Etikett: rasism

Demokrati & ideologi, Jämlikhet, Liberalerna & andra

Det politiska är personligt
Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.

Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.

För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt Fortsätt läsa ”Det politiska är personligt” →

Europa, Utrikes & säkerhet

De 13 procenten och de 130 000

Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.

FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Över 3 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet hittills i år, jämfört med 600 under hela förra året. På överfulla och sjöosäkra båtar vågar de livet. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)

130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.

Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.

Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.

Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.

Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?

Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.

DN: USA i flyganfall mot IS i Syrien. SvD: Över hundratusen kurder flyr Syrien. SR Ekot: Dramatisk ökning av flyktingar till Europa. Dagens Arena: Dramatisk ökning av drunknade båtflyktingar i Medelhavet.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Sverige, Sverige

I dag sörjer jag för mitt parti men framför allt för mitt land. Hur nästan 800 000 svenskar kan rösta på ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, är för mig obegripligt och djupt sorgligt. Men i kommande parlamentarisk röra ska vi minnas att den överväldigande majoriteten sade och säger nej till rasism.

800px-Flag_of_SwedenAnalyser ska inte göras förhastat, och ett valresultat som det svenskarna levererade i går kräver sin tid att genomlysa. Vilka långsiktiga slutsatser vi ska dra måste få ta ännu längre tid. Ett är dock säkert: slutsatser måste dras. För mitt parti, och för alla andra humanistiska partier. Ett val där det parti som företräder det liberala arvet bara når drygt 5 procent – det näst sämsta valresultatet någonsin – och där 13 procent röstar på ett främlingsfientligt parti, kan inte kallas för annat än ett liberalt misslyckande.

Extra tungt känns det eftersom valrörelsen i mycket har känts så positiv. Alla, inte minst partiledaren och våra ministrar, alla förtroendevalda och gräsrötter, har gjort ett enormt jobb. Det har känts bra i Stockholm – och här lyckades lyckades också bättre, bl a på Kungsholmen – men den optimistiska andan har förmedlats från hela landet. Det har också uppnåtts bra resultat på fler håll.

De viktiga frågorna att ställa sig är förstås varför vårt budskap inte appellerade till väljarna, eller varför vi inte lyckades nå ända fram och vara tillräckligt tydliga. Många svenskar gillar vår skolpolitik, vår syn på jämställdheten, att vi försvarar valfriheten i välfärden, och vårt ställningstagande för ett starkare försvar. Kommande analyser får utvisa om det inte räckte hela vägen, eller om de frågorna helt enkelt prioriterades ned. Nu gratulerar vi Socialdemokraterna och Stefan Löfven som får bilda regering – men det blir en svår uppgift. Vi verkar få något slags vänsterregering med höjda skatter och stor tilltro till politikers förmåga att skapa jobb och bestämma över människors vardag. En regering vars agenda dock mest är höljd i dunkel – eftersom ingående partier har djupt skilda åsikter i många viktiga och stora sakfrågor.

Den viktigaste frågan för alla demokratiska, humanistiska partier, politiker och krafter är dock hur, räknat på valnatten, 780 000 svenskar kunde rösta på Sverigedemokraterna. Vad gjorde vi för fel? Och vad gjorde de rätt? Är så många rädda, och oroliga? Trots alla företrädare som avslöjades i sin djupa rasism, ibland misstänkt hets mot folkgrupp; trots en ekonomisk politik byggd på lika delar främlingsfientlighet och drömkalkyler; trots en vision som vänder sig mot allt som är modernt och framtidsoptimistiskt; trots vad som verkar vara en djupt liggande brist på tro på människor och deras förmåga. Trots svenskarnas höga stöd för invandring och dess positiva effekter, trots ökat förtroende för politiker och demokrati. Trots detta vann ett parti med rötter i nazismen i skrivande stund 48 mandat i den svenska riksdagen. Det är ett resultat som jag ännu inte har kraft att analysera på djupet förutom att säga: Det är en skam och en sorg.

Jag kommer att sörja Folkpartiets oväntade och dåliga valresultat djupt. Men – för att vara krass: vi har varit där förut, och ännu lägre. Vi har våra idéer, och vi kommer igen. Sverige lär också, efter åtta år av Alliansregering och viktiga reformer, klara fyra år av rödgrön röra (eller tiden fram till ett eventuellt nyval). Det jag kommer att sörja allra mest är SD:s obehagliga framryckning. Och det jag kommer att ta fasta på är en tydlig uppgift: Nu mer än någonsin finns det utrymme och behov av en kraftfull liberal oppositionspolitik.

Bloggat om valutgången: Jesper Svensson: Ett val utan vinnare, Sivert Aronsson: The Show Must Go On, Martin Skjöldebrand: De som inte är med, Fredrik Adolphson: Jag kom in – och det brinner ju. Hans Åberg: Eftervalsblues.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Positiv oro för främlingsfientlighet

Svenskarnas ökade oro för främlingsfientligheten är i grunden positiv: vi gillar inte rasism. Skälen till den ökade oron är förstås mycket oroande, men det finns också fler positiva tecken på den folkliga antirasismen.

ÅRETS BILD. "Tanten", med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Foto Hans Runesson, lånad från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).

Fler än tre av fyra svenskar, 78 procent, är oroade över främlingsfientligheten. Eftersom det var första gången som SOM-institutet ställde frågan vet vi inte hur den andelen förändrats, men den kan antas ha ökat. Bakgrunden är valframgångar för främlingsfientliga partier i Sverige och Europa, senast i Europaparlamentsvalet, och att fascistiska och nynazistiska rörelser visar sin närvaro i offentligheten, i Kärrtorp och på andra platser. Allt detta ska tas på största allvar och det gör svenskarna uppenbarligen.

Orsakerna till oron för främlingsfientligheten är just djupt oroande. Men oron i sig är hoppingivande. Återigen tar de allra flesta svenskar avstånd från rasismen. Och det är inte det enda positiva tecknet.

Oron för ökad invandring, som vissa vill kapitalisera på, är mycket mindre än oron för främlingsfientligheten. Attityderna till invandring och invandrare har blivit mer positiva under de senaste årtiondena och något trendbrott finns inte i sikte. Under våren såg vi dessutom högst påtagliga exempel på det folkliga motståndet mot rasism och främlingsfientlig politik, i samband med SD-ledaren Jimmie Åkessons försök till arbetsplatsturné i välfärden. Det talades t o m en ”våg av antirasism” – och Kärrtorp har blivit ett begrepp för manifestationer och orubblighet mot rasismen. Svensken är helt enkelt antirasist.

SR: Svenskarna oroade över ökad främlingsfientlighet, även TT/SvD, Aftonbladet.

Demokrati & ideologi

Svensken är antirasist

De flesta svenskar är inte rasister – tvärtom. Antirasismen finns i folkdjupet, och är på väg att vakna på allvar. Det kommer både sverigedemokrater och nynazister att märka.

ÅRETS BILD. "Tanten", med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).

Massiva motdemonstrationer mot nazistiskt våld. Kärleksaktioner mot skolor och moskéer som utsatts för hat och hot. Brandmän och sjuksköterskor som inte vill vara staffagefigurer för sverigedemokrater på studiebesök, rekvisita när Jimmie Åkesson vill framstå som välfärdens varmaste vän. Det har varit en tuffare vinter för främlingsfientliga krafter än på länge – och den spirande, breda antirasistiska rörelsen är ett lovande vårtecken. Sverigedemokraternas ledare talar gärna om att de som protesterar mot hans arbetsplatsbesök är vänsteraktivister, och kanske har de mest högljudda motdemonstranterna en politisk hemvist till vänster. Men det är inte de mest högljudda som är Jimmie Åkessons problem.

Problemet för Sverigedemokraterna är de många ”vanliga” människor som nu häver upp sina röster och vill markera mot uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Det är när Åkessons uppenbarligen stora intresse för brandstationer och brandmän inte besvaras utan möts av uttalade protester eller tysta avståndstaganden, när gruppen Brandmän mot rasism växer i rasande fart – och får stöd av alla möjliga och omöjliga tänkbara andra grupper ”vanliga” människor.

Det är då som Sverigedemokraternas favoritposition, som uppstickarna som säger sanningar som etablissemanget inte vill höra, rubbas. Och i den här omgången av negativ publicitet verkar SD inte alls öka i opinionen, som man t o m gjorde under järnrörsskandalen (se senaste Sifo, TT och Göran Erikssons analys i SvD).

Svensken är helt enkelt inte rasist. Det har vi förvisso vetat länge; merparten av svenskarna står upp för ett öppet Sverige och tycker t ex inte alls att det vore en bra idé att ta emot färre flyktingar, och vi har anledning att vara stolta över det ansvar Sverige tar med bistånds- och flyktingpolitik.

Att svenskarna blivit mer öppna mot invandrare de senaste årtiondena, samtidigt som invandringskritiken och främlingsfientligheten de senaste åren har organiserat sig bättre och lyckats ta sig in i riksdagen, verkar förstås paradoxalt – men som påpekas i dagens SvD (Våg av antirasism rör sig över Sverige) har det en naturlig förklaring. När Sverige blir öppnare och svenskarna i allmänhet mer välkomnande mot främlingar, kan det provocera fram reaktioner från den mindre öppensinnade minoriteten. Den reaktionen, tydligast alltså manifesterad i Sverigedemokraternas riksdagsmandat och ökade opinionsstöd, har gett anledning till förstämning – men verkar nu i sin tur leda till en motreaktion.

Svenskarnas grundläggande öppenhet har alltså ökat, men legat latent. Det är när behov uppstår som motreaktionen kommer, som statsvetaren Jan Jämte säger till SvD. Det vi såg i Kärrtorp och över hela landet efter nazistattacken i december, i Malmö i mars efter en annan våldsam attack mot en feministisk manifestation, och vid Vasa Real och moskéer runtom i landet efter hat- och hotfylld vandalisering de senaste månaderna, är helt enkelt utslag av svenskarnas anständighet. Det är en majoritet som passar in på författaren Henrik Arnstads beskrivning i SvD: ”…demokratiskt övertygade människor som menar att alla människor är lika mycket värda, och att det är något som är värt att stå upp för.”

Svenskarnas antirasism syns i manifestationer men markeras och för nytta även i insändare, bloggar och inte minst vardagssamtal med bemötanden av rasistiska utryck och vinklade påståenden. Utöver den grundläggande övertygelsen om rättrådighet finns ju de sakliga motargumenten mot rasisterna. De som är födda utomlands eller har utländsk bakgrund utgör en stor del av oss som bär här i Sverige och kan kalla oss svenskar. En majoritet går till jobbet varje dag. Och nej, de allra flesta är inte brottslingar, lika lite som ”infödda” svenskar. Tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare år, samtidigt som invandringen har ökat. Invandring är dessutom något som berikar Sverige, ekonomiskt och på andra plan – inte minst för att det visar vilket samhälle vi är och vill vara: Demokratiskt, öppet, mångfacetterat, statt i ständig utveckling.

Oavsett hur rasismen visar sig – med eller utan kostym – är anständiga svenskar redo att säga: Nej, detta är inte okej. Ni är en minoritet, som inte representerar oss. Detta är inte vårt Sverige. Sådana ”vanliga svenskars” avståndstagande har störst effekt. Det ger hopp om vår.

SvD:s Göran Eriksson konstaterar 

Demokrati & ideologi

Spelar det någon roll att manifestera mot rasism?

Många svenskar har de senaste månaderna deltagit i olika manifestationer mot rasism, i Kärrtorp, Malmö, eller som jag i dag på Norrmalmstorg. Vissa kanske frågar sig om det har någon betydelse; rasister med stövlar eller i kostym tycks ju ändå på frammarsch, i Sverige och Europa? Men svaret på frågan ovan är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att manifestera. Vi måste visa vilka som är majoriteten.

LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.
LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.

En kylslagen söndageftermiddag då vintern åter gjort sig påmind i Stockholm är det inte ett självklart val att ställa sig på det blåsiga Norrmalmstorg för att lyssna på talare och folkmusik. Ändå var det vad ganska många stockholmare valde att göra med relativt kort varsel i dag. Det var en partipolitiskt obunden manifestation anordnad av ledarskribenten m m Sakine Madon, som ville markera mot rasismen – och även visa att liberaler visst gärna inte bara argumenterar utan också demonstrerar mot mörkerkrafterna (något som ju ifrågasatts bl a av Nabila Abdul Fattah i Etc; Sakine Madon skrev själv i går i Expressen). Vi lyssnade till demokratiminister Birgitta Ohlsson, RFSL:s tidigare ordförande Sören Juvas, författaren och skaparen av Berättarministeriet Dilsa Demirbag-Sten och förra S-ledaren och mångåriga ministern m m Mona Sahlin – samt till dragspels- och fiolmusik framförd av folkmusiker mot rasism.

Dagens manifestation hade en liberal prägel, men det var ingen partipolitik som stod i förgrunden. Att partipolitik och klasskampsretorik rätt ofta dyker upp vid olika manifestationer anordnade av socialistiska rörelser är en anledning till att de inte alltid samlar särskilt många liberaler. Och när vi är där, är vi det ofta lite mer anonymt; utan partifanor och slagord. Men vi lyssnar gärna till goda argument, som på Norrmalmstorg i eftermiddags.

Frågan en del ställer sig – och även jag ibland – är förstås om det har någon betydelse. Vad bryr sig rasister, i kostym eller stövlar, om att vi är några hundra eller tusen eller tiotusen som manifesterar, tågar eller ”kärleksbombar” en skola som utsatts för nazivandalism? (Liberala Ungdomsförbundets initiativ på Vasa Real har spritt sig i medierna, bl a till amerikanska nättidningen Huffington Post.) Har det inte bara möjligen effekten att ge dem mer uppmärksamhet?

Mitt svar är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att vi manifesterar. Och flera av skälen har uttryckts väl av andra än mig. Det handlar om att visa att vi är fler: #1000xFLER som ungliberalernas hashtag efter nazivandaliseringen av Vasa Real formulerades. Miljoner fler, som demokratiminister Birgitta Ohlsson påpekade i sitt tal i dag, oavsett om vi ställs inför stöveltramp på gatorna eller kostymrasister på frammarsch mot våra parlament  (SvD: Populister på frammarsch i Europa). Det handlar om att stå upp mot historielösheten, som Mona Sahlin lyfte fram; och som den ledande forskaren kring högerextremism Heléne Lööw skrev i gårdagens understreckare i SvD är det samma nazism nu som då, med samma rötter och en obruten organisatorisk arvföljd.

Det gäller att visa att vi inte bara är många, utan att vi kan och får vara antirasister – något som absurt nog verkar behöva markeras för personer som påstår att en viss ideologi, eller rentav en viss hudfärg (!) inte skulle göra att man trovärdigt kan argumentera mot rasism och för allas lika värde.

Detta diskuterar en annan av dagens talare, Dilsa Demirbag-Sten, ofta förtjänstfullt, t ex i sin kolumn i DN häromdagen (”Vi lever i offerkoftornas tidevarv”). Och vi måste tydligen också göra front åt ett annat håll och stå upp för att det inte går att vara opartisk inför rasism. Antirasism handlar helt enkelt om alla människors lika värde och att ta ställning för det är inget som vi ska behöva frukta; i så fall är det ”en dumstrut vi ska bära med stolthet”, som Lena Sundström skrev i DN i fredags.

Framför allt måste vi våga säga ifrån. Vi kan inte, som Mona Sahlin påpekade, låta nazister tro att den tysta minoriteten står på deras sida, eftersom de får stå oemotsagda.

Även om det inte alltid är klokt – om än modigt – att stå upp mot stöveltrampande nazister på stan eller i tunnelbanan, kan vi alla säga ifrån på ett eller annat sätt. Vi kan säga stopp och belägg inför smygrasism i fikarum eller på fotbollsträningar – eller i familjekretsen. Vi kan göra motstånd i vår vardag genom att riva bort rasistiska klistermärken på lyktstolpar. Vi kan visa vad demokrati och politiska alternativ handlar om i en respektfull men eldig debatt om de stora frågorna, eller i lokala politiska initiativ.

Och vi kan manifestera på gator och torg. I demonstrationståg med röda fanor eller i en folksamling på ett torg med sansade men kraftfullt tydliga talare, och folkmusiker.

Maria Johansson: Bevara oss från tystnad och opartiskhet. Sakine Madon: Manifestation för människors lika värde. FP Haninge: Manifestation för alla människors lika värde. Lars Epstein bild- och textbloggar i DN. Expressen skriver om manifestationen. Läs också gärna Hanna Gerdes hyllning till dem ”som aldrig håller käften”.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet, Liberalerna & andra

Stå upp för det öppna Sverige – i och utanför parlamenten

Sverige är ett öppet och generöst land. Det har vi demonstrerat i diskussioner och manifestationer de senaste veckorna – och i riksdagen de senaste åren. En liberal invandringspolitik bör bevaras oavsett valutgång.

vi-gillar-olika1I dag vänder året mot ljuset – och Sverige och svenskarna tar ställning mot mörkrets krafter. Dagens demonstration i Kärrtorp väntas samla rekordmånga som vill markera mot våld och rasism. Den har föregåtts av ett flertal manifestationer, och tillsammans blir de ett tydligt avståndstagande mot dem som vill göra skillnad på människor, mot det övergrepp på öppenheten och friheten som nazisterna gjorde sig skyldiga till just i Kärrtorp för precis en vecka sedan.

Den kraft och den avsky svenskarna har mobiliserat och visat på bara en vecka lovar gott. Den kraften måste vi nu bejaka för ett av de mest konstruktiva, långsiktiga ändamål man kan tänka sig: att slå vakt om och stärka det öppna, generösa Sverige.

För Sverige är öppet och generöst. Vi är många som vill se ytterligare liberal invandringspolitik; å andra sidan ger alltför många uttryck för fördomar – men sammantaget har vi en generös inställning. Öppenheten mot främlingar tycks ha ökat, främlingsfientligheten och motståndet mot flyktingar minskat (se t.ex. SOM-institutets undersökning av svensk flyktingopinion, presenterad 2012). När är en liten minoritet är högljudd och blir mer våldsam är det en fara, som jag skrev i måndags; men vi ska minnas majoritetens stöd och ta styrka från den.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

Också politiken har blivit mer generös. När Sverige fick ett populistiskt, invandrings- och islamfientligt parti i riksdagen blev motreaktionen tydlig. Invandringspolitiken liberaliserades. Personer på flykt, anhöriga och människor som vill, kan och erbjuds arbeta i Sverige har fått det lättare.

Den generösare invandringspolitiken bör vi slå vakt om – oavsett hur det går i valet. Nästa svenska riksdag lär fortsatt ha en majoritet för dagens politik. Ja – även för arbetskraftsinvandringen. Folkpartiet och förhoppningsvis övriga Alliansen kan vara lika tydliga som Miljöpartiets Åsa Romson (SvD) – och jag hoppas att Romson är lika tydlig mot sina tilltänkta regeringspartner.

Läs också gärna DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis söndagskrönika: ”Blunda inte för hatet och hetsen i Sverige”, och lyssna till dagens Godmorgon världen: ”Vad får attacken i Kärrtorp för konsekvenser?”