I en storstad finns alla slags människor. Även de som inte har lyckats så väl i livet, som behöver vår hjälp, behöver få finnas i  vår stad. Även det glömda Sverige och Stockholm behöver få synas, också i dina och mina kvarter.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Stockholm är en huvudstad som vill bli en världsstad. En av de saker som lockar människor, företag och idéer är mångfalden av andra människor, toleransen, respekten. Men i en sådan stad finns också vinddrivna existenser, människor som inte har lyckats så väl i livet, människor som inte vill eller kan ta del av samhället på samma sätt som vi.

En del av dem söker sig hit från andra, mindre lyckosamma förutsättningar eller mer diskriminerande länder inte så långt bort – för att plocka bär, tigga eller försöka hitta någon slags sysselsättning och inkomst för att förbättra livssituationen för sig och de sina. Som de rumänska romer som har uppmärksammats mycket under det senaste året. Och EU-medborgare som kommer till tiggeri och hemlöshet, och är så desperata att de nu börjar ha med sina barn.* Andra har fastnat i beroendets klor och riskerar hälsa och liv både genom sitt missbruk och genom smittspridning och andra risker. Som de som nu får hjälp att byta smutsiga sprutor mot rena, och samtidigt får en kontaktväg in i beroendevården och annat stöd, i vårt fyraåriga sprutbytesförsök.

Även de finns, och förtjänar vår medmänsklighet och respekt, och måste få synas i staden. Självklart ska olika sociala verksamheter ha god säkerhet och dialog med omgivningen. Självklart ska människors oro tas på allvar. Men ofta ökar gör dessa verksamheter staden tryggare för alla.

Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör förslag och idéer om att försöka dölja dessa ”problem”. Hemlösa, missbrukare, tiggare och andra försvinner inte för att vi önskar. De går inte att bygga bort eller ”sanera”. Människor kan inte förbjudas att finnas.

”Not in my backyard” är ett uttryck som ofta hörs i stadsbyggnadssammanhang. Gärna fler bostäder, men inte i våra kvarter. Förtäta gärna staden, men inte här. Det kan vara nog så besvärligt och gör att vi inte kan bygga alla de bostäder vi skulle vilja och kunna lika snabbt.

När ”NIMBY”-rösterna höjs mot de socialt utsatta blir det mer känslosamt. Det uttrycks ofta som oro för barnen. Kunskap och erfarenhet om att de olika sociala verksamheter det handlar om oftast inte kan kopplas till ökad otrygghet eller brottslighet (ibland tvärtom) brukar väga lätt. Man vill helst att det glömda Sverige och Stockholm förblir glömt och gömt.

Jag undrar vilka barn man vill uppfostra om de aldrig ska få se en missbrukare eller en hemlös person.

Vi kan och ska arbeta med näbbar och klor för att hjälpa utsatta människor på alla sätt vi kan. Vi behöver mer öppna och uppsökande verksamheter. Vi ska inte glömma en enda person. Och vi ska inte gömma undan någon.

*I dag skriver DN STHLM om utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige med sina barn. Jag gläds över den breda partipolitiska stöd som verkar finnas för insatser för hemlösa, även från andra EU-länder. Och jag gläds över det Göteborgsinitiativ som möjliggör en öppen förskola även för barn till sådana utsatta medmänniskor från andra EU-länder. (Sistnämnda länken från prenumerantsajten dagensnyheter.se är tillgänglig i ett dygn.)