Etikett: resurser

Magdalena Andersson och sanningen om oss liberaler

Det är populärt att snacka skit om liberaler – senast ut är Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Men liberaler är knappast mot jämlik skola eller trygga socialförsäkringar som S vill få det till; däremot är vi för frihet, och mot oginhet.

OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler.
OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler. Foto: Socialdemokraterna.

Jag är liberal för att jag vill ge alla människor frihet att förverkliga sig själva, och reella möjligheter för alla att utnyttja den friheten, oavsett bakgrund. En teoretisk frihet som begränsas av ojämlika uppväxtvillkor, främst ojämlik tillgång till bra skola, eller av otrygghet vid motgångar eller på ålderns höst, är inte till stor nytta för människor. Och om vi menar allvar med människors lika värde menar jag att det måste få genomslag i vårt frihetsbegrepp.

Många skulle kanske kalla min inställning socialliberal, och jag värjer mig inte, även om jag menar att det socialliberala kommer mer i den praktiska politiken än ideologin. I det sena 1800-talet känner jag ett släktskap med dem som kallade sig nyliberaler, Adolf Hedin med flera: både socialt och ekonomiskt ansvarstagande.

Begreppen och prefixen växlar men jag kallar mig först och främst liberal. Och därför blir jag så provocerad när andra än liberaler tillskriver mig och oss åsikter som står i rak motsats mot vad min liberalism står för – som Magdalena Andersson i dagens DN Lördag: ”…det som skiljer mig från liberalerna är för det första att jag ser att vi måste satsa mer i skolor som har tuffare förutsättningar. Det andra är att jag till skillnad från liberalerna ser behov av att utjämna över livet. Man ska ha rimlig ersättning när man blir arbetslös eller sjuk” säger Magdalena Andersson (som annars framstår som både vettig och liberalt sinnad) till DN. Och formulerar faktiskt rätt väl en ideologisk och partipolitisk grundinställning – för Sveriges liberaler.

En bra skola och jämlik tillgång till utbildning är det allra viktigaste för den liberala tanken om människan. Det har varit hela syftet med våra omfattande skolreformer – som Magdalena Anderssons parti har ställt sig bakom, efter att äntligen ha frångått försvaret av den flumskola som ville utjämna genom att behandla alla lika, som ett snitt. Men lika är inte likvärdigt, när man tappar och p g a bristande uppföljning och slopad speciallärarkompetens missar elever med större behov, och inte heller ser och lyfter talangfulla elever i ämnen där de har särskild begåvning.

Mer resurser till elever och skolor med tuffare förutsättningar är lika självklart. Därför satsar vi socioekonomiskt i Stockholm. Därför vill vi återta ansvaret för skolan i statlig regi, efter den kommunalisering som Anderssons socialdemokrater genomförde med förödande konsekvenser. Effekten av kommunaliseringen är förstås att liberal och socialdemokratisk skolpolitik kan jämföras. Och mångårigt socialdemokratiska Göteborg och Malmö kommer till korta bredvid Lotta Edholms Stockholm och Torkild Strandbergs Landskrona.

Utjämning över livet och mellan olika lyckligt lottade eller framgångsrika människor är lika självklart liberalt. Därför står vi upp för generell välfärd, har varit en garant för experiment med socialförsäkringarna och vill höja taken i såväl a-kassan som sjukförsäkringen. Det är ett väldigt gott skäl att rösta på Folkpartiet inom Alliansen.

För en röst på Alliansen är det kloka liberala valet. Det handlar om det andra benet av liberalismen: friheten att växa, möjligheten att lyckas, och att då mötas av beröm och lyckönskningar – inte oginhet. Låga marginalskatter, trygga socialförsäkringar, bra skola som ger alla jämlik tillgång till kunskap (kryddat med bildning och frihet också i kulturens form): Där har ni min korta programförklaring för ett liberalt val.

 

Svenskan först

Språket är nyckeln till all annan kunskap. Regeringens nya miljardsatsning på svenskundervisning för nyanlända flyktingbarn är en logisk fortsättning av tidigare politik. Men det är också viktigt att resurserna överhuvudtaget fördelas utifrån elevernas behov.

Bild från stockholmsbloggen.se
SKOLAN VIKTIGAST FÖR FLYKTINGBARN. Och svenskan viktigast i skolan. Bild från stockholmsbloggen.se

Utan tillräckliga kunskaper i svenska riskerar elever att få sämre skolresultat överhuvudtaget. Att tidigt ge alla barn tillgång till språket, i tal och skrift, är därför skolans allra viktigaste uppgift. Det gäller förstås alla elever oavsett bakgrund och det är av största vikt att tidigt identifiera och hjälpa elever i behov av särskilt stöd, t ex barn med läs- och skrivsvårigheter. Inget barn borde lämna lågstadiet utan att kunna läsa och skriva (och förstås även räkna).

Men språkundervisning är också särskilt viktigt för barn och unga med utländsk bakgrund. Många av de elever som vi nu ser har svårt att nå målen i skolan, är nyanlända flyktingar. Förutom hemska minnen som de kan bära med sig, och förutom de generella utmaningarna när familjer eller ibland ensamkommande barn ska etablera sig i ett nytt land, har de ofta fått bristfällig eller avbruten skolgång. Omfattningen och kvaliteten på den undervisning man har fått i hemlandet och kanske flyktingläger är varierar ofta stort mellan enskilda elever. Vissa kan ha mycket goda ämneskunskaper i t ex naturorienterande ämnen, eller i andra språk.

För att ge nyanlända elever chans att snabbt fylla i luckorna i skolgången och komma ikapp sina kamrater är svenskan omistlig. Därför behöver nyanlända barn extra mycket svenskundervisning – och överhuvudtaget individuellt anpassad undervisning utifrån sin nivå. Jämte den rena svenskundervisningen kan både språk och andra kunskaper förvärvas genom andra ämnen – och det finns ingen anledning för den som är duktig och kunnig på t ex fysik eller franska att lägga de kunskaperna eller talangerna på hyllan.

Effekten på engagemanget i skolan, och på integrationen, av att få glänsa med det man kan ska inte underskattas!

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
SVENSKAN I FOKUS. Utbildningsminister Jan Björklund fortsätter satsa på elever och skolor med störst behov.

Regeringens utökade satsning på svenska för nyanlända till fyra extra lektioner i veckan är välkommen mot bakgrund av ökade behov, som visar sig både i fler flyktingar med trasig skolbakgrund, och fortsatt problematisk kunskapsnivå i den svenska skolan. Totalt handlar det om 1,8 miljarder till undervisningstimmar, statsstöd för bättre resultat i svenska, och kunskapskartläggning (SVT, TT/SvD).

Men det är förstås inte nog – och det är heller inte allt. Just här är diskussionen om att Alliansregeringen skulle kopiera oppositionens förslag särskilt märklig.

Folkpartiet och Alliansen satsar sedan tidigare extra på elever med särskilda behov, på specialundervisning, på pedagogisk utveckling genom lärarnas karriärtjänster och på svenska för flyktingbarn. (Om den tidigare satsningen se t ex  Skolvärlden, 2012 och Skolvärlden, 2013). Och, för att adressera Lärarförbundets sedvanliga och i grunden rimliga reservation i går (se TT/SvD igen): vi satsar, och kommer om Folkpartiet får som vi vill fortsätta satsa, på fler lärare, högre löner och bättre villkor. Folkpartiet och Alliansen  har därtill de senaste veckorna aviserat fler speciallärare och fler förstelärare i utanförskapsområden – och nu alltså ytterligare svenskundervisning.

Regeringens reformer och resurstillskott är viktiga. Men allra viktigast är, som jag upprepar ofta, att hela skolans samlade resurser används bäst: Mer till undervisning, till lärarlöner och till skolor och elever med särskilda utmaningar och behov. Där har Folkpartiet levererat, i regeringen men också i bl a Stockholms stad, och det kommer vi att fortsätta göra. Vilka kommunpolitiker vi väljer är alltså av största betydelse även för skolan (åtminstone tills Folkpartiet får chansen att förstatliga huvudansvaret för skolan – inklusive arbetsgivaransvaret för lärarna).

Sivert Aronsson: Även låglönejobben behövs.