Tagg: statlig skatt

Skadliga skattehöjningar

Det enda vi vet säkert om en rödgrön regering är att den kommer att höja skatterna brett. Vad vi också vet är att dessa skattehöjningar riskerar att ha skadliga effekter på ekonomin – och att höjda marginalskatter är rent kontraproduktiva.

PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.
PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.

För en liberal finns alltid skäl att sänka skatten om det går. Vad man oavsett partifärg borde undvika är skattehöjningar på produktiva krafter – arbete, handel och kapital. Skattesänkningar ger ofta positiva effekter med ökad ekonomisk aktivitet i investeringar, arbetade timmar och konsumtion. Skattehöjningar ger omvänt ofta negativa effekter. Ytterst handlar det också om hur mycket av människors inkomster vi kan motivera att lägga beslag på, utifrån både skatternas effekter på ekonomin och vad skattepengarna används till.

I Sverige råder konsensus om relativt höga skatter för att finansiera en generös generell välfärd, men vi har inte längre världens högsta skatter – och det är ingen återställare att sträva efter.

Något av det skadligaste för ekonomin och för människors drivkrafter är höga marginalskatter. Det hänger ihop: om det inte lönar sig att jobba lite extra, utbilda sig längre, lägga ner svett och timmar i sin uppfinning eller företagsidé – då frågar sig vissa om de inte kan göra något bättre med sin tid. Det handlar om läkare, IT-experter och jurister, men även lärare, erfarna specialistsjuksköterskor och barnmorskor med nya karriärmöjligheter; om innovatörer, nya entrepenörer och traditionella småföretagare.

När ledande ekonomer räknar på de rödgrönas sinsemellan olika skattehöjningar på vad man populistiskt kallar höginkomsttagare, är domen därför föga förvånande förödande (Peter Ericson och Lennart Flood på DN Debatt). Följderna skulle bli ett kraftigt minskat arbetskraftsutbud – i Vänsterpartiets förslag en minskad sysselsättning motsvarande fler än 30 000 heltidsjobb. Av de beräknade ökade skatteintäkterna skulle för V bara återstå 34 procent, för Miljöpartiet 14 procent och för Socialdemokraterna ingenting. Högre marginalskatt, en kontraproduktiv straffskatt på längre utbildning, är extra förvånande för att komma från partier som säger sig vilja satsa på kompetens, som flörtar med studenterna och vill lägga de ökade resurserna (det lilla som nu blir kvar) på skolan. Mest markant gäller det Miljöpartiet, som säger sig vara icke-socialistiskt men som i retorik och praktik tyvärr har rört sig mot en allt fastare position i vänsterblocket.

Analysen visar varför de rödgröna förslagen om högre marginalskatt så farliga. Den borde oroa alla svenskar som har glädje av att människor pluggar, använder sin långa utbildning i full utsträckning, bygger upp företag och förverkligar innovationer. Och den borde även ge Alliansen råg i ryggen – att med kraft motsätta sig skattehöjningar, och att på sikt gå vidare. Höjd brytpunkt för statlig skatt och avskaffad värnskatt är inget att skämmas för. Vare sig om det handlar om ekonomi eller välfärd.

Inför valet vet ingen vilken politik det rödgröna regeringsalternativet skulle föra, som statsministern, DN, Folkpartiledaren och många andra påpekar. Men en sak vet vi: skatten kommer att höjas, och marginaleffekterna förvärras. Ett ytterligare vet vi: det vore djupt skadligt för Sveriges ekonomi utan att ge några större resurser till välfärden. Och det skulle ge människor mindre frihet.

Sivert Aronsson: Folk är inte dumma.

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.