Människor verkar bli ”smartare” i takt med att vi och vår omvärld utvecklas. Det ger hopp att vi ska klara att lösa de stora utmaningar som mänskligheten står inför. Förhoppningsvis kommer vi också att må bra som människor i denna ljusnande framtid.

Vi är egentligen stenåldersmänniskor som inte är anpassade till att leva i den moderna, industrialiserade, informationsflödande världen. Det är en så kallad sanning som förs fram från tid till annan, och som får förklara allt från olika dieter till psykisk ohälsa. I själva verket tycks vi och våra hjärnor dock anpassa oss relativt snabbt till utvecklingen av vår omvärld, den miljö vi vistas i och de val och utmaningar vi ställs inför.

Intelligenskvoten har stigit kraftigt i världen under den tid man mätt på 1900-talet, som dagens morgontidning visar i ett intressant reportage (DN). Den utveckling med ökade resultat på IQ-tester som setts i västvärlden går nu fortare i utvecklingsländer. Världen går mot en jämlikt smartare framtid. Detta väcker förstås alla möjliga frågor om orsaker och effekter. Vi har kanske inte blivit rakt av mer intelligenta – men mer moderna, mer anpassade till det moderna samhälle vi samtidigt gradvis har skapat.

För en liberal framtidsoptimist är ökande mänsklig intelligens förstås välkomna och goda nyheter. Det kan innebära att vi blir mer självständiga i våra beslut, mindre benägna att följa dogmer – och förhoppningsvis mer öppna för demokrati och andras såväl som egna mänskliga rättigheter. Kanske är detta en del i förklaringen att ekonomisk-teknisk utveckling och demokratiska värderingar ofta verkar ha ett samband?

Domedagsprofetior har genom mänsklighetens historia ofta kommit på skam. Vi har ännu inte drabbats av den massiva överbefolkning och knapphet som utmålats av många siare från Malthus och framåt. Vi löste freonernas och ozonhålens utmaningar. Vi avslutade kalla kriget utan ett hett kärnvapenkrig.

Kanske kan vi också hysa tillförsikt om att den stora enpartidiktaturen Kina i framtiden går i en demokratisk riktning med respekt för mänskliga rättigheter? Och att vi kan lösa klimatutmaningen, trots de svårigheter som visat sig allra senast nu vid klimattoppmötet i Warszawa?

Förhoppningar och framtidstro innebär inte naivitet. Problemen löser sig förstås inte själva, hur intelligenta vi än blir. Vi måste också använda intelligensen. Klimathotet försvinner inte om vi lutar oss bekvämt tillbaka i luftkonditionerade SUV:ar, drivna på bränsle från olja eller skiffergas, på väg hem mot ännu en middag på nötbiff lagad med el från kolkraftverk, med en matkasse där en stor del kommer att slängas oätet.

Intelligens betyder inte heller  automatisk lycka. Den ökande psykiska ohälsan i samhället (se exv SvD) beror kanske delvis på att vi känner efter mer, har tid att reflektera över hur ”vi mår egentligen”, eller helt enkelt sätter andra ord på vissa känslor. Att många unga mår dåligt i dag – beror det enbart på ett svårare vuxenblivande och mer utdragen etablering av arbets- och bostadssituationen? Mycket annat har ju blivit så mycket bättre, både materiellt och sett till hur unga och barn behandlas och bemöts. Har vi helt enkelt blivit lite ovana vid motstånd och motgångar? En sådan ”curling”-effekt, som både SvD:s Maria Carling och DN:s Hanne Kjöller tar upp i dag, kan nog påverka både yngre och äldre.

Intelligens är ett verktyg som ger möjligheter. Det är människans intelligens som har löst problem och fört oss framåt i utvecklingen, från elden och de första redskapen till partikelaccelaratorer och smarta mobiltelefoner. Vi har alla möjligheter att fortsätta framåt – om vi är smarta nog att använda verktyget.