Etikett: statsfinanser

Ekonomi & arbete

Håll er inom ramarna

Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.

Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.

På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.

Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?

Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.

Eller – ambitionerna är det inget fel på. Men när man höjer kostnaderna för riktiga jobb, inte minst för unga och äldre på arbetsmarknaden, och satsar på åtgärder och ”traineejobb” i offentlig sektor som ingen vet hur de ska fungera och som riskerar att inte klara sig igenom riksdagen – då finns det stor anledning till oro. Ett allvarligt järtecken är att ett av den nya regeringens första beslut var att slopa Alliansens nya sätt att följa arbetsmarknaden via sysselsättningen. (Per Gudmundson, SvD: Arbetslinjens sista suck, Hanif Bali: Vad är Magdalena Andersson rädd för?, Frihetssmedjan: S förbereder sig att gömma arbetslöshet i åtgärder igen.)

Istället för riktiga jobb ska man åter bara räkna arbetslöshet, och som flera påpekar har vi trista erfarenheter av hur det är ett mått som kan användas fantasifullt, och mäta mycket annat än arbete.

Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.

De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna  har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.

Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.

Om kritiken från finanspolitiska rådet: SvD: ”Regeringen bryter mot reglerna”, Expressen: Magdalena Andersson får kritik av expertråd, DN: ”Magdalena Andersson begår regelbrott”, Johan Schück: Det kan bli en förtroendekris för Magdalena Andersson, SvD:s Maria Ludvigsson: När det blir uppförsbacke vänder S. Och åter om Alliansen och arbetsmarknaden, Magnus Henrekson i SvD: Alliansen misslyckades att berätta att Sverige lyckats bäst med jobben. DN om massiv kritik mot höjda skatter. Bloggar: Sivert Aronsson. Martin Skjöldebrand. 

Ekonomi & arbete

Tomma tunnor om svenska statsfinanser

Svartmålningen av den svenska ekonomin har börjat på allvar. När den nya finansministern Magdalena Andersson talar om en ”tom lada” efter Alliansregeringen är det dock viktigt att komma ihåg att det handlar mer om retorik än verklighet. Och retoriken riktar sig inte minst mot de egna rödgröna leden inför kommande ovälkomna besked.

STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge - särskilt jämfört med andra länder.
STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge – särskilt jämfört med andra länder.

Sverige 2014 är ett land med mycket stark ekonomi. Det är en av anledningarna till omvärldens och andra analytikers förvåning inför regeringsskiftet; resultatet av vad tidskriften Economist kallade ”Sweden’s eight-year itch”. De svenska styrkebeskeden har varit många både före och efter valet, vad gäller såväl arbetsmarknaden som ekonomin i stort. Socialdemokraternas försök att svartmåla den svenska ekonomin gick inte hem så väl före valet – frågan är om det går bättre nu. När den nya finansministern Magdalena Andersson hävdar att hon kommer till ”en tom lada” (DN) är det därför många fler än den socialdemokratiske nestorn och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck som ser det som ett skämt (SVT: ”Humor påstå att Sverige kan bli som Grekland”.)

För att svartmålningen ska fungera krävs helt enkelt att man bortser från ekonomiska realiteter. Förutom den starka arbetsmarknaden, med 300 000 fler jobb mellan 2006 och 2014, står sig statsfinanserna mycket starka, både ur ett historiskt och ur ett internationellt perspektiv som framgår av bilden ovan, över finansiellt sparande och förändring av bruttoskulden som andel av BNP i europeiska länder.

Socialdemokraternas retorik om tomma lador påminner om en annan retorisk figur – de tomma tunnor, som skramlar mest. Skramlet riktar sig mot det svenska folket, som ska fås att tro att Alliansen är att skylla för de beska besked om inte minst skattehöjningar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kommer att börja leverera tillsammans med Vänsterpartiet.

Men de tomma tunnornas skramlande riktar sig också mot de egna leden – i alla tre rödgröna partier. Utan uppgörelser i några som helst viktiga frågor före valet kunde allas önskedrömmar projiceras på en framtida rödgrön regering – och därför är det nu som de beska beskeden måste ges även här.

Svensk ekonomi står stark, men vi har förvisso ett tufft läge. Det beror på förändringar och osäkerhet i vår omvärld, men är också beroende av vilken ekonomisk politik som förs på hemmaplan. Där ser det nu oroande ut, med skattehöjningar på inkomster och arbete, som Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Erik Ullenhag påpekar (Ladorna är inte tomma – bordet är dukat). Än så länge är det den inhemska aktiviteten som har hållit ekonomin i gång, i mycket god fart. Vill vi att det ska fortsätta så krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. Inte svartmålande retorik.

DN: Skatterna som regeringen vill höja, Johan Schück: Ingen större skillnad mot Borgs prognoser. Christofer Fjellner (M) gör en liknande analys som jag i Aftonbladet: Andersson vill ha frikort för skattehöjningar. Alliansföreträdare som Erik Ullenhag kritiserar i sällskap med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf Magdalena Andersson för att överge överskottsmålet (Dagens Opinion). Fler ekonomiska experter utöver Assar Lindbeck som inte delar den dystra bilden av statsfinanserna är Handelsbankens Jan Häggström, Royal Bank of Scotlands Pär Magnusson (SR Ekot), professor Lars Calmfors och Nordeas Annika Winsth (SR Studio Ett).

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Hålen i Magdalena Anderssons resonemang

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.

FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)

En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.

Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.

En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.

För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.

Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.

Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.

Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.

Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras.  Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.

Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.

Om Socialdemokraternas valmanifest, DN: ”Sverige håller på att gå sönder”, Borg kritiserar S skattehöjningar, DN Debatt: S: reformer för 40 miljarder. Expressen, KG Bergström: S vill spendera mer, ”Fast vid politik som slår ut människor”, Björklund nobbar flirten från S. Aftonbladet: S lovar reformer för 40 miljarder, ”Skattehöjningar slår mot jobb”. Tove Lifvendahl i SvD: Hitte-på-lösning på låtsasproblem. Sivert Aronsson bloggar om relationen mellan skattenivåer, jobb och skatteintäkter.

Ekonomi & arbete, Europa

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Skatten bör alltid sänkas – om det går

2014 kommer alla som arbetar att få behålla ännu lite mer av sina egna pengar. Relativt höga skatter är nödvändiga för att finansiera välfärden, men det finns alltid skäl att fråga sig om man kan sänka skatterna ytterligare. För både frihetens och ekonomins skull.

Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 - foto från riksbanken.se).
Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 – foto från riksbanken.se).

Under det som kallas årets fattigaste helg borde det vara uppenbart för många vad lite extra marginaler kan betyda i privatekonomin. En rejäl extra marginal har alla arbetande svenskar fått de senaste åren tack vare Alliansens sänkningar av inkomstskatten. I år blev det tyvärr ingen höjd brytpunkt men vid årsskiftet genomfördes det femte jobbskatteavdraget. Vanliga inkomsttagare får 2-300 kronor mer över i månaden av sina egna pengar. Ekonomifakta har gjort en enkel räknesnurra för att visa hur mycket man kommer att få ut av sin lön i slutet av den här månaden – och hur mycket mindre man hade fått ut utan skattesänkningarna.

Att få behålla mer av den lön man själv har tjänat ihop handlar inte bara om ökade marginaler. Det handlar också om frihet – om självbestämmande.

Sverige har tack vare Alliansens skattesänkningar fått ett lägre skattetryck de senaste åren – enligt oppositionen på bekostnad av sunda statsfinanser. Mikael Dambergs angreppslinje i årets partiledardebatt (Aftonbladet) var något överraskande, inte bara för att underskottet i statsfinanserna snarare är 33 än 87 miljarder, och inte bara för att förmågan att sköta ekonomin förblir regeringens och Anders Borgs starkaste kort. Genom att ta upp statens finanser – och skattesänkningar – öppnar ju Socialdemokraterna för ett givet påpekande: De har själva ställt sig bakom varje inkomstskattesänkning, om än i efterhand. Så också det femte jobbskatteavdraget.

Efter årsskiftet försvann skillnaden i skattenivåer mellan regeringen och S – och lämnade ett gapande hål i det socialdemokratiska budgetalternativet.

Sänkta skatter ställs ofta mot högre resurser till välfärden. Det framförs åsikter från dem som säger sig gynnas av skattesänkningarna att det är nog nu (se t.ex. Medelklassupproret, Vi har mer än bara nya kök i huvudet, och Resumé-redaktören Claes de Faires uppmärksammade krönika,  Jag är nöjd nu). I ett perspektiv är det förstås sant: I varje givet ögonblick kan man välja att använda ett visst utrymme i statens, landstingets eller kommunens budget till att sänka, eller avstå från att höja, skatten eller att lägga ytterligare pengar på barnbidrag, hälso- och sjukvårdsnämndens eller utbildningsnämndens budget. Men alla svenska partier är ense om att vi ska ha en generös och generell välfärd, och att detta kräver ett internationellt sett relativt högt skatteuttag. Frågan är hur högt.

De senaste åren har inte inneburit några minskade resurser till välfärden i form av vård, skola och omsorg. Tvärtom har de ökat något (som DN:s redovisning i dag visar). Och är det verkligen högre skatter som skulle säkra större resurser långsiktigt? Över en viss nivå blir förstås skatterna kontraproduktiva – och det allra viktigaste är om fler kan arbeta och tjäna mer (som DN:s Johan Schück påpekar). Då kommer befintliga, eller lägre, skattenivåer att ge högre intäkter, och större resurser till välfärden. Det är argumentet både för jobbskatteavdrag, för höjd brytpunkt så att färre skulle behöva betala statlig skatt – och för avskaffad värnskatt.

För de flesta svenskar spelar kommun- och landstingsskatten störst roll – och av kommunerna höjer 106 stycken, med en tredjedel av Sveriges befolkning, skatten 2014 (SvD). Bara sex kommuner, där tre procent av svenskarna bor, sänker skatten. Att kommunerna, med huvudkostnaderna för välfärden i form av skola och äldreomsorg, har särskilda behov av intäkter är förstås inte förvånande – men inte heller högre kommunalskatter är i längden oproblematiska, vare sig för samhällsekonomin i stort eller för respektive kommun. Det gör statens insatser, både genom statsbidrag för välfärden och genom inkomstskattesänkningar, extra viktiga.

Skatt är inget annat än invånarnas pengar. Att inte se skatten som en oändlig resurs är dessutom ett sätt att ständigt ifrågasätta utgifter och söka bättre lösningar. Varje gång en budget ställs samman bör liberala politiker därför fråga sig: Kan vi sänka skatten? Svaret kanske långtifrån alltid blir ja, men att frågan ställs är viktigt. Av princip och av praktiska skäl.