Etikett: rut

Uncategorized

Rösta för rut

Rut-avdraget för hushållsnära tjänster är etablerat bland svenskarna. Antalet användare ökar kraftigt och stödet är brett bland svenska folket. Ändå hotas rut-avdraget efter valet – något de rödgröna helst talar  tyst om.

STÄDA INTE BORT RUT.
STÄDA INTE BORT RUT.

Drygt sju år efter införandet av rut-avdraget har det blivit en självklar del av svenskarnas vardag. Användandet av rut-avdraget har mångdubblats; från 110 000 användare 2009 till 530 000 användare 2013, dvs nära en fyrdubbling på fyra år.

Och ökningen bara fortsätter. Hos oss i Stockholms län, där ökningen är i paritet med riket, har antalet användare blivit 48 procent fler under de första sju månaderna 2014. Snart använder var tionde stockholmare hushållsnära tjänster.

Det intressanta är att rut-avdraget gillas av långt fler än dem som själva använder det eller som arbetar i branschen. En färsk undersökning från Aftonbladet visar att två av tre svenskar vill behålla rut-avdraget.

Allra starkast är stödet bland äldre – och det är inte konstigt. För många pensionärer är några timmars rut-hjälp i veckan att föredra framför att ansöka om hemtjänst. De årsrika ser och känner ökningen av frihet och självbestämmande.

Rut-avdragets popularitet i breda lager har dock inte nått vänsterpolitikerna. De vill i olika grad minska, inskränka eller helt avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster, ofta med det tröttsamma påståendet att skattebetalarna subventionerar ”rikas” städning, och att det ändå inte handlar om ”riktiga” jobb. Rut-arbetarna kallas rentav ibland föraktfullt för ”tjänstefolk” (Omni om debatten efter Ali Esbatis inlägg i SVT:s jobbdebatt). Rot-avdraget för hantverkstjänster är märkligt nog inte lika kontroversiellt.

I valrörelsen 2010 var rut-avdraget ett hett omdebatterat ämne. Så inte i år, och med opinionsläget och de rödgrönas taktik är det inte så märkligt. Förutom V, som förvisso har stöd för att avskaffa rut bland sina egna väljare, föredrar S och MP att tala tyst om alla besvärliga frågor. Men liksom valfriheten i välfärden är rut-avdraget högst påtagligt hotat om en regering ska byggas på rödgrönt underlag. Låt oss därför repetera argumenten för rut-avdraget.

Hushållsnära tjänster har först och främst skapat tusentals jobb. För några år sedan uppskattades de till 5 000-10 000, och med tanke på ökningen torde de ha blivit betydligt många fler. Det handlar om ”vita” jobb, med trygghet, skatt och pensionspoäng. Redan för tre år sedan kunde Skatteverket konstatera att acceptansen för svarta städ- och hantverkstjänster hade minskat kraftigt. Hälften av de då existerande företagen i sektorn hade tillkommit efter reformens införande 2007. Och att vi låter en viss, arbetsintensiv, sektor få en betydligt lättare skattebörda är inte detsamma som att vi skänker bort pengar. Alla pengar i samhället är ju som bekant inte statens och politikernas – utan människornas.

Tjänsterna används av en bred grupp svenskar vänstern har förstås en egendomlig definition av ”rika” (och vill som bekant höja skatten kraftigt för alla som tjänar över 30 000 kronor i månaden – dvs stora grupper lärare, specialistsjuksköterskor, läkare, ingenjörer, osv) men inte ens de kan väl räkna in pensionärer i den gruppen. Generellt är det medelklass med stressiga jobb och familj som använder rut-avdraget. Många av dem är kvinnor – vilket för oss över till jämställdhetsargumentet.

Varför ska vissa uppgifter, som traditionellt utförs av kvinnor, vara obetalda och något som man enligt vänsterns moral ska klara själv? Varför är det helt okej med rot för att måla fönster och lägga golv, men inte rut för att hålla dem rena? Varför säga nej till denna reform som underlättar många mäns och kvinnors liv, möjliggör karriär, mer arbetstid eller mer familjetid? Varför stoppa de många nya företag som ofta drivs av kvinnor och har gett tusentals kvinnor och män nya jobb?

Den som vill rösta för rut gör klokt i att rösta på Folkpartiet och Alliansen.

Anna Lundberg bloggar.

Demokrati & ideologi, Ekonomi & arbete

”Rika” mot resten

Rika ställs mot fattiga när vänstern gör retorik av ekonomiska analyser. För en liberal finns dock flera invändningar mot t ex tankesmedjan Katalys resonemang.

De rikaste har tjänat mest, på de fattigas bekostnad; det är upplägget för vänster-tankesmedjan Katalys resonemang på DN debatt i dag. De har räknat samman en rad ekonomiska reformer och skattesänkningar och finner att störst andel har gått till den halva av befolkningen med högst inkomster, och allra mest till den tiondel som har de allra högsta inkomsterna. Och det är förstås inte så förvånande – eftersom de som tjänar mer också betalar otvetydigt och överlägset mest av de svenska skatterna.

Den första invändningen mot vänsterns resonemang är just detta: även efter Alliansens skattesänkningar – som har haft en profil mot låg- och medelinkomsttagare – betalar personer med högre inkomster också de högsta skatterna: Inte bara proportionellt, utan också en högre andel av sin inkomst, eftersom vi har progressiv statsskatt på 20 procent och ytterligare värnskatt på fem procent. Ett diagram över hur stor del av de gemensamma skatteintäkterna som respektive decentil bidrar med, skulle förstås också visa en stor övervikt för höginkomsttagare.

Vad rut-avdraget har i kalkylen att göra är däremot svårförståeligt. Det handlar om tjänster som förmodligen till stor del inte hade beställts, jobb som inte skapats och skatter som inte betalats, utan Alliansregeringens uppskattade reform.

Nästa invändning handlar om vilken del vi får av välfärden. Den största delen av de gemensamma utgifterna går till personer med sämre ekonomisk ställning – precis som det ska vara. Sjuka, äldre och t ex ensamstående föräldrar ska ta stöttat del av välfärden, och vi ska ha ett starkt socialt skyddsnät. Det skyddsnätet ska dock samtidigt omfatta alla – den s k generella välfärden innebär att medel- och höginkomsttagare också har en ”andel” i och känner en anslutning till välfärdssamhället; vi ska inte bara ha grundtrygghet för de fattigaste. En av de viktigaste delarna av den generella välfärden är socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraledighet. De betalas med skatter och avgifter i proportion till inkomsten. Faktum är emellertid att de med högre månadslön än knappt 40 000 inte får ut något av den extra ”försäkringspremie” de betalar. Det är vettigt med tak för den högsta ersättning man kan få ut i socialförsäkringarna, men de har legat stilla på för låg nivå länge. Framför allt taken i a-kassan och sjukförsäkringen borde höjas. Under tiden – och även efter en höjning av taken – kommer de med högre inkomster alltså fortsätta betala mer till socialförsäkringarna än de får del av.

En sista invändning – fanns det finns flera – handlar om effekterna av Alliansregeringens politik. 250 000 jobb har tillkommit sedan 2006, 100 000 av dem kan sannolikt direkt kopplas till arbetslinjen och bl a jobbskatteavdragen. Rut, rot, sänkt moms m m torde ha gett tiotusentals jobb. Och det är jobb jämte utbildning som är vägen ur utanförskap, möjligheten för alla att skapa ett bättre liv.

Det finns fler skatter att sänka eller slopa – som skulle ge direkt utslag i Katalys diagram. Värnskatten betalas av de med högst inkomster (fast det krävs knappast en astronomisk lön för att få bidra med dessa fem procent extra). Den borde avskaffas så snart det går – den har med största sannolikhet negativ effekt på svensk ekonomi och statens skatteintäkter. Värnskatten är de facto en straffskatt på utbildning, företagsamhet och, ja, på framgång, och därmed ett paradexempel på vänsterns oklädsamma oginhet. Som liberal bekymrar jag mig mindre över när människor när framgång; jag väljer att fokusera på när människor far illa, och på åtgärder som verkligen hjälper istället för skadlig symbolpolitik. Där ligger vår gemensamma välfärdsutmaning.

En del tidigare bloggat: Därför bör du bry dig om marginaleffekter. Inkomstspridning behövs.Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.