Etikett: politikerförakt

Homo politicus

Det började i tonåren och sedan har det bara blivit värre. Länge kände jag mig rätt udda – och accepterades, kanske rentav omhuldades, av omgivningen som lite speciell. I min lilla hemstad började jag till slut umgås och ägna mig åt mitt intresse tillsammans med vuxna på orten, men portarna öppnades vida när jag flyttade till det stora Göteborg – och fann jämnåriga med samma passion.

POLITIKERVARDAG. I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.
POLITIKERVARDAG. Kampanjer och möten med människor är en av fritidspolitikerns många sysslor. Foto: Jesper Svensson.

Jag talar naturligtvis om politiken, och liberalismen – inget värre. Numera är jag både ordförande i en av Sveriges största Folkparti-föreningar och förtroendevald kommunpolitiker. Även om det i vissas ögon kan verka vara en underlig fritidssyssla så brukar jag oftast möta intresse, och väldigt sällan förakt eller fientlighet. Det handlar om enstaka ilskna ord vid kampanjer på stan, eller i sociala medier. Andra blir betydligt värre utsatta, för att ha fattat enskilda beslut, för ett allmänt politikerförakt – eller för politiska meningsmotståndare av mer extrem sort som inte tycker argument räcker utan tar till invektiv, hot eller skadegörelse.

Jag tänker på politikens och politikers villkor när jag hör om hot mot unga som engagerar sig i riksdagspartiernas ungdomsförbund (SR P3 Nyheter), när jag tar del av debatten om statsråd som inte sjukskriver sig (DN), och när jag hör och ser hur många av de valaffischer som ideella valarbetare har ägnat obetalda timmar åt att sätta upp vandaliseras eller försvinner (något som drabbade Centern i Göteborg [GP], Folkpartiet på Södermalm och Stockholm, och andra partier på många andra håll).
Uppdaterat:

Statsrådens sjukdagar först: naturligtvis ska ingen få lön eller arvode utan att arbeta. Men som många påpekar är ministrar i tjänst dygnet runt, året om. Att vara så sjuk att man inte kan delta i ett möte eller ta en debatt (kanske också för att inte vilja smitta andra – eller för att rösten sviker) innebär inte att man inte samtidigt hemifrån kan ägna sig åt inläsning, mejl- och telefonkontakter etc. Att inte sjukanmäla sig är uppenbarligen också den rekommendation som statsråden har fått av den juridiska expertisen i regeringskansliet, på samma sätt som under S-regeringarna före 2006. Att inte kunna fullfölja sitt uppdrag – t ex när man genomgår en operation som dåvarande statsminister Göran Persson (som inte verkar ha sjukskrivit sig) eller finansminister Anders Borg (som då sjukskrev sig) eller en längre tids behandling – ligger längre bort för de dygnet runt-ansvariga statsråden, än för oss andra.

Hot och trakasserier ska tas på allvar. Att unga, politiskt engagerade hotas är oacceptabelt. Våldet från den extrema vänstern, som Uppdrag  Granskning skildrar i kväll, är förkastligt. Men ibland undrar jag om det breda politikerföraktet framför allt är en myt som odlas i medierna.

Jag får fog för denna känsla i de mätningar som görs, och som DN:s ledarsida redovisar i sin reflektion över statsrådens sjukskrivningar (Helt vanlig övermänniska). Efter ett ras fram till 1990-talet är förtroendet för politiker åter uppe på 1960-talets nivåer, trots affärer, skandaler och drev. Medborgarna tycks kloka; de tar dreven med de nypor salt de förtjänar, och inser att de inte säger något om politiker som grupp – eller ens ger hela bilden om de personer och de händelser som beskrivs. Samtidigt är den hårda bevakningen också ett salt för politiken och politikerna; ett ofrånkomligt och rentav nödvändigt villkor. Oegentligheter ska uppdagas och hyckleri åskådliggöras, för att medborgare och väljare ska kunna få hela bilden.

Värre än medierna är de som hatar och hotar. Vissa är missnöjda med specifika politiska beslut som går dem emot. Några få är rättshaverister, eller har psykiska problem – de kan ibland vara farligast. Men en rätt stor del är extrema politiska meningsmotståndare, till vänster eller höger.

Det är inte ”vanligt folk” som river ner, sparkar sönder eller stjäl Folkpartiets eller andras EU-valaffischer i Stockholm och på andra platser. Eller som misshandlar och hotar meningmotståndare. Det är människor som sannolikt själva har en stark övertygelse – och inte kan acceptera att andra människor har andra uppfattningar. Det, som bl a skildras i Uppdrag Granskning, är i förlängningen ett väsentligt hot mot demokratin – till skillnad från statsrådsarvoden och medieskriverier.

Det jag vill säga till alla som läser tidningar, till den breda allmänheten och till dem som river ned och förstör: Det är inga proffspolitiker ni har att göra med. Det är ideellt arbetande människor som lägger ner en stor del av sin fritid på sitt politiska engagemang, på nämndhandlingar och sammanträden, i medborgarmöten och affischeringar. De gör det av övertygelse, intresse, och för att det är roligt att påverka och försöka göra skillnad. Och det bästa verktyget mot kvarvarande politikerförakt tror jag är att vi ideellt engagerade politiker stolta står upp för vårt engagemang. Det kommer att väcka omgivningens intresse, var så säker. Och jag ser gärna att vi blir fler – fler förtroendevalda som förvaltar våra gemensamma angelägenheter, som ger fler svenskar chansen att träffa och rentav känna en politiker.

Homo politicus: Enligt Platon var människan framför allt en politisk varelse. Obs! Uppdatering maa Uppdrag Granskning 7 maj om Vänsteraktivister bakom många våldsdåd.

Horribelt med fortsatta orimliga riksdagspensioner

Att vara riksdagsledamot är ingen sinekur. Det är också rimligt att avgångna riksdagsledamöter har ett visst inkomstskydd. Att man som 50-åring och f.d. riksdagsledamot ska ha en hög inkomst fram till ålderspension är däremot orimligt. Att en utredning nu föreslagit en förändring är därför välkommet – men det är horribelt att denna förändring endast ska gälla nyvalda riksdagsledamöter från 2014. Redan sittande ledamöter som omväljs ska fortsätta att omfattas av tidigare, mycket generösa regler.

Det är orimligt, och det skriver jag tillsammans med Anne-Marie Ekström, Jesper Svensson och Daniel Andersson i dagens nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU. Se klipp nedan och hela texten inklistrad där nedanför.

NU 8/2013, 21 januari 2013.
NU 8/2013, 21 januari 2013.

Horribelt låta gamla riksdagsledamöter behålla orimliga ”pensioner”

Att vara riksdagsledamot ska vara något av det finaste man kan vara i Sverige. Ett uppdrag som bygger på väljarnas förtroende, och som förnyas vart fjärde år.

Detta förtroendefulla uppdrag ska naturligtvis arvoderas bra. Det är viktigt att alla slags människor kan tjäna sitt land i den lagstiftande församlingen. Arvodet kan inte konkurrera med direktörslöner men det är i högsta grad motiverat att det ligger på en nivå över vanliga medelinkomster – också för att riksdagsuppdraget ska vara förenat med respekt.

Det är också rimligt att en riksdagsledamot som avslutar sitt uppdrag för en tid har en ekonomisk trygghet. Yrkeskarriären har ofta legat på is en tid (även om en del förtjänstfullt behåller kontakten med sitt tidigare yrkesliv, så är det ju inte möjligt för alla). Efter en tid i riksdagen är det kanske en annorlunda yrkesbana som väntar. Det kan finnas karensskäl att inte alltför snabbt ta vissa uppdrag, som berör det man har arbetat med i riksdagen.

De inkomst- och pensionsförmåner som riksdagsledamöterna hittills har haft, har dock med rätta kritiserats för att vara orimliga. Exemplen är många på tidigare ledamöter som har kunnat avstå från att arbeta och istället fått en relativt hög ersättning från riksdagen, i vissa fall fram till 65-årsdagen.

Därför är det helt i sin ordning – och hög tid – att systemet för inkomstgaranti nu ska förändras. Men risken är stor att man med den lösning som nu föreslås, bara spär på eventuellt politikerförakt ytterligare. Avståndet mellan medborgarna och ett upplevt politikerfrälse blir ännu större.

Att låta dagens riksdagsledamöter behålla det nuvarande, generösa stödet är naturligtvis helt horribelt. Att det nya, vettiga systemet bara skulle gälla för dem som väljs in 2014 och senare, är inte i första hand orättvist mot framtidens ledamöter. Det är djupt provocerande och stötande för den allmänna rättskänslan.

Ett argument som hörs för att låta dagens ledamöter förbli ett privilegierat politikerfrälse, är att det handlar om ingångna avtal och att undvika retroaktiva förändringar.

Om förutsättningen för att bli invald i riksdagen var att få en generös pension, bör nog berörda ledamöter fundera över sitt engagemang. Och väljarna bör fundera över om dessa deras representanter hör hemma i riksdagen.

Som riksdagsledamot är man dessutom inte anställd. Riksdagen har ju heller inte haft problem att ändra diverse villkor för exempelvis medlemmar i a-kassor eller för oss alla medborgare i socialförsäkringarna.

Det finns i den politiska kulturen ibland en anda av att man som innehavare av ett uppdrag behåller det tills man själv väljer att kliva av. Detta är en kultur som konserverar politiken och fördröjer nödvändiga förändringar. Användandet av begreppet retroaktivt i diskussionen om villkoren för den kommande mandatperiodens folkvalda gör det nödvändigt att betona en fundamental princip: förtroendet från medlemmar och medborgare prövas vid varje val. Ett förnyat förtroende får aldrig betraktas som givet, det måste på nytt förtjänas.

RASMUS JONLUND
Kulturpolitiker Stockholm stad, ordförande FP Kungsholmen

ANNE-MARIE EKSTRÖM
2:e vice ordf kommunfullmäktige Borås, f.d. riksdagsledamot

JESPER SVENSSON
Ordförande FP Skarpnäck

DANIEL ANDERSSON
Vice ordförande FP Östergötland