Etikett: Svetlana Aleksijevitj

Frihet och fristäder för fängslade författare

Författare förföljs och fängslas över hela världen. På fängslade författares dag, 15 november, kan vi visa hur vi även lokalt i svenska kommuner kan bidra till att försvara yttrandefriheten.

(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)
(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)

Författare, journalister, konstnärer, bloggare… Världen över sitter människor i fängelse, eller förföljs, för att de fritt vill uttrycka sina åsikter. Vi är många som genom upprop och medlemskap i människorättsorganisationer försöker bidra till att befria de fängslade författarna.

Samvetsfångarna kan kännas långt bort från den svenska politikens vardag – men vi kommunpolitiker kan göra vårt för att uppmärksamma och stärka yttrandefriheten, inte bara i våra egna kommuner.

I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag hos Dagens Samhälle inför fängslade författares dag på söndag, 15 november. Vi lyfter inte minst den fängslade saudiske liberalen Raif Badawi som dessutom hotas av totalt tusen piskrapp. Vi nämner också Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. De har många olyckskamrater. Deras situation, och deras verk, bör uppmärksammas och lyftas för svenska elever som en del av skolornas värdegrundsarbete (med ett pedagogiskt material, en antologi för friheten, som vi föreslagit tidigare).

En annan angelägen kommunal insats för yttrandefriheten globalt är förstås fristadsprogrammen, som bör utvidgas, med fler platser, i fler städer, för fler konstarter. Som vi också tidigare påpekat är fristadsprogrammen extra aktuella när Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset i litteratur.

Läs mer om Fängslade författares dag hos Svenska PEN.

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Hedra Aleksijevitj – ge fler förföljda konstnärer fristad i Stockholm

När Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset i litteratur aktualiseras kampen för det fria ordet. Fler författare och andra konstutövare ska kunna få en fristad. Vi liberaler föreslår att Stockholm tar emot fler fristadskonstnärer, också fristadsmusiker. Om det skriver vi från Folkpartiet också på Stockholmsbloggen i dag.

Svetlana Aleksijevitj. Bild Peter Groth /Wikimedia.
Svetlana Aleksijevitj. Bild Peter Groth /Wikimedia.
Årets Nobelpris i litteratur är mer än vanligt en hyllning till det fria ordet. Svetlana Aleksijevitj är en av de många författare som högst påtagligt fått känna på konsekvenser av att irritera makthavare och potentater – i hennes fall diktatorn Lukasjenko i hemlandet Vitryssland. Hon har utmanat nationella och historiska myter och ”sanningar”, och tagit upp besvärliga ämnen kring kvinnliga soldater i Röda armén, Afghanistan-invasionen och Tjernobyl.

Till SvD:s Anna-Lena Laurén säger Aleksijevitj själv om priset att hennes röst kan få en annan betydelse, ”åtminstone kommer det inte att bli så lätt för makten att avfärda mig med en handviftning”. Hon hoppas också att priset kan betyda något för människor som börjat ge upp hoppet, som ”inte längre orkar tro på någonting”.

När Aleksijevitj tvingades fly sitt hemland, efter trakasserier från Lukasjenko-regimen, fick hon skydd i s k författarfristäder: Paris, Berlin och Göteborg. Även Stockholm är en fristad och samverkar med andra fristäder världen runt i organisationen ICORN. Sedan några år bor hon åter i hemlandet. När hon kommer till Stockholm i december för att ta emot sitt välförtjänta Nobelpris borde värdstaden ha tagit ytterligare steg för att uppmärksamma och skydda det fria ordet.

icorn_symbol_flattext_colour_blueVi liberaler vill att fristadsprogrammet utökas, med fler platser.

Vi vill också att det utvidgas till fler konstarter, och har specifikt föreslagit en utökning med fristadsmusiker.

Tidigare har vi pekat på Eurovision-finalen 2016 som ett viktigt tillfälle att uppmärksamma yttrandefriheten, och talat om just fristadsmusiker i samband med det. Nu har vi ytterligare en tydlig och uppfordrande anledning och ett tillfälle att visa upp Stockholm som en plats och förkämpe för yttrandefrihet.

Folkpartiets representanter i kulturnämnden skriver i dag på Stockholmsbloggen om att Nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj stärker argumenten för ett utvidgat fristadsprogram. Som Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag avslutar vår text:

”10 december mottar Svetlana Aleksijevitj litteraturpriset och firas sedan med övriga Nobelpristagare i Blå hallen i Stadshuset. Redan dessförinnan bör vi i samma Stadshus ta beslut om att utvidga fristadsprogrammet. Skyddet för det fria ordet behöver stärkas.”