Svenskarna reagerar rationellt på den säkerhetspolitiska situationen genom ett ökat stöd för Nato. Den nya regeringen väljer dock att sticka huvudet i sanden. Nato-medlemskap är frågan som inte ens får utredas. Det är inte seriös säkerhetspolitik – och det är i sig oerhört oroande i dagens läge.

Utrikespolitiken har kommit närmare på senare år. Slutet på den lyckliga perioden efter kalla kriget, med ökade spänningar till följd av auktoritära staters upprustning och agerande i Europas närhet, påverkar i högsta grad även Sverige. Den nya regeringens stora utrikespolitiska markering har handlat om Israel och Palestina (där en lösning är efterlängtad och välbehövlig för hela världen, även om man kan ifrågasätta nyttan av och tidpunkten för ett erkännande av en palestinsk stat som Margot Wallström skriver om på DN Debatt). Men vårt närområde kräver i rådande läge den största uppmärksamheten.

Det handlar i klarspråk om ett mer auktoritärt och aggressivt Rysslands återkomst, demonstrerat så sent som i tisdags av omfattande ryska flygrörelser som den här gången lyckligtvis kunde mötas och följas av svenska Jas-plan (AB, Expressen). Sverige har i detta läge att se till våra, och våra allierades intressen. För låt oss fortsätta tala klarspråk: Sverige är inte längre alliansfritt, eller neutralt. Vi har allierade, i våra nordiska och baltiska grannar och i EU. Och vi kan inte stå neutrala inför frågor om demokrati och staters och folks rätt till självbestämmande. Det är följden av en utveckling i Sverige och i vår omvärld, och av medvetna politiska beslut. Svenskarna själva verkar reagera rationellt på förändringarna och fler är nu för än mot Nato-medlemskap, enligt två färska undersökningar (TV4/Novus – även TT/AB; Aftonbladet/Sverige Tycker). Tyvärr har varken den politiska retoriken eller beslut på andra områden hunnit ikapp den förändrade verkligheten.

Vi i Sverige har helt enkelt ett stort behov av att se över vår försvarspolitik och säkerhetspolitik. Det första har påbörjats, om än i försiktiga steg: resurserna till försvaret utökas, och inriktningen är mer tydlig ett försvar av det svenska territoriet och svenska intressen. Men säkerhetspolitiken i stort släpar efter.

Nog har viktiga säkerhetspolitiska steg tagits, genom EU-medlemskapet men också Partnerskap för fred där vi samarbetar tätt med Nato. Vi har också utfärdat en ensidig solidaritetsdeklaration  till våra grannländer, och så sent som i höst har vi undertecknat mer långtgående värdlandsavtal för att kunna ta emot Nato-styrkor, och uppgraderats till ”guldstatus” bland Natos icke-medlemspartner. Dessa positionsförändringar har dock inte diskuterats i sin helhet så stort och öppet som de hade förtjänat. Samtidigt har det svenska försvaret krympts till oigenkännlighet. Vi har därför inte längre möjlighet att själva värja oss mot kraftfullare aggressioner. Följden är att bilden av Sverige som alliansfritt och neutralt kvarstår, samtidigt som vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt limbo. Vi är inte Nato-medlem – men vi är tätt knutna till den västliga försvarsalliansen av demokratier, och vi står entydigt i det västliga demokratisk lägret både till vår natur och genom vårt medlemskap i EU.

Sveriges säkerhetspolitiska limbo uppmärksammas av ambassadör Tomas Bertelman i en utredning som beställts av försvarsberedningen och den förra Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström (M). Hans förslag är att vi rätar ut frågetecknen och väljer väg: Inne eller ute? Allierad eller alliansfri? Nato eller inte? Men ryggmärgsreaktionen från den nya rödgröna regeringen och den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist är ett regelrätt: Nej. Utan närmare reflektion (DN, Aftonbladet). Och de får lika oreflekterat stöd av det alliansfrihets-etablissemang som så länge dominerat svensk säkerhetspolitisk debatt och som återfinns bl a på Aftonbladets ledarsida. Hur anakronistiskt det än är, hur otidsenligt, föråldrat och inadekvat, är det fortfarande kalla krigs-linjen som gäller. Dessa debattörer är förstås nöjda med att den nya regeringen prisar alliansfriheten, i presens, i sin säkerhetspolitiska linje.

Bertelmans utredning och förslag är mycket seriösa. Regeringens säkerhetspolitiska linje är det inte. Eller som min partivän, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, uttrycker det: ”Ansvarslöst” (SvD).

Nato-medlemskap är helt enkelt frågan som inte får utredas, eller helst ens omnämnas. Trots att det bara handlar om just en utredning – det tryggaste och mest traditionella svenska sättet att lösa viktiga frågeställningar genom att kartlägga kunskap och ge ett gediget underlag för beslut – blir det nej, rakt av. Säkerhetspolitiska beslut kräver tydligen ingen kunskap. De kan glatt grundas på ideologi, våta fingertoppar och socialdemokratisk intuition som inte verkar förändrad sedan 60-talet. Skillnaden är att den tidens socialdemokratiska regering kontrollerade en av världens starkaste försvarsmakter.

Ansvarslöst, var ordet.

Kommenterar Bertelmans utredning och regeringens reaktion gör bl a ledarsidorna i DN (Visdom för rödgröna döva öron) och Expressen (Kling och Klang i försvarspolitiken). Uppdatering 31 oktober: Förra socialdemokratiska statssekreteraren och samordningsministern är skeptisk till Nato men efterlyser på DN debatt ändå en seriös säkerhetspolitisk diskussion om frågan.