Tagg: public service

Politiken det enda som växer med grön kulturvision?

Miljöpartistisk kulturpolitik skiljer sig markant från vår liberala syn på kulturen och kulturpolitiken. Framför allt handlar det om politikens roll, framgår när de gröna nu lanserar kultur som ”det fjärde välfärdsområdet”.

Miljöpartiets logga COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN KOD 200Kulturpolitiken är viktig. För oss liberaler handlar det bland annat om att veta var gränserna går för vad som är politikens uppgift. Liberaler har genom åren kämpat för att det offentliga ska stötta kulturen, t ex teatergrupper och tidskrifter – men att stödet ska ges efter en opartisk prövning. Liberaler strävar efter att värna det fria ordet, utjämna skillnader i tillgång till kultur och skydda kulturaktörer på från politisk klåfingrighet.

För Miljöpartiet verkar de gränsdragningarna helt främmande. Den som bläddrar igenom det nya kulturpolitiska förslaget med den pampiga rubriken ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”, som presenterades idag, får ta del av en stor dos politisk självhävdelse. Principen om armlängds avstånd lyser med sin frånvaro.

Det hela börjar med avskaffande av BNP-måttet. Vad som ingår i måtten för tillväxt kan förstås diskuteras – men de gröna ränderna går inte ur: tillväxt är antingen något som miljöpartister inte tycker att man behöver förhålla sig till, eller något de är helt och hållet emot. Och då är förstås den stora frågan hur vi alls ska kunna få mer resurser till kultur – oavsett om det handlar om medel via offentlig finansiering, som kulturstöd, eller genom rent privat konsumtion.

Digitaliseringen vill man främja – med en bredbandsskatt. För en oinvigd ter det sig lite kontraproduktivt. Reklamen ska bort ur kollektivtrafiken. Men reklam kan för det första verkligen ses som en yttring av det fria ordet, dessutom genom åren en viktig del inte bara av näringslivets funktionssätt utan också samhällets,  kulturens och mediernas utveckling. Och för det andra – skattepengarna (som då krävs för att hålla tåg och bussar rullande) ska som sagt räcka långt…

Hur ska t ex skrivningarna om kulturstöd uttolkas, med ”tyngdpunktsförskjutning från ansökan till uppföljning för etablerade konstnärer och grupper”? Ytterligare gräddfiler för de som redan är inne i systemen, och allt svårare för nya grupper och aktörer att slå sig in?

I Stockholm har vi sett exempel på det MP-rapporten föreslår. Här har vi infört ett ”historikkriterium” som en del i kulturstödssystemet, där kulturskapare med kända meriter gynnas framför de som kommer utifrån. Jag och mina liberala kollegor i nämnden avvisade tillsammans med Alliansen denna förändring, men till ingen nytta.

Hur har man tänkt sig att genomdriva sin vilja om omfördelning av resurser mellan musiker och distributörer, på politisk väg? Hur ska redan hårt prövade privatägda lokaltidningarna – de som på många håll idag är garanten för att en levande lokal nyhetsbevakning –  överleva en ytterligare utbyggnad av offentligt finansierad public service,med lokalt expanderande SVT och SR. Och hur förenas kulturens frihet med den kvotering och postkoloniala teori som ska göra sitt intåg på museer och institutioner?

Om Miljöpartiets kulturpolitik förverkligas är det framför allt byråkraterna som får växer till sig. För kulturens växtkraft ser det tyvärr lika illa ut som för ekonomins.

SVT rapporterar om Miljöpartiets kulturrapport och kritik mot den.

En ny skatt att glädjas åt

Är snigeln på ögats tid all? Har de skönsjungande licensambassadörerna och de hotfulla TV-spanarna gjort sitt?

Slutet för TV-licensen är förhoppningsvis nu nära. Istället föreslår utredarna en ny skatt, efter förebild av begravningsavgiften. Och det är en skatt som även en liberal har flera skäl att välkomna.

Public service har en angelägen roll också i framtidens mediesamhälle. Och den rollen är allmännyttig, något som är motiverat att stödjas brett av samhället. Att göra åtskillnad på vem som ska betala kommer inte bli lättare – tv-avgiften via skattsedeln kunde lika gärna göras allmän. Med alltfler tekniska vägar och distributionssätt för att ta del av public service-utbudet är det också motiverat med ett nytt finansieringssätt.

Public service oberoende av politiken är ytterligare ett skäl för en specialdestinerad skattefinansiering. Politiska beslut kommer alltjämt vara nödvändiga i grunden, men det är positivt om man kan öka distansen ytterligare något steg.

Hur det politiska oberoendet kan säkras och stärkas är det viktigaste att bevaka när public service-kommitténs förslag ska omvandlas till lag och verklighet.

Enkelhet och effektivitet är sist och slutligen ytterligare ett skäl – för både samhället och den enskilde. Vi slipper en särskild organisation för att samla in licensmedel – och vi slipper en avi och en relation med ytterligare en offentlig instans.

Hur den färdiga förändringen blir återstår att se. Men en förändring är välkommen.

Ekot, SvD, SVT.