Etikett: socialt utsatta

Med vreden som drivkraft

Politik handlar om fakta och saklighet. Men politiskt engagemang handlar om känslor. Att bli lite arg ibland är inte fel.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Vreden över människors ofrihet var en gång inledningen på portalparagrafen i Liberala ungdomsförbundets partiprogram. När den försvann vid programrevisionen 2005 var vi så måna om formuleringen att vi istället lät den bli rubrik på hela programmet.

Ett klassiskt exempel på underskott av principen ”Kill your darlings”? Kanske. Men också en vilja att visa på engagemangets styrka. Och kanske ett behov att visa att även Folkparti-ungdomar är mer än brådmogna teoretiker.

Även vuxenpolitiken kunde må bra av mer känslor – eller av att visa dem som finns. Lite som uppmärksammades, och lite oförtjänt kritiserades, i den nyligen timade partiledardebatten. Allt utifrån sak och inte person givetvis. Och utan att urarta i handgemäng som vi ibland ser i en del utländska parlament.

Konsensus, kompromisser och det goda samtalet i en deliberativ demokrati är en god svensk tradition. Och inte oförenlig med känslor och engagemang.

Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg.
Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg. Bild från Stockholmskällan.

Men vrede? Ja, den har sin plats och ger rätt kanaliserad kraft att opponera och förändra. Kanske inte lika mycket i alla politikområden – som folkpartist kan jag exemplifiera med kärnkraften, värnskatten eller hushöjder i Stockholms innerstad. Viktiga, ibland känslofyllda, men kanske mer styrda av förnuft än vrede.

Talar vi däremot om flyktingar som stängs ute och riskerar drunkningsdöden. Om olaglig registrering av en folkgrupp som romer. Om undanskuffande av socialt utsatta. Om fruktansvärda sexuella övergrepp. Eller om alkohol och frihet – för att ta några ämnen som uppmärksammats i debatten eller här på bloggen. För att inte tala om förtryck, krig och fattigdom i världen.

Då handlar det om äkta vrede, över människors ofrihet. Om empati som ger vilja att förändra.

Glädje, stolthet och hopp är också viktiga känslor – men inte alltid så sporrande till handling.

Äkta vrede i måttlig mängd kan förstås också vara bra i debatter och meningsutbyten. För att citera Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör, i dennes memoarer: ”…jag vågar påstå att jag aldrig begagnade en spelad ilska som taktiskt medel. Detta berodde inte på några slags moraliska skäl utan på att jag dessbättre blev naturligt arg så hastigt, att skådespeleri var alldeles obehövligt.”

Jag lovar att hålla mitt politiska engagemang brinnande, med vreden som bränsle. Och att bli arg åtminstone en gång per dag.

Inga utsatta på min bakgård?

I en storstad finns alla slags människor. Även de som inte har lyckats så väl i livet, som behöver vår hjälp, behöver få finnas i  vår stad. Även det glömda Sverige och Stockholm behöver få synas, också i dina och mina kvarter.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Bilden lånad från gbgmma.se ang deras klädinsamling för hemlösa.
Bilden lånad från gbgmma.se ang deras klädinsamling för hemlösa.

Stockholm är en huvudstad som vill bli en världsstad. En av de saker som lockar människor, företag och idéer är mångfalden av andra människor, toleransen, respekten. Men i en sådan stad finns också vinddrivna existenser, människor som inte har lyckats så väl i livet, människor som inte vill eller kan ta del av samhället på samma sätt som vi.

En del av dem söker sig hit från andra, mindre lyckosamma förutsättningar eller mer diskriminerande länder inte så långt bort – för att plocka bär, tigga eller försöka hitta någon slags sysselsättning och inkomst för att förbättra livssituationen för sig och de sina. Som de rumänska romer som har uppmärksammats mycket under det senaste året. Och EU-medborgare som kommer till tiggeri och hemlöshet, och är så desperata att de nu börjar ha med sina barn.* Andra har fastnat i beroendets klor och riskerar hälsa och liv både genom sitt missbruk och genom smittspridning och andra risker. Som de som nu får hjälp att byta smutsiga sprutor mot rena, och samtidigt får en kontaktväg in i beroendevården och annat stöd, i vårt fyraåriga sprutbytesförsök.

Även de finns, och förtjänar vår medmänsklighet och respekt, och måste få synas i staden. Självklart ska olika sociala verksamheter ha god säkerhet och dialog med omgivningen. Självklart ska människors oro tas på allvar. Men ofta ökar gör dessa verksamheter staden tryggare för alla.

Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör förslag och idéer om att försöka dölja dessa ”problem”. Hemlösa, missbrukare, tiggare och andra försvinner inte för att vi önskar. De går inte att bygga bort eller ”sanera”. Människor kan inte förbjudas att finnas.

Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett fyraårigt försök lokaliserat till S:t Görans sjukhusområde. Flankerad av chefen och infektionsläkaren Martin Kåberg och chefssjuksköterskan Fredrik Lindström. I bakgrunden bl.a. landstingsrådet Gustav Hemming (C).
Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett fyraårigt försök lokaliserat till S:t Görans sjukhusområde. Flankerad av chefen och infektionsläkaren Martin Kåberg och chefssjuksköterskan Fredrik Lindström. I bakgrunden bl.a. landstingsrådet Gustav Hemming (C).

”Not in my backyard” är ett uttryck som ofta hörs i stadsbyggnadssammanhang. Gärna fler bostäder, men inte i våra kvarter. Förtäta gärna staden, men inte här. Det kan vara nog så besvärligt och gör att vi inte kan bygga alla de bostäder vi skulle vilja och kunna lika snabbt.

När ”NIMBY”-rösterna höjs mot de socialt utsatta blir det mer känslosamt. Det uttrycks ofta som oro för barnen. Kunskap och erfarenhet om att de olika sociala verksamheter det handlar om oftast inte kan kopplas till ökad otrygghet eller brottslighet (ibland tvärtom) brukar väga lätt. Man vill helst att det glömda Sverige och Stockholm förblir glömt och gömt.

Jag undrar vilka barn man vill uppfostra om de aldrig ska få se en missbrukare eller en hemlös person.

Vi kan och ska arbeta med näbbar och klor för att hjälpa utsatta människor på alla sätt vi kan. Vi behöver mer öppna och uppsökande verksamheter. Vi ska inte glömma en enda person. Och vi ska inte gömma undan någon.

*I dag skriver DN STHLM om utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige med sina barn. Jag gläds över den breda partipolitiska stöd som verkar finnas för insatser för hemlösa, även från andra EU-länder. Och jag gläds över det Göteborgsinitiativ som möjliggör en öppen förskola även för barn till sådana utsatta medmänniskor från andra EU-länder. (Sistnämnda länken från prenumerantsajten dagensnyheter.se är tillgänglig i ett dygn.)