Etikett: skatt

Uncategorized

Rösta för rut

Rut-avdraget för hushållsnära tjänster är etablerat bland svenskarna. Antalet användare ökar kraftigt och stödet är brett bland svenska folket. Ändå hotas rut-avdraget efter valet – något de rödgröna helst talar  tyst om.

STÄDA INTE BORT RUT.
STÄDA INTE BORT RUT.

Drygt sju år efter införandet av rut-avdraget har det blivit en självklar del av svenskarnas vardag. Användandet av rut-avdraget har mångdubblats; från 110 000 användare 2009 till 530 000 användare 2013, dvs nära en fyrdubbling på fyra år.

Och ökningen bara fortsätter. Hos oss i Stockholms län, där ökningen är i paritet med riket, har antalet användare blivit 48 procent fler under de första sju månaderna 2014. Snart använder var tionde stockholmare hushållsnära tjänster.

Det intressanta är att rut-avdraget gillas av långt fler än dem som själva använder det eller som arbetar i branschen. En färsk undersökning från Aftonbladet visar att två av tre svenskar vill behålla rut-avdraget.

Allra starkast är stödet bland äldre – och det är inte konstigt. För många pensionärer är några timmars rut-hjälp i veckan att föredra framför att ansöka om hemtjänst. De årsrika ser och känner ökningen av frihet och självbestämmande.

Rut-avdragets popularitet i breda lager har dock inte nått vänsterpolitikerna. De vill i olika grad minska, inskränka eller helt avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster, ofta med det tröttsamma påståendet att skattebetalarna subventionerar ”rikas” städning, och att det ändå inte handlar om ”riktiga” jobb. Rut-arbetarna kallas rentav ibland föraktfullt för ”tjänstefolk” (Omni om debatten efter Ali Esbatis inlägg i SVT:s jobbdebatt). Rot-avdraget för hantverkstjänster är märkligt nog inte lika kontroversiellt.

I valrörelsen 2010 var rut-avdraget ett hett omdebatterat ämne. Så inte i år, och med opinionsläget och de rödgrönas taktik är det inte så märkligt. Förutom V, som förvisso har stöd för att avskaffa rut bland sina egna väljare, föredrar S och MP att tala tyst om alla besvärliga frågor. Men liksom valfriheten i välfärden är rut-avdraget högst påtagligt hotat om en regering ska byggas på rödgrönt underlag. Låt oss därför repetera argumenten för rut-avdraget.

Hushållsnära tjänster har först och främst skapat tusentals jobb. För några år sedan uppskattades de till 5 000-10 000, och med tanke på ökningen torde de ha blivit betydligt många fler. Det handlar om ”vita” jobb, med trygghet, skatt och pensionspoäng. Redan för tre år sedan kunde Skatteverket konstatera att acceptansen för svarta städ- och hantverkstjänster hade minskat kraftigt. Hälften av de då existerande företagen i sektorn hade tillkommit efter reformens införande 2007. Och att vi låter en viss, arbetsintensiv, sektor få en betydligt lättare skattebörda är inte detsamma som att vi skänker bort pengar. Alla pengar i samhället är ju som bekant inte statens och politikernas – utan människornas.

Tjänsterna används av en bred grupp svenskar vänstern har förstås en egendomlig definition av ”rika” (och vill som bekant höja skatten kraftigt för alla som tjänar över 30 000 kronor i månaden – dvs stora grupper lärare, specialistsjuksköterskor, läkare, ingenjörer, osv) men inte ens de kan väl räkna in pensionärer i den gruppen. Generellt är det medelklass med stressiga jobb och familj som använder rut-avdraget. Många av dem är kvinnor – vilket för oss över till jämställdhetsargumentet.

Varför ska vissa uppgifter, som traditionellt utförs av kvinnor, vara obetalda och något som man enligt vänsterns moral ska klara själv? Varför är det helt okej med rot för att måla fönster och lägga golv, men inte rut för att hålla dem rena? Varför säga nej till denna reform som underlättar många mäns och kvinnors liv, möjliggör karriär, mer arbetstid eller mer familjetid? Varför stoppa de många nya företag som ofta drivs av kvinnor och har gett tusentals kvinnor och män nya jobb?

Den som vill rösta för rut gör klokt i att rösta på Folkpartiet och Alliansen.

Anna Lundberg bloggar.

Ekonomi & arbete

(S)kattehöjare och (s)kattesänkare

Skatterna blir en valfråga även i år. I retoriken framstår plötsligt Socialdemokraterna, och SD, som de stora skattesänkarpartierna. I verkligheten väntar stora skattehöjningar vid en rödgrön(rosa?) valseger.

ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger - många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.
ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger – många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.

”Pensionärsskatten” blev ett politiskt begrepp – och grepp – redan inför valet 2006. Vad det egentligen förstås handlar om är att skatten på inkomster av arbete har sänkts genom fem jobbskatteavdrag som framför allt har kommit låg- och medelinkomsttagare till del. I retoriken har detta utmålats som en stor orättvisa av pensionärsorganisationer och även av oppositionen. Nu går såväl S som SD (SvD Brännpunkt) till val på att avskaffa den skatteskillnaden.

Ironin i att S vill bli valrörelsens stora skattesänkarparti, övertrumfat bara av SD som vill gå snabbare fram, är förstås stor. Jag återkommer till det nedan. Rent sakligt finns det andra invändningar. Det finns förstås inget självändamål i att beskatta pension högre än arbetsinkomst, Alliansen har sänkt skatten rejält även för pensionärer, och Folkpartiet och jag fortsätter gärna med det. Men det finns heller ingen självklarhet i att skattesatsen ska vara exakt lika.

Skatten skiljer sig åt på många olika sätt – mellan kommuner och landsting, mellan inkomstnivåer, och faktiskt för pensionärer som har arbetsinkomster och andra arbetstagare (till pensionärens fördel). För arbetstagare går en stor del löneutrymmet dessutom till arbetsgivaravgifter, varav en del i praktiken är ren skatt. Sedan handlar det om syftet med skattesänkningarna, som har varit att få fler jobb och därmed tillväxt och skatteintäkter som långsiktigt höjer pensionerna och stärker välfärden.

Svagheten hos både S och SD är förstås finansieringen av de vidlyftiga löftena. SD ska som vanligt hämta hem allt på drömda besparingar på invandring, vilka förutom att kalkylerna inte håller skulle innebära att Sverige frångick internationella avtal och humanitära moraliska förpliktelser. S drar ut på tiden för löftets uppfyllande tills deras jobbmål nåtts – vilket ju lär dröja med tanke på deras och de tilltänkta samarbetspartiernas förödande politik för jobben.

Så var det ironin i S som de stora skattesänkarna. Inga skattehöjningar har hittills varit mantrat, men i Stefan Löfvens tal i Almedalen började det låta annorlunda (DN:s Ewa Stenberg: S försöker fånga vänstervinden). Vi får se hur det låter på partiets ekonomiska seminarium i dag. Svenskarna tror hursomhelst att skattehöjningar väntar vid en rödgrön valseger i höst (SR: Väljarna tror inte på S skattelöfte). Det tror de rätt i – hur kontraproduktiva de än är ska skatterna höjas på ”högre inkomster”. (Vi borde snarare göra tvärtom – och som Folkpartiet förespråkar slopa den skadliga värnskatten.) Ännu värre blir det om Fi, som för övrigt är potentiella blockbytares rödaste skynke (SvD), ingår i regeringsunderlaget. De socialistiska feministernas löften skulle kosta – en halv biljon (GP Debatt)…

Skattehöjningar, färre jobb och svagare ekonomi i riket och staten: Knappast en önskedröm för svenskarna i allmänhet eller pensionärerna i synnerhet.

Ekonomi & arbete

Därför bör du bry dig om marginaleffekter

Alla ord får inte den vikt de förtjänar. Marginaleffekter är något som borde diskuteras, och ifrågasättas, mer. Det handlar om drivkrafterna att utbilda och anstränga sig, om vi ska främja eller motverka framgång. Därför är Miljöpartiets förslag om höjda inkomstskatter för ”höginkomsttagare” så farligt. Och därför blir såväl Alex Schulmans som tidigare Claes de Faires resonemang om att de gärna betalar mer skatt missvisande.

KNAPPT HÄLFTEN KVAR? Allt fler får behålla mindre än hälften av en inkomstökning.
KNAPPT HÄLFTEN KVAR? Allt fler får behålla mindre än hälften av en inkomstökning.

Få motsätter sig nog tesen att arbete ska löna sig – den som får ett jobb ska få mer pengar i plånboken, och framför allt mer av egna pengar. Det ger självbestämmande och frihet. Det blir också en viktig drivkraft för arbete, den s k arbetslinjen som egentligen alla svenska partier muntligen bekänner sig till. I verkligheten är det sällan så enkelt att arbete, utbildning och ansträngning lönar sig – framför allt var det inte så före Alliansregeringen. Och det beror på marginaleffekter.

Den som arbetar betalar förstås inkomstskatt. Dessutom minskar eller försvinner eventuella behovsprövade bidrag. Inkomstbaserade avgifter kan öka. Risken är att inkomstökningen inte blir så stor att det lönar sig att ta ett jobb, eller gå upp i arbetstid, för en låginkomsttagare. Därför har Alliansens jobbskatteavdrag varit så viktiga.

Marginaleffekterna slår även mot dem med högre inkomster och längre utbildning. Först kommer den statliga skatten för den som tjänar mer än ca 40 000 kronor i månaden – en brytpunkten som har höjts av Alliansregeringen, även om den senaste höjningen (som alltså hade gjort att färre hade behövt betala den statliga skatten om 20 procent, ovanpå kommunalskatterna på ofta 30-35 procent) stoppades av S, SD, MP och V. Sedan kommer värnskatten, ytterligare fem procent för den som tjänar mer än ca 50 000 kronor i månaden (Skatteverket). Den som bor i en högskattekommun kan alltså få betala upp till 60 procent av en inkomstökning i skatt. Det är marginaleffekten.

Utöver de inkomstskatter vi själva betalar finns förstås också arbetsgivaravgiften, som de flesta inte tänker på även om den anges på lönebeskedet. Det handlar om drygt 31 procent varav nästan en tredjedel, eller nästan tio procent på din bruttolön, är en ”allmän löneavgift” (Skatteverket). För den som tjänar 25 000 kronor i månaden och teoretiskt betalar 30 procent i inkomstskatt, har arbetsgivaren alltså betalat nästan 33 000 kronor för att löntagaren ska få ut 17 500 kronor (med en mycket förenklad beräkning).

Precis som för låginkomsttagare spelar marginaleffekterna förstås roll för den som funderar på att arbeta mer, utbilda sig vidare, söka ett mer ansvarsfullt jobb som kräver mer, starta ett eget företag, forska och omsätta sina innovationer i praktik, expandera, ta risker och anställa fler… Särskilt som högre inkomster ungefär vid brytpunkten för statsskatt inte längre medför någon motsvarande inkomsttrygghet: Taken i socialförsäkringarna gör att den med högre inkomster som vill försäkra sig mot inkomstbortfall vid t ex sjukdom får stå för denna risk själv.

Det är rimligt att en person med högre inkomst betalar mer i skatt. Såväl Claes de Faire i höstens uppmärksammade Resumé-krönika som Alex Schulman i Aftonbladet i går betalar som höginkomsttagare redan i dag betydligt mer skatt än personer med lägre inkomster, såväl i kronor (proportionellt kommunal- och landstingsskatt) som i procent av inkomsten (progressiv stats- och eventuell värnskatt). Har man egen firma finns förstås dock möjligheten att ta ut mindre pengar i lön, vilket ger avsevärt större effekt än jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt (som bloggen Rödgrön röra uppmärksammar, liksom i höstas Göran Fröjdh)… Viljan att få behålla mer av de pengar man har jobbat ihop finns uppenbarligen hos de flesta. Därför blir de Faires och Schulmans resonemang på flera sätt missvisande.

Fler och högre marginaleffekter är det sista vi behöver. Därför är också Miljöpartiets förment oskyldiga och välmenande förslag om att höja skatterna ”bara” för dem som tjänar över 40 000 kronor så olyckligt. Ovanpå statsskatten som inträder ungefär då, skulle alltså ytterligare en ökad skattebelastning läggas. Det kommer att minska drivkrafterna för utbildning, ansträngning, innovation och entrepenörskap ytterligare i ett känsligt inkomstsegment.

Att satsa mer pengar på skolan, som Miljöpartiet vill göra, är förstås populärt och kan säkert behövas på sina håll. Men viktigast är förstås att vi ser hur vi använder de stora resurser vi redan satsar – Sverige ligger, som OECD/Pisa-granskningen häromdagen visade, redan i den absoluta världstoppen när det gäller resurser till skolan. Problemet är att för lite pengar går till undervisning och lärarlöner.

Utbildning är en investering för både samhället och för individen. För att samhället ska få avkastning måste även individen känna att det lönar sig.

Sivert Aronsson anser att skattehöjningsförslaget är ”skogstokigt av MP”. Läs mer av vad jag tidigare skrivit om skatter. SvD: MP vill ta in ny skatt till skolan.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Skatten bör alltid sänkas – om det går

2014 kommer alla som arbetar att få behålla ännu lite mer av sina egna pengar. Relativt höga skatter är nödvändiga för att finansiera välfärden, men det finns alltid skäl att fråga sig om man kan sänka skatterna ytterligare. För både frihetens och ekonomins skull.

Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 - foto från riksbanken.se).
Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 – foto från riksbanken.se).

Under det som kallas årets fattigaste helg borde det vara uppenbart för många vad lite extra marginaler kan betyda i privatekonomin. En rejäl extra marginal har alla arbetande svenskar fått de senaste åren tack vare Alliansens sänkningar av inkomstskatten. I år blev det tyvärr ingen höjd brytpunkt men vid årsskiftet genomfördes det femte jobbskatteavdraget. Vanliga inkomsttagare får 2-300 kronor mer över i månaden av sina egna pengar. Ekonomifakta har gjort en enkel räknesnurra för att visa hur mycket man kommer att få ut av sin lön i slutet av den här månaden – och hur mycket mindre man hade fått ut utan skattesänkningarna.

Att få behålla mer av den lön man själv har tjänat ihop handlar inte bara om ökade marginaler. Det handlar också om frihet – om självbestämmande.

Sverige har tack vare Alliansens skattesänkningar fått ett lägre skattetryck de senaste åren – enligt oppositionen på bekostnad av sunda statsfinanser. Mikael Dambergs angreppslinje i årets partiledardebatt (Aftonbladet) var något överraskande, inte bara för att underskottet i statsfinanserna snarare är 33 än 87 miljarder, och inte bara för att förmågan att sköta ekonomin förblir regeringens och Anders Borgs starkaste kort. Genom att ta upp statens finanser – och skattesänkningar – öppnar ju Socialdemokraterna för ett givet påpekande: De har själva ställt sig bakom varje inkomstskattesänkning, om än i efterhand. Så också det femte jobbskatteavdraget.

Efter årsskiftet försvann skillnaden i skattenivåer mellan regeringen och S – och lämnade ett gapande hål i det socialdemokratiska budgetalternativet.

Sänkta skatter ställs ofta mot högre resurser till välfärden. Det framförs åsikter från dem som säger sig gynnas av skattesänkningarna att det är nog nu (se t.ex. Medelklassupproret, Vi har mer än bara nya kök i huvudet, och Resumé-redaktören Claes de Faires uppmärksammade krönika,  Jag är nöjd nu). I ett perspektiv är det förstås sant: I varje givet ögonblick kan man välja att använda ett visst utrymme i statens, landstingets eller kommunens budget till att sänka, eller avstå från att höja, skatten eller att lägga ytterligare pengar på barnbidrag, hälso- och sjukvårdsnämndens eller utbildningsnämndens budget. Men alla svenska partier är ense om att vi ska ha en generös och generell välfärd, och att detta kräver ett internationellt sett relativt högt skatteuttag. Frågan är hur högt.

De senaste åren har inte inneburit några minskade resurser till välfärden i form av vård, skola och omsorg. Tvärtom har de ökat något (som DN:s redovisning i dag visar). Och är det verkligen högre skatter som skulle säkra större resurser långsiktigt? Över en viss nivå blir förstås skatterna kontraproduktiva – och det allra viktigaste är om fler kan arbeta och tjäna mer (som DN:s Johan Schück påpekar). Då kommer befintliga, eller lägre, skattenivåer att ge högre intäkter, och större resurser till välfärden. Det är argumentet både för jobbskatteavdrag, för höjd brytpunkt så att färre skulle behöva betala statlig skatt – och för avskaffad värnskatt.

För de flesta svenskar spelar kommun- och landstingsskatten störst roll – och av kommunerna höjer 106 stycken, med en tredjedel av Sveriges befolkning, skatten 2014 (SvD). Bara sex kommuner, där tre procent av svenskarna bor, sänker skatten. Att kommunerna, med huvudkostnaderna för välfärden i form av skola och äldreomsorg, har särskilda behov av intäkter är förstås inte förvånande – men inte heller högre kommunalskatter är i längden oproblematiska, vare sig för samhällsekonomin i stort eller för respektive kommun. Det gör statens insatser, både genom statsbidrag för välfärden och genom inkomstskattesänkningar, extra viktiga.

Skatt är inget annat än invånarnas pengar. Att inte se skatten som en oändlig resurs är dessutom ett sätt att ständigt ifrågasätta utgifter och söka bättre lösningar. Varje gång en budget ställs samman bör liberala politiker därför fråga sig: Kan vi sänka skatten? Svaret kanske långtifrån alltid blir ja, men att frågan ställs är viktigt. Av princip och av praktiska skäl.

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Medier

En ny skatt att glädjas åt

Är snigeln på ögats tid all? Har de skönsjungande licensambassadörerna och de hotfulla TV-spanarna gjort sitt?

Slutet för TV-licensen är förhoppningsvis nu nära. Istället föreslår utredarna en ny skatt, efter förebild av begravningsavgiften. Och det är en skatt som även en liberal har flera skäl att välkomna.

Public service har en angelägen roll också i framtidens mediesamhälle. Och den rollen är allmännyttig, något som är motiverat att stödjas brett av samhället. Att göra åtskillnad på vem som ska betala kommer inte bli lättare – tv-avgiften via skattsedeln kunde lika gärna göras allmän. Med alltfler tekniska vägar och distributionssätt för att ta del av public service-utbudet är det också motiverat med ett nytt finansieringssätt.

Public service oberoende av politiken är ytterligare ett skäl för en specialdestinerad skattefinansiering. Politiska beslut kommer alltjämt vara nödvändiga i grunden, men det är positivt om man kan öka distansen ytterligare något steg.

Hur det politiska oberoendet kan säkras och stärkas är det viktigaste att bevaka när public service-kommitténs förslag ska omvandlas till lag och verklighet.

Enkelhet och effektivitet är sist och slutligen ytterligare ett skäl – för både samhället och den enskilde. Vi slipper en särskild organisation för att samla in licensmedel – och vi slipper en avi och en relation med ytterligare en offentlig instans.

Hur den färdiga förändringen blir återstår att se. Men en förändring är välkommen.

Ekot, SvD, SVT.