Folkpartiets landsmöte sade i dag nej till både s.k. gårdsförsäljning och nollvision för rökning. Jag välkomnar det förra – och hoppas att vi kan återkomma om det senare.

Den som värnar en restriktiv alkoholpolitik bör säga nej till så kallad ”gårdsförsäljning”. Inte för att det skulle vara någon katastrof för vare sig hälsa eller detaljhandelsmonopolets upprätthållande om små producenter kunde sälja sina egna produkter i liten skala direkt till kunder – utan för att själva förändringen skulle undergräva monopolet rent rättsligt. Gårdsförsäljning som det utretts och föreslagits är dessutom något helt annat än det småskaliga, idylliskt pastorala och landsbygdsutvecklande småföretagsvänliga, som gärna målas upp.

Om gårdsförsäljningen och varför Folkpartiet bör säga nej har jag skrivit tidigare, bl.a. med Cecilia Elving i NU häromveckan, vilket jag bloggade om här. Därför är jag väldigt glad över att landsmötet i dag har sagt nej!

Ett annat nej gällde nollvision för rökning. Där hade jag hoppats på ett annat beslut. En nollvision handlar inte om något förbud – men om ett mål att vi inom ett visst antal år inte längre ska ha någon som vill röka. Framför allt handlar det om att minska nyrekryteringen av rökare, som är tobaksindustrins stora mål.

Är rökning inte något personligt, och inte politiskt? Förvisso är det vars och ens val att börja eller sluta röka. Men med sjukvårdens och övriga gemensamma samhällsfunktioners kostnader för rökningens skadeverkningar, och med den låga debutålder som gäller för de flesta rökare, är rökning också politik.

En nollvision i sig gör förstås inte att någon slutar, eller inte börjar röka. Men dels skulle den ha en normerande effekt, dels ställa krav och resa förväntningar på konkreta åtgärder för att nå dithän. Det handlar i dagsläget inte minst om att anonymisera cigarettpaketen och även i övrigt göra dem ”osexiga” och osäljande, med stora, sanningsenligt avskräckande bilder. Att inte exponera cigaretter i butiker är också viktigt för att undvika att ungdomar lockas eller kan köpa dem.

En nollvision handlar helt enkelt om att vi inte ger oss förrän ingen väljer att börja röka. Det måste vara vårt mål. Att fatta ett nationellt beslut om det vore att ställa krav på oss själva. Sverige har alltför länge lutat sig tillbaka i kampen mot rökningen och dess skadeverkningar.

Läs gärna Anna Starbrinks blogginlägg om varför hon inte ger sig förrän färre unga börjar röka, och se filmen där Barbro Westerholm och Anna Starbrink motiverar varför de vill se en nollvision, nedan.