Tagg: skattereform

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Rimligare och legitimare skatter

Skattereformer har flera syften. Först och främst att göra skattebördan så lätt som möjligt medborgarna. Men också att göra skattesystemet mer legitimt, för att säkra dess långsiktiga hållbarhet.

Att en rimligare skattebörda och en ökad legitimitet hänger ihop är kanske inte så förvånande. Och att de senaste årens svenska skattereformer har haft den effekten verkar nu visa sig, i den förbättrade skattemoral som Skatteverket nu pekar på (DN Debatt i dag). Bland de politiska åtgärder som nämns finns mer än skattelättnader;  ”införande av rot- och rutavdrag, slopad förmögenhetsskatt, avtal om informationsutbyte med före detta skatteparadis – senast med Schweiz genom avtal som trädde i kraft den 5 augusti – samt krav på certifierade kassaregister inom kontanthandeln”.

Turbulensen i de kris- och korruptionsdrabbade sydeuropeiska länderna kan säkerligen ha bidragit till att andelen som tycker illa om det svenska skattesystemet har minskat från 42  procent till 22 procent. Händelsevis sedan 2006, då Alliansen tog över regeringsansvaret. Men att skattekvoten sedan början av 2000-talet har sjunkit från ca 50 till ca 45 procent är förmodligen betydligt viktigare.

Skattereformerandet är förhoppningsvis långtifrån över. Folkpartiet har en rad förslag och Jan Björklund tog upp en del nytt och gammalt i sitt sommartal i Göteborg i helgen  (kommenterat bl.a. i GP och UNT). Bolagsskatten – som inte drabbar individen direkt men väl indirekt genom internationell konkurrenskraft och möjligheten till företagande och jobb – bör sänkas. Och den skadliga värnskatten bör gå samma väg som förmögenhetsskatten. Det skulle göra mycket för legitimiteten att sluta ta ut en skatt som kostar mer än den ger och som fungerar som en straffskatt på arbete, utbildning och ansträngning. (Kapitalskatter beskattas ju som bekant med en jämn och för svenska förhållanden rätt låg skatt.)

Jesper Svensson och Mikael Andersson lyfter fram hur Alliansens skattereformer har gjort skillnad.