När svenska städer växer ökar trycket på de gröna ytorna. Fler  bostäder och lokaler behövs, i tätare kvarter, men en bra stad handlar också om grönska och offentliga ytor. Parker, träd och torg behöver planeras från början.

I grunden är det en mycket positiv nyhet för en urbant inriktad person: svenska städer planeras och byggs nu med dubbelt så hög invånartäthet som de gamla stadskärnorna.  I de gamla kvarteren bodde man förstås också betydligt tätare förr om åren; dagens svenska stadsbor kan vara glada över att inte behöva tränga ihop sig i ettor och dela toaletter och duschar, vilket var en verklighet för inte så många årtionden sedan i oupprustade innerstäder. Att 17 000 människor nu kan få plats på en kvadratkilometer vittnar om stadens styrka. Men det betyder också ett stort ansvar, för dem som planerar och bygger våra städer, att göra rätt. (SR Ekot: Grönytan sällsynt när hus byggs tätare.)

Vi ska inte bara bygga mycket. Vi ska också bygga bra. Och det handlar inte bara om god och varierad arkitektur (vilket på många håll lämnar en del övrigt att önska). Varningssignalerna om för lite grönska är värda att ta på allvar.

Låt oss först slå fast att den täta staden är ”grön” med vår tids vanliga, och nödvändiga, definition: Det är miljövänligt att bo nära varandra i en tät stad, där trafiken då kan ske till fots, på cykel eller kollektivt, och där underlaget för service och handel är stort och minimerar transporter av varor. Men för att denna stad ska bli både miljö- och människovänlig behövs inte bara bra hus utan också bra omgivningar. En stad, det som skapar karaktären och attraktionskraften som får människor att flockas och frodas, är inte bara sina bostäder utan minst lika mycket de offentliga, gemensamma ytorna. Då handlar det inte främst om butiker och kommersiella ytor, som är viktiga nog, utan om platser där den enskilde kan vistas, och andas, utan att förväntas konsumera: Kulturlokaler, torg – och parker.

Många svenska städer är välförsedda med grönska, tätt inpå knutarna. Det har dock inte alltid varit grönytor som invånarna har kunnat eller velat utnyttja. Med en tätare stad har vi chansen att bygga i otillgängliga backar, rensa bort sly och otrygga skogspartier nära bebyggelsen, och istället satsa på att skapa grönytor som har både hög tillgänglighet och hög kvalitet. Likaså kan vi i den täta staden bygga torg och gator för människor, mer än för bilar; med välplanerade planteringar, buskage och många grönskande träd kan torgen och gatorna bli ytterligare urbana lungor. Konstnärlig gestaltning är en självklar del av det goda offentliga rummet.

Folkpartiet i Stockholm står för att bygga mycket – vi vill se 140 000 nya bostäder till 2030. Men vi vill också bygga bra. Vi vill ställa krav på byggarna när det gäller husen, vi vill se variation och bra boendemiljöer. Men vi vill också ställa krav på staden själv, på att anlägga bra parker och torg, och på att plantera fler träd (där jag fick med mig vårt representantskap på målet om ett nytt träd för varje ny bostad). Här på Kungsholmen håller vi fast vid vår envetna vilja att fullborda Kristinebergs Strandpark, som de täta nya kvarteren i Hornsberg så väl behöver. Det är ett bra exempel på de komplicerade sambanden i stadsbyggnadsfrågor; en ny tennishall tillsammans med hundratals nya bostäder vid Stadshagen, en ny 11-mannaplan i Fredhäll…

Vi ger oss inte. Vi ska bygga en tätare, och grönare stad. En stad där människor trivs, och kan andas friare i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.