Tagg: tryckfrihet

Bubblan som måste spräckas

Vi har allt lättare att ta del av information – men för många av oss är informationsflödet allt mer enkelinriktat. Åsikter istället för nyheter, ”rättvisa” mellan olika synsätt ersätter faktabaserade bedömningar. Ett kritiskt förhållningssätt har aldrig varit viktigare än nu.

Ett rikt men fragmenterat medielandskap. Färre journalister, fler  tyckare. Jag skriver i dag i det liberala nyhetsmagasinet NU om de farliga skilda verkligheter allt fler lever i och vad vi kan försöka göra åt det. En gemensam uppfattning om vad som är fakta och sanning i viktiga frågor är väsentlig för ett bra offentligt samtal och en livskraftig demokrati och rättsstat.

NU 20/2016, 19 maj 2016.
NU 20/2016, 19 maj 2016.

Punktera bubblan – vässa källkritiken

Du ska inte tro på allt som står i tidningen, är en vedertagen visdom som tyvärr blir allt mer aktuell. I dag finns förvisso fler medier än någonsin. Problemet är att många tar del av ett allt snävare urval.

När jag får frågan vilken som är den viktigaste kulturpolitiska frågan, eller snarare utmaningen, är det detta problem jag lyfter fram: I ett allt snabbare och allt mer diversifierat medielandskap tycks allt färre ta del av nyhetsförmedling – och allt fler mestadels av nyheter av ett visst slag och i ett visst perspektiv. Antingen det sker via vänner och bekanta som delar artiklar och länkar i sociala medier, eller direkt via medier med en särskild agenda. Det må vara – i olika art och grad – Fox News eller MSNBC, Russia Today eller Avpixlat.

Åsikter tar allt större del även i traditionella medier. Det behöver inte vara något ont i det – så länge det tydligt framgår vad som åsikt, tolkning respektive fakta. Problemet är när en utsaga anses lika mycket värd som en annan, eller när avsändarens person i identitetspolitikens tidevarv blir viktigare än vad som sägs, oavsett sanningshalt eller vetenskaplig förankring. Det finns helt enkelt fakta som inte går att kompromissa bort – som EU-migranters bidrag till brittisk ekonomi, mänsklighetens klimatpåverkan eller vad folkrätten säger om det nya Krimkriget.

Våra skilda verkligheter är den största utmaningen för en liberal kultur- och mediepolitik. Ett liberalt samhälle bygger på öppen debatt och en gemensam offentlighet – med olika åsikter, men en någorlunda gemensam grund i fakta.

Det var inte nödvändigtvis bättre förr, där det enda husorganet mycket väl var partipolitiskt färgad även i nyhetsmaterialet. Den som vill ta del av ett brett utbud av nyheter från när och fjärran har aldrig haft det lättare – det mesta gratis för konsumenten. Men mångfalden innebär alltså att vi enklare, medvetet eller omedvetet, kan välja bort allt som inte passar in i vår bild i av världen. Denna utmaning vållar bekymmersrynkor hos många demokrati- och mediekunniga.

Häromveckan firades pressfrihetens dag. I år är det extra högtidligt för oss som bor i och känner samhörighet med Sverige (och Finland) då det är 250 år sedan vår och världens första tryckfrihetsförordning instiftades på initiativ av den österbottniske riksdagsmannen Anders Chydenius. Vi liberaler har alltså sedan minst 1766 en stolt tradition att värna det fria ordet och de fria medierna. Men hur gör vi när mediernas frihet utnyttjas till att förvränga verkligheten?

Jag har inget annat svar än att vi måste rusta oss själva och andra med kunskap och verktyg för att genomskåda osanningar och bilda oss egna, välgrundade uppfattningar. Kom ihåg att det alltid finns olika vinklar. Ställ enkla frågor: Vem vinner på detta perspektiv? Får jag hela bilden? Som det står på min favoritmugg från Newseum i Washington: ”Freedom of speech isn’t a license to be stupid”.

Källkritik är helt enkelt något vi måste lära (ut), från barnsben. Det kräver läsning av såväl nyhets- och faktatexter som skönlitteratur. Sålunda en huvuduppgift för skolan och biblioteken – men också för oss i mer mogen ålder. Man är aldrig för gammal för att vässa tankekraften som kan sticka hål på bubblorna.

Rasmus Jonlund (L)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad mm

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Freda författarfristäderna

Författarfristäderna i Sverige är förstås viktigast för de kulturpersoner som berörs och är i behov av skydd. Men att ge förföljda författare en fristad är också ett ställningstagande för yttrandefriheten, och säger något om vad vi vill vara för slags samhälle. Att kommunpolitiker nu agerar mot hela systemet av författarfristäder är anmärkningsvärt, djupt upprörande och potentiellt mycket problematiskt.

FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken.
FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken. Bild: David Shankbone/Wikimedia.

Författarfristäderna är ett internationellt nätverk som har växt under åren, i världen och Sverige. Om vi betänker dess ursprung – fatwan mot och förföljelsen av Salman Rushdie – förstår vi också något av fristädernas betydelse. Alla förföljda författare får inte samma uppmärksamhet som en Salman Rushdie, men det gör inte behovet av fristäder mindre – snarare tvärtom.

Författare och andra kulturpersonligheter är ofta bland dem som står i första ledet i kampen mot odemokratiska regimer och förtryckande rörelser. Människor som tänker och säger vad de vill, och skriver ner eller på annat sätt sprider det till sin omgivning, är diktatorernas och extremisternas värsta fiender.

Vad stolta vi kan vara att ge sådana kämpar fristäder i Sverige! Jämte Stockholm ingår sju andra städer i nätverket och vi hoppas att de ska bli fler – men några Gävlemoderaters kverulans hotar att stoppa inte bara Gävle utan alla svenska fristäder.

Författarfristäder borde inte behöva vara partipolitik. Jag räknar förstås med att man kan lita på liberalerna, och Folkpartiet agerar för att fler kommuner ska ansluta sig, nu senast i t ex Kumla, Örebro och Lund. Av de svenska fristadskommunerna styrs ungefär hälften av Alliansen, hälften av de rödgröna. Motståndet finns också på ömse sidor; Socialdemokraterna i Kumla sade nej till Folkpartiets förslag med hänvisning bl a till kostnaden och säkerhetsbehovet; Socialdemokraterna i Örebro sade först nej till Folkpartiets motion om att göra staden till en fristad, med ungefär samma argument som Moderaterna i Gävle: att det inte är en del av den kommunala kompetensen. /Uppdatering: Socialdemokraterna har nu gjort en välkommen helomvändning och stödjer en Författarfristad i Örebro, skriver NA./

Dessa moderata och socialdemokratiska kommunpolitikers motstånd mot författarfristäder är problematiskt på flera plan. Det är illa nog om Sveriges sjuttonde respektive sjunde största kommuner inte skulle kunna ta emot en förföljd författare; än värre är att Moderaterna i Gävle genom sitt agerande hotar hela fristadstanken. De har överklagat kommunens beslut och anser att det strider mot kommunallagen. Om deras kverulans finner laga stöd, blir alltså alla författarfristäder i Sverige olagliga.

Kommunallagen kan förstås ändras och jag har inga svårigheter att tro att en sådan ändring kommer att få brett stöd. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kritiserar själv sina partikamrater i Gävle (DN), och såväl moderater som socialdemokrater har i stort slutit upp bakom fristadstanken. Men en lagändring tar tid och skulle innebära stora praktiska svårigheter och ett sannolikt avbrott i den viktiga verksamheten som nu alltså snart omfattar ett tiotal kommuner.

FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.
FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.

I ett land som 1766 införde världens första tryckfrihetslag, på initiativ inte minst av liberalen Anders Chydenius (Wikipedia), har vi en god tradition att värna. Författarfristäderna handlar inte bara om de förföljda författarnas frihet, trygghet och möjlighet att arbeta. Fristäderna är ett ställningstagande för yttrandefriheten och för den konstnärliga friheten i stor; en markering mot världens mörkermän, extremister och diktatorer; en ripost mot alla som anser sig ha rätt att bestämma över vad människor ska tycka, känna, skriva och uttrycka.

Författarfristäderna säger något om vad vi vill vara för land, och för människor. Min bild av det skiljer sig uppenbarligen från de kverulerande Gävlemoderaternas – men jag tror att jag delar den med merparten av svenskarna.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms liberala kulturborgarråd, skriver i SvD: Fler fristäder, inte färre, och på sin blogg. Ola Larsmo i DN: Ingen Dante ska släppas inom Gävles stadsportar, tycker M. Karin Olsson, Expressens kulturchef: S i Örebro gör som Gävlemoderaterna. Christina Örnebjär (FP), Kumla, i Expressen: Massivt motstånd.

Stockholm erbjuder författare en fristad sedan slutet av 1990-talet; nu är det den etiopiska författaren Mezgebu Hailu Habtewold. Läs mer hos Kulturhuset Stadsteatern om Fristad Stockholm.

Stockholms fristadsförfattare:
Salim Barakat (Syrien) 1999-2001
Shiva Arastui (Iran) 2002
Asiye Zeibek 2002
Maryam Hooleh (Iran) 2003-2004
Remi Raji  (Nigeria) 2005
Faraj Bayrakdar (Syrien) 2005-2007
Lisa Lee (Kina) 2008-2009
Zurab Rtveliashvili (Georgien) 2010-2011
Mezgebu Hailu Habtewold (Etiopien) 2012-

För snart två år sedan hade jag äran att rycka in och hälsa det internationella nätverket av författarfristäder, ICORN, välkomna till deras konferens i Stockholm. De ord jag med benäget bistånd av vår kulturhandläggare i Stadshuset yttrade, känns aktuella att upprepa och understryka i dag:

Authors, journalists, playwriters, artists, poets and intellectuals are for a free and democratic society what soil is for plants. Without books, plays, articles or debates there are no emerging free societies or democracies. Or to paraphrase John the evangelist: In the beginning of free societies is the Word.

The freedom of speech does not solely concern those who want to question the ruling order, question truths that are taken for granted, or cross the borders of aesthetics. In the long run, it is a right and a freedom necessary both for the establishment and for the protection of other fundamental rights. The freedom of all stand and fall with the freedom of speech. And a social system who can’t tolerate people’s free opinions, won’t endure.

In Sweden we are so fortunate as to mostly be able to take free speech for granted. But we have not forgotten those who are less fortunate. The membership of the City of Stockholm in the International Cities of Refuge Network is a manifestation of this awareness. Since our city became a member in 1998 we have hosted eight authors in need of a safe haven. Later this year the city is going to welcome yet another author – a procedure which we hope to continue as long as the need for a safe haven for oppressed authors exists.

In Sweden there is an ongoing effort to make more cities members of ICORN – an ambition that the city of Stockholm supports. Fighting the fight for freedom of speech is something we can do not only on an international and national, but on a municipal, level. We need to be many more cities to share the fight – and help spread the word of the importance and the endurance of freedom of speech.