Etikett: Strindbergsmuseet

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Strindberg – ansvarsfullt ordförandeuppdrag för levande kulturarv

August Strindberg är Sveriges ledande författare genom tiderna – och en kulturpersonlighet som påverkar genom årtiondena. När jag nu har fått äran att utses till ordförande för Strindbergsmuseets styrelse, är det ett uppdrag jag tar på mig med stort allvar och ansvarskänsla.

220px-AugustStrindbergModern och radikal, ibland liberal, ibland konservativ? Oavsett sina genom livet och mellan områdena skiftande ståndpunkter och skepnader är August Strindberg ständigt aktuell. Som författare till otaliga texter och pjäser, och som föremål för andras litterära ansträngningar i bokform eller på scenen. Som jämställdhetsförespråkare, jämlikhetsivrare, och manlig skitstövel. Och som svensklärarnas favorit – inte som privatperson, kanske, men just som ledande litterär gestalt i den svenska litteraturhistorien.

Från slutet av 1800-talet och fram till sin död 1912 lyser Strindberg genom årtiondena. När jag nu har fått frågan och tackat ja till att bli ordförande för Strindbergsmuseet, känns det både allvarsamt och ansvarsfullt, och väldigt roligt. På kulturnämndens möte 4 februari utsågs jag därför till ordförande för den stiftelse som inom sin verksamhet förutom museet högst upp i huset, högst upp på Drottninggatans krön, också har Strindbergs Intima  Teater vid Bantorget. Som liberal vapendragare får jag en av Sveriges mest betydelsefulla kulturministrar, Birgit Friggebo.

Strindbergsmuseet, högst upp i huset högst upp på Drottninggatans krön.
Strindbergsmuseet, högst upp i huset högst upp på Drottninggatans krön.
Här ryms ett levande kulturarv. Foto från Wikimedia/Esquilo.
Här ryms ett levande kulturarv. Foto från Wikimedia/Esquilo.

Mycket finns samlat i Strindbergsmuseet och i den teater som han en gång startade och som nu bär hans namn: minnen och ting förknippade med eller ägda av Strindberg, och framför allt ett stort arkiv.

Och där finns förstås en stor kunskap och erfarenhet, både  hos personer som suttit i styrelsen sedan tidigare, och i den kompetenta personal som arbetat och lagt ner mycket av sina liv på Strindberg, hans minne och gärning.

Som kulturpolitiker i Stockholm känns Strindberg förstås extra viktig: Detta var hans hemstad under större delen av hans liv. Den stad han skildrade, i Röda rummet och många andra verk. Den stad där han mot slutet av sitt liv förde Strindbergsfejden, mottog ett fackeltåg av arbetare och studenter på sin 63-årsdag i januari 1912, och sedan slutade sina dagar några månader senare – med sin färd till graven på Norra begravningsplatsen kantad av 60.000 människor.

Strindberg är en viktig och omistlig del av Sveriges och Stockholms kulturarv. Och kulturarvet är en omistlig del av vår kulturpolitik.

Också därför känns det viktigt och vördnadsfullt att ta på sig ordförandeskapet, och få en blygsam roll i vården av det kulturarvet. Kanske känner också mina svensklärare en viss stolthet.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har bloggat om den nya styrelsen, Folkpartiet i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande om Birgit Friggebo och mig, Stockholmsbloggen uppmärksammar oss också.