Präster som försöker omvända unga, osäkra individer från deras homosexualitet tycks ha missat kärleksbudskapet. Jag är glad att Svenska Kyrkan tydligt tar avstånd men ingen ung person borde behöva riskera att möta en fördömande syn i själavården.

En tro på en värld som ”kan bli så mycket bättre”, ”som den en gång var tänkt” – så motiverar en präst i Svenska Kyrkan att han vill vägleda unga, osäkra homosexuella bort från deras homosexualitet. Det talas om att ”korrigera” den lust som den unge hjälpsökande känner. Det är förstås inget nytt att religiösa företrädare motarbetar vad de ser som avvikande sexuella läggningar, men i Sverige och framför allt inom Svenska Kyrkan trodde vi kanske naivt att vi kommit längre. Kyrkans egen inställning är klar, man ska inte ägna sig åt att försöka ”bota” homosexuella. Men budskapet har uppenbarligen inte nått ut eller accepterats av alla medarbetare, vilket Uppdrag Granskning kan visa i kväll.

Jag är inte själv övertygad troende, och sedan många år inte längre själv medlem i Svenska Kyrkan, men jag tilltalas och känner gemenskap med många kristna värderingar och företrädare, inte minst det förlåtande kärleksbudskapet. En så viktig institution har också ett ansvar i samhället och gentemot sina medlemmar – inte minst dem som söker hjälp och råd vid besvärliga tillfällen. För troende, och kanske framför allt för unga människor i en skör situation, väger kyrkan och prästens ord tungt. De signaler man sänder till omvärlden är också viktiga. Under våren har vi kunnat ta del av skrämmande berättelser om det hotade och våldsutsatta homosexuella paret i Marks kommun; deras position underlättades knappast av den lokala kyrkans tidigare, långtifrån klockrena, agerande kring både själavård och vigsel. (Jag berörde detta i mitt inlägg, Jag är gay – är jag då inte också en människa?).

Det är helt enkelt ett stort ansvar att med prästens auktoritet möta människor som söker stöd och vägledning – som helt enkelt är i behov av själavård. Att då möta sådana personer med erbjudande om förbön och vad som i praktiken blir ett fördömande, är förkastligt. Den som tar på sig en själavårdande roll bör självklart visa förståelse och stärka en persons framåtanda. Riskerna är annars stora för hur en osäker, ung person tolkar budskapet och kanske väljer att leva sitt liv genom att förneka sig själv.

De präster som vill bota homosexuella med förbön och uppmanar dem att korrigera sina lustar verkar lyckligtvis vara få. Men de få som finns är för många, om de riskerar att skada unga människors livsglädje och knäcka deras självkänsla. Jag är glad över Svenska kyrkans tydliga avståndstagande men hoppas också att man sätter mer kraft bakom orden. Den präst som missar kärleksbudskapet kanske borde fundera över sitt val av yrke och arbetsplats.

Läs också GT/Expressen: Präster erbjuder bot mot homosexualitet, Frida Boisen: Något är sjukt i den svenska kyrkan.