyligen i USA när demokraten Dianne Feinstein, knappast en säkerhetspolitisk duva, ilsknade till över CIA:s metoder och försök att hejda senatens granskning – och sade så öppet. (NY Times: Conflict Erupts in Public Rebuke on C.I.A. Enquiry.)

Sedan är det förstås inte bara storebror utan också lillebror vi bör oroa oss för – eller är det kanske vi själva som är vårt eget största hot mot vår integritet? Tack vare informationsålderns lavinartade tekniska utveckling, och på grund av att vi själva så frikostigt delar med oss av information i en rad sammanhang, finns numera oceaner av uppgifter om oss själva.Den senaste, oväntat allvarliga, buggen Heartbleed som påverkar de flesta stora sajter är en väckarklocka för oss själva och vårt eget säkerhetstänkande på nätet (SvD: Heartbleed värre än väntat). Vi använder sociala medier, appar i smarta telefoner och surfplattor, och olika molntjänster för att vi kan och för att vi vill; det ger oss ett mervärde och underlättar våra liv. Men vi gör det också slentrianmässigt, för att vi vant oss, inte reflekterar djupare över det och säkert ofta tänker ”det drabbar nog inte mig”.

Vi skulle nog alla ha glädje av lite större försiktighet. Och en sådan försiktighetsprincip bör definitivt gälla vår inställning till dem som vakar över vår trygghet och värnar vår säkerhet – så att vi inte riskerar att bli offer för vår egen säkerhet.

Bloggar: PlusEtt-bloggen, Mats Westholm.

Du har väl rent mjöl i påsen?

Vilka frihetsinskränkningar är vi beredda att acceptera för att leva i ett tryggt samhälle? När blir det påstått trygga samhället alltför ofritt? Det är frågor som en liberal som vill verka i och vara en del av samhället alltid måste fråga sig. Övervakning och personlig integritet är det moderna samhällets, och framför allt e-samhällets, ödesfrågor.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan (provval 15-29 september), och senare i höst till kommunfullmäktigelistan (det provvalet pågår mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att leva tillsammans i ett samhälle innebär alltid att vi går med på att vår individuella frihet inskränks. Vi kan inte handla som vi vill, och framför allt inte behandla andra människor som vi vill. Vi avstår en del av vår egen frihet för att vinna dels trygghet, dels större frihet tillsammans. Det är motivet till att vi har en stat med våldsmonopol och brottsbekämpande liksom försvarande uppgifter.

Bildkälla: Wikimedia Commons, hustvedt.
Bildkälla: Wikimedia Commons, hustvedt.

I ett fritt och öppet samhälle måste dessa statliga uppgifter dock alltid vara föremål för övervakning och granskning. Det gäller inte minst mer dolda maktmedel, som statens övervakning av medborgarna. Som de senaste årens avslöjanden och diskussioner har visat, behöver vi dessutom i allra högsta grad bevaka också de privata företag och aktörer som samlar på sig enorma mängder information om oss.

De enorma datamängderna blir allt mer intressanta att ta del av – för företag som vill sälja skräddarsydda produkter, och för stater som vill bekämpa brott. ”Big data mining” har oerhört stor potential för att skapa tjänster och föda fram nya idéer som gynnar oss människor. Men det har också betydande risker. De senaste avslöjandena om hur omfattande avlyssningen, eller åtminstone möjligheterna och beredvilligheten att avlyssna och läsa, är, ger mycket stora skäl för eftertanke.

Den exakta gränsen för hur mycket kameraövervakning, telefontrafiksammanställning och analyser av våra mejl och Facebook-flöden som vi kan tåla går aldrig att definiera kort och enkelt. Att hindra terrorbrott eller upptäcka konspirationer mot demokratin måste alltid vara högt prioriterat. Men några principer bör benfast gälla.

Övervakning får aldrig ske slentrianmässigt. Det måste alltid vara motiverat, i varje enskilt fall, och inte ske obegränsat i tid. Den som vill sätta upp fler kameror måste bevisa att de har effekt – mer än i eventuellt upplevd ökad trygghet. Den brottsutredare eller terrorbekämpare som vill se telefonlistor måste alltid förklara varför.

Övervakarna ska alltid övervakas. Största möjliga öppenhet ska råda utåt. (Ett exempel på ett privat, datainsamlande företag som börjat demonstrera öppenhet finns här – även om också öppenheten i grunden har ett kommersiellt syfte, är det en öppenhet som konsumenter bör efterfråga.) Och för det som måste vara hemligt av en eller annan anledning ska det finnas oberoende organ – domstolar som godkänner och nämnder som ser till att allt går rätt till.

Du ska ha rätt att veta vad andra vet om dig. Även om du har rent mjöl i påsen.