Tagg: samtycke

Samsyn om samtycke?

Trycket för samtyckeskravet blev för stort – efter bland annat Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas svänger till slut även Moderaterna. Det blir till att börja med en ny utredning om våldtäktslagstiftningen. Samtycke handlar framtidens våldtäktsdomar – men också om en viktig markering från rättssamhället.

Debatten om våldtäktslagstiftningen var intensiv hela hösten och har aldrig upphört. Ett stort engagemang har tänts i breda kretsar av kvinnor och män, och det har inte svalnat – tvärtom har det eldats på av upprepade exempel på våldtäktsdomar som har upplevts otillräckliga. Vid flera tillfällen kan man tala om att domarna, och eventuellt lagen, verkar strida mot det allmänna rättsmedvetandet.

Kraven har höjts allt starkare och från allt fler håll på samtyckeskrav i lagstiftningen: att man (och det handlar för övrigt nästan uteslutande om en man) ska ha skyldighet att klarlägga att ett samtycke till sex föreligger. Det kan låta tekniskt och överreglerande kring en av de grundläggande, mest mänskliga aktiviteterna. Men i de allra flesta fall torde samtycket vara helt uppenbart – och i de fall där det inte är det, borde frågan redan ställas av normalt funtade personer.

Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.

Många har fortsatt haft invändningar mot samtyckeskravet, bl a uttrycks en oro för att offret och hens handlingar skulle hamna ännu mer i fokus. Det problemet, som i högsta grad finns redan i dag, verkar ju dock snarast bero på hur åtal och rättegångar bedrivs än på lagstiftningen. Man hänvisade också bl a till att den ändring av våldtäktslagen som trädde i kraft i fjol somras behövde få chans att prövas. Nu, med ett antal uppmärksammade och likafullt kritiserade domar efter lagändringen, har det argumentet försvagats rejält.

Debattörerna i samhället har fått allt större stöd av lagstiftarna i riksdagen. Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas (Jan Björklund i DN) verkar ha fått en avgörande effekt. Nu tillsätter den moderata justitieministern Beatrice Ask en utredning (DN, SvD, SVT). Det är så långt man verkar komma nu – och även om många anser att det brådskar, är en utredning kanske trots allt motiverad.

Det finns olika åsikter om vilka effekter ett samtyckeskrav kommer att ha. Den stridbara professorn och debattören Madeleine Leijonhufvud verkar övertygad om att det kommer att ha effekt i fler fällande domar (TT/Sydsvenskan); den tidigare sexualbrottsutredaren Nils Petter Ekdahl menar snarare att det kan ha en viktig symbolverkan (DN). En utredning kan ge fler svar och föra oss framåt. Ett är säkert; redan markeringen i ställningstagandet från samhället är mycket värd.

Att en ny utredning tillsätts bara ett drygt halvår efter att en lagändring trädde i kraft, är förstås exceptionellt. Det pekar på styrkan i engagemanget, och på tyngden i frågan. Samtycke handlar om kvinnors rättigheter till trygghet och till sin egen sexualitet.

Läs vad jag tidigare skrivit apropå våldtäkter. Nicholas Nikander, Carl Kling, Martin Skjöldebrand och Anna Starbrink bloggar.

”Kvinnofrågan” alltjämt aktuell i världens mest jämställda land

Kvinnans underordning är kanske inte evig – men  består alltjämt. Våldet som skildras i våra medier och samlar till manifestationer är en del. Pengarna en annan. Makten en tredje. Men alla hänger de ihop, och även om jämställdhet angår oss alla, så är det som kvinnofråga den måste stå i fokus.

Det kallas jämställdhet, och är något Sverige lär vara världsledande på: likvärdiga villkor för kvinnor och män. Det är ett bra ord, eftersom det inte sätter det ena eller andra könet i fokus; i jämställdhet ryms rentav också en obestämd eller tredje könsuppfattning. Fast ibland undrar jag om vi inte alltjämt ibland borde tala om kvinnofrågan. Inte om kvinnofrågor – för våldet mot kvinnor, den ekonomiska ojämlikheten och skillnaden i politisk och ekonomisk makt är inte kvinnofrågor. Utan om Kvinnofrågan med stort K.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.

För det handlar, alltjämt, och även i ”världens mest jämställda land”, om den eviga – eller åtminstone än så länge bestående – underordningen av kvinnan. Inte av enskilda kvinnor, var och en (som blir effekten) utan av Kvinnan för att hon är kvinna. Det är inget vänsterperspektiv. Det kan även en liberal likhetsfeminist, som betraktar skillnaderna mellan individer som större än de som grundar sig i vårt biologiska kön, se.

När jag läser den senaste och sista delen av Sveriges Historia, som skildrar 1965-2012, har kvinnofrågan en framträdande roll. På 60-talet och i dag. Den senaste tiden har jämställdheten hamnat högre upp i debatten, och på de politiska dagordningarna, där Folkpartiets nya jämställdhetsminister Maria Arnholm har gått till offensiv. Debatten rasar, demonstrationstågen marscherar och talen flammar mot mäns våld mot kvinnor, mot våldtäktsdomar som upplevs som förnyade kränkningar av både offren och av kvinnor i stort, och för en samtyckesparagraf i våldtäktslagstiftningen (SVT). När det gäller våldet mot kvinnor finns det alltjämt anledning att fråga sig: Vad är det för fel på män?

På ett annat plan förs debatten om feminismens värde, om tidigare feministers vara eller inte vara (som feminister) i dag. ”Fittstims”-debatten rekapituleras 20 år efteråt och dåtidens banérförare Belinda Olsson frågar sig hur feminismen kan vara både radikal och folklig. När man ser hur samhället med sina könsroller och strukturer ser ut, finns det anledning för oss liberaler att säga: Sverige behöver feminism.

”Kvinnofrågan” handlar om våldet, om makten och om pengarna. Och förutom våldet, det otvetydiga (om än inte alltid så synliga övergreppet, finns bevisen på ojämställdheten rakt framför oss, i den offentliga statistiken. DN:s Ossi Carp har gjort en slående sammanställning där jag hittar siffrorna nedan. Så för den som undrar om Sverige är ett jämställt land, finns anledning att fråga SCB.

Makten är ojämställt fördelad – framför allt i den privata sektorn. 12 procent av styrelseordförande i aktiebolag är kvinnor. Kvinnorna utgör som vi vet alltjämt bara en dryg femtedel av styrelserepresentanterna i svenska bolag, vilket ger anledning att hålla diskussionen om kvotering levande – även för en i grunden mycket skeptisk liberal. Dessutom är 61 procent av de få kvinnorna i svenska aktiebolagsstyrelser suppleanter, medan 79 procent av männen är ordinarie ledamöter.

Birgitta Ohlsson.
BIRGITTA OHLSSON. Sveriges första blivande kvinnliga statsminister?

I politiken är kvinnorna numera relativt många i beslutande församlingar. Men i offentliga bolagsstyrelser, på kommunalrådsposter, på de tyngsta statsrådstaburetterna och bland partiledarna är männen dominerande. Och vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister (som folkpartist hoppas jag förstås på Birgitta Ohlsson; då kunde vi nästan avskaffa jämställdhetsministerposten – men bara nästan).

På det privatekonomiska området tjänar kvinnor 7 procent mindre än män – det är det som blir 3,6 miljoner lägre i sammanlagd inkomst under ett liv. Det finns all anledning att sätta jämställda löner högst på agendan. 48 procent av kvinnor är offentliganställda, mot 16 procent av männen. 32 procent av kvinnorna jobbar deltid (det är ofta samma kvinnor på samma offentliga jobb), mot 10 procent av männen (som oftast har ett heltidsjobb, även som offentliganställda). Det finns all anledning att ge de offentliganställda bättre villkor och fler arbetsgivare att välja mellan, och att satsa på de ibland absurt lågavlönade, kvinnligt dominerade akademikergrupperna i offentlig sektor – som i dag sällan har någon lönekarriär att se fram emot. Och till bättre villkor – och högre inkomst – hör definitivt möjligheten att kunna arbeta heltid.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
Kvinnor tar alltjämt övervägande störst ansvar för hushållsarbetet. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

En del av kvinnans underordning i näringslivet, politiken och arbetslivet beror direkt på könsroller och könsstrukturer. Men en viktig orsak är också situationen i hemmen. Privatlivet, i sig till stor del format av könsroller, styr både förväntningarna på män och kvinnor, och hur verkligheten blir.

Kvinnor tar ut mer än tre av fyra föräldradagar – trots framstegen med ”pappamånaderna”. Kvinnor städar 75 procent mer än män – 35 mot 20 minuter per dag. Och de lagar mat 77 procent mer; 46 mot 26 minuter per dag.

Jämställdheten är många frågor – som förenas i en enda. Den handlar om både kvinnor och män. Också män begränsas av könsroller och strukturer – män som vill vara föräldralediga, som vill söka sig till traditionellt ”kvinnliga” yrken, som tar större ansvar för hemmen… Men de individer som i störst antal och i störst utsträckning drabbas av de kollektiva könsrollerna har ett gemensamt: De är kvinnor.

Individualismen är liberalers grundinställning till jämställdhet. Om vi betraktar alla som individer, behandlas alla likvärdigt. Men på vägen dit måste vi se vilka jämställdheten främst handlar om. Kvinnorna.

Lyft (med) jämställdheten

Jämställdhetsfrågan är en god  liberal tradition. För många folkpartister känns det givet att det ska vara en av våra prioriterade frågor inför valet. Det behövs liberal jämställdhetspolitik. Jag lyfter gärna jämställdheten – och Folkpartiet med den!

Man-and-woman-icon.svgDet har sagts förr men behöver sägas om och om igen: Ja, vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige. Men vi har lång väg kvar. Ännu tjänar kvinnor mindre än män. Offren för våldsamma övergrepp är oftare kvinnor, förövarna är oftare män. På ledande poster i samhället ser det rätt bra ut i politiken – men i näringslivet och akademin är det sämre, på vissa håll riktigt uselt.

Folkpartiet och Maria Arnholm har en diger och viktig uppgift nu när jämställdheten lyfts fram inför valet nästa år (Aftonbladet med Maria Arnholm: ”Frågan som ska lyfta FP”, SR: Jan Björklund talade om jämställdhet).

En nyckel till ökad jämställdhet är arbetsmarknaden. Förväntan att kvinnor ska ta ansvar för barn, hem och familj (kanske också åldriga föräldrar?) gör att de kan få svårare i karriären och sämre löneutveckling. En sådan inställning leder inte till fler kvinnliga styrelseordförande och VD:ar!

Ojämställdheten drabbar förstås även män som också tvingas in i könsroller av omgivningens förväntningar. Den man som vill vara föräldraledig i stor utsträckning kan fortfarande möta höjda ögonbryn.

Mot ojämställdheten har vi flera vapen: Lagstiftning (mot t.ex. ärekränkning och näthat som jag skrev om i går, eller för att skydda kvinnor från våld i hemmet, eller skärpt våldtäktslagstiftning). Pengar. Och opinionsbildning.

På Folkpartiets landsmöte i helgen handlar det bl.a. om pengarna – och opinionen. En tredje månad vikt åt ena föräldern i föräldraförsäkringen är att fortsätta i god liberal anda, att göra den individuella delen av föräldraskapet tydligare. Jag har tidigare bloggat om varför jag anser det vara liberalt med en tredje mamma/pappamånad. Det handlar om pengar i form av en generös allmän socialförsäkring, som föräldraförsäkringen är. Men det handlar också om att bidra till att skifta opinionen i än mer jämställd riktning.

Först när ojämställdhet är orimligt i allas ögon – i tanke och i handling – når vi jämställdhet.

Läs mer om Folkpartiets hjärtefråga, jämställdheten.