Tagg: sakfrågor

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Samarbetet och sakfrågorna hand i hand i EU-debatten

Ja eller nej till Europa är fortfarande en relevant fråga – men behöver inte hindra sakfrågorna att ta plats i EU-debatten. Partier som Sverigedemokraterna, som saknar konkreta och konstruktiva budskap, får svårt att locka väljare från soffan. Motpolen Folkpartiet har tydliga besked både om samarbetet och sakfrågorna.

Europa_Satellit_EuropaparlValdeltagandet i EU-valen har ökat successivt över åren, och i år kan rekordmånga svenskar komma att utnyttja sin möjlighet att påverka Europaparlamentets sammansättning (Europaportalen: Stigande valdeltagande inför EU-valet). Det är viktigt, inte minst att fler unga tar chansen att påverka EU. Europaparlamentet är viktigare än någonsin, och de gemensamma utmaningarna kring miljö, handel, brottsbekämpning, flyktingar m m är strategiska. Kritik riktas mot att partierna verkar mest intresserade av att prata om hur mycket de är mot, eller i Folkpartiets fall för, Europa (se t ex dagens DN-ledare, Kom till saken).

Det råder alltså ingen brist på sakfrågor att diskutera – men det finns både motiv till och samband mellan diskussionerna om form och inte bara sak.

Efter snart 20 års svenskt medlemskap finns fortfarande ett avstånd till de viktiga debatterna och besluten i EU. Det gynnar varken insyn eller påverkansmöjligheter. Vissa partier och politiker, som Socialdemokraternas förstanamn Marita Ulvskog, verkar rätt nöjda med sakernas tillstånd, till synes utifrån en märklig syn att demokrati ändå inte är något för en så stor och avlägsen organisation. Därför måste vi först, återigen, berätta om varför EU-samarbetet och Europaparlamentet är viktiga. Men naturligtvis ska vi också tala om sakfrågor.

Sakfrågorna är i sig motivet till varför samarbetet behövs, varför valet är viktigt, varför valdeltagandet måste upp. Men de partier som egentligen inte alls vill samarbeta, och de politiker som åker till Bryssel och Strasbourg för att göra så lite som möjligt, har förstås svårare att övertyga väljare att kliva upp från soffan och ge dem sin röst. Det problemet gäller först och främst Sverigedemokraterna – och de har inte heller några konkreta eller underbyggda besked i vare sig form eller sak.

Vilken politik Sverigedemokraterna vill föra i EU är höljt i dunkel. Och vilka andra de vill samarbeta med är lika oklart. Inflytande i EU handlar om samarbetsförmåga och det har främlingsfientliga partier visat sig särskilt dåliga på. Om maktlystnaden överkommer aversionen mot att passa in sig i en större fålla, är stalltipset en grupp ledd av rasistiska franska Front National – som de mer rumsrena populisterna i Dansk Folkeparti inte vill ta i med tång.

Vissa sakfrågor där EU och parlamentet har en stor och nödvändig roll tycker man kunde intressera Sverigedemokraterna, åtminstone att döma av vad de brukar ägna talartiden åt i Sverige. En gemensam flyktingpolitik där andra EU-länder börjar ta ett större ansvar, och en effektivare gemensam brottsbekämpning, kanske? Men nej, stängda gränser ska råda, för flyktingar liksom för lagens riddare (organiserade brottslingar rör sig som bekant över alla statsgränser, med eller utan EU).

Alla EU-negativa eller -skeptiska partier är inte samarbetssabotörer eller skolkare, vissa lyckas skilja på form och sak när de väl är på plats. En del i MP, V och S vänder skepsisen på hemmaplan vänds till långtgående förslag på ingripanden i nationella frågor som får anhängare av federalistisk subsidiaritet (varje fråga på lägsta effektivaste nivå) att häpna.

Folkpartiet går till val på ett tydligt ja till samarbete och Europa – och vi räds inte sakfrågor. Europas FBI för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet, skarpa djurskyddslagar och miljöåtgärder, en gemensam flykting- och asylpolitik med en högre lägsta nivå, en ännu öppnare inre marknad och en friare handel med omvärlden – såväl USA som mindre utvecklade länder vars export och utveckling hämmas av EU:s tullar och monstruösa jordbrukspolitik…

Det finns många att välja om du inte gillar Europa; då kan du rösta på de andra (och rösta hoppas jag att du gör – det finns många mer anständiga och relevanta än SD). Folkpartiet är som vanligt SD:s motpol. Vi säger ja till samarbete – i de viktiga europeiska sakfrågorna.

Marit Paulsen på Nyheter24: SD vet inte vad de pratar omSVT: Åkesson slåss mot soffan i EU-valet. SR: SD:s tuffaste motståndare i EU-valet – soffliggarenSnuset ska rädda Centerpartiet.

Vi ska vara glada för debatten om debatten

Före och efter partiledardebatten pågår debatterna om debatten. Och all uppmärksamheten runtomkring gör dessa spektakel så värdefulla för vår demokrati. I bästa fall höjs det politiska intresset – och sakfrågorna ställs i fokus.

Debattens vågor går höga om partiledardebatten, om politiken, personerna – för att inte glömma slipsarna (som många kan enas om var för många). I ett av de skämtsammare, och återanvändbara, inläggen om gårdagens partiledardebatt sägs att det verkar ha varit två debatter – en med regeringen och en med oppositionen som vinnare. Egentligen kan vi i så fall tala om tre debatter – den tredje är just debatten om debatten. Den som försöker utvärdera och kora vinnare och förlorare – inte alltid på helt objektiva grunder. Och vi ska vara glada för alla debatterna.

Ett rappt tempo, skarpa repliker och goda prestationer från flera partiledare gör en bra och spännande debatt. Även om många menade att tonen framför allt i den första halvan av debatten blev väl aggressiv är det värdefullt att alternativen, eller ibland likheterna, stöts och jämförs.

Egenhändigt foto av öppningsscenen i gårdagens partiledardebatt.
Egenhändigt foto av öppningsscenen i gårdagens partiledardebatt.

En partiledardebatt höjer i bästa fall intresset för politiken – och nära en miljon tv-tittare i går är ett gott betyg. Ännu fler tar nu del av följdbevakningen i andra medier, och fler än någonsin deltar själva i debatten och diskussionen i kommentarsfält och sociala medier. Fler än vi riktigt politiskt inbitna börjar nog känna att valrörelse närmar sig.

Också på ett annat sätt handlar det om flera olika debatter: En om politikens spel och spelplan. Och en om politikens innehåll. Eller som anglosaxarna uttrycker det: om politics respektive policy. ”Spelet” är förstås viktigt – det är relevant att diskutera regeringsfrågan, huruvida oppositionen har ett samlat regeringsalternativ och om Socialdemokraterna åter kommer vara beredda att släppa fram Vänsterpartiet till taburetterna. Partier som  balanserar på fyraprocentsspärren och partiledarnas ställning och förtroende är viktigt. Framför allt för att det i längden påverkar politikens innehåll.

För politikens innehåll är förstås det viktigaste. Allmänhetens och ”vanliga väljares” intresse kan förhoppningsvis bidra till att det hamnar mer i fokus, och mer personfokuserade turer mindre. Och där är en partiledardebatt välkommen – för att den, trots allt, sätter sakfrågorna i centrum.

Hur hätsk tonen ibland än blir, kan vi vara glada över att kunna se ledare för partier med vitt skilda åsikter som diskuterar sina politiska förslag på en jämlik spelplan. Och även om många efterlyser större skillnader och tydligare alternativ, känns det inte så dumt att från tid till annan kunna nicka instämmande åt åtminstone något som nästan alla partiledarna säger.

Lite av all mediebevakning: Aftonbladet om offensiv debatt och med kommentar av Lena Mellin, Expressen om vinnarna i debatten och med kommentar av K G Bergström, SR Ekot om debatten och kommentar av Tomas Ramberg, SvD om miljonpublik och om LO-krav på V-medverkan i en S-ledd regering, DN om lärardebatt och om irriterad stämning, SVT om jobben och skatterna i fokus och om ”attackerna”. Per Altenberg bloggar sakpolitiskt om ekonomiska reformer.