En trygg ålderdom är något alla borde ha rätt till. För vissa handlar det om att klara sig själv och få bo kvar hemma så länge som möjligt, andra behöver mer hjälp och vill inget hellre än att få bo tillsammans med andra i ett äldreboende. En modern äldrepolitik måste vara anpassad till alla slags äldre – och se till att vi har den äldreomsorg och de boendeformer som behövs.

84-åriga Gerd Torell slutade sina dagar för egen hand, i förtvivlan över att inte få plats på ett äldreboende (SVT Västnytt, Fokus). En tidigare socialminister, Gertrud Sigurdsen, har talat om sin egen och många andras situation som tvångsvård i hemmet (DN Debatt). Fortsatt minskning av antalet platser i äldreboenden – 13 500 färre på åtta år (Aftonbladet). Det finns anledning att vara glad och tacksam över att mina äldre anhöriga, min älskade mormor som gick bort för några år sedan och min älskade farmor som bor kvar i den stad där  hon fötts och levt i snart 90 år, har fått bra omsorg och boende.

Det är alltid svårt att sia om framtiden, särskilt när det handlar om mänskliga preferenser och beteenden, men ett är säkert om framtidens äldre: De kommer att vara fler. Och de kommer att vara individualister med specifika, och ibland högljudda önskemål. En liberal måste naturligtvis välkomna att individer för fram sina åsikter och står upp för sina rättigheter, men vi måste också bevaka de inte lika röststarkas intressen.

Majoriteten av framtidens äldre nöjer sig inte med att vara en del av det som en Folkparti-ledare en gång kallade ”det glömda Sverige.” Vår politiska uppgift blir att säkerställa att alla får komma till tals och får sina behov tillgodosedda. Det är förstås de med svagast röster som vi har störst anledning att hjälpa. Den person med stark röst som visar den förmågan tydligast är kanske Folkpartiets Barbro Westerholm – en årsrik liberal som vill fortsätta sin politiska gärning en mandatperiod till.

Det finns många aspekter på det ökande antalet äldre. Det handlar både om fler individer, och ökad livslängd: allt fler och allt äldre äldre. Med ett robust pensionssystem är de äldres antal i sig inget samhällsekonomiskt bekymmer. Det är omsorgs- och vårdbehoven vi måste säkra, och då finns anledning att påminna om att det i många fall är fler friska år vi lägger till livet. Även så, är äldre de vanligaste patienterna i sjukvården, och med tiden kommer fler också att behöva omsorg i en eller annan form.

Många äldre är alltså relativt friska och många vill bo kvar hemma, kanske med sina anhöriga, så länge som det bara går. Med dagens utbyggda hemsjukvård och hemtjänst går det ofta väldigt länge – men att det är möjligt sett till medicinsk kvalitet får inte innebära att det blir ett tvång. Vi kan inte heller förvänta oss att alltför stor börda bärs av anhöriga, vare sig det är partner eller vuxna barn. Den mänskliga faktorn måste alltid beaktas – för det är människor med individuella behov och preferenser som vi talar om. För den som lever ensam med stora vård- och omsorgsbehov och känner otrygghet, kan ett äldreboende av något slag vara det mest önskade. Likaså kan en plats på äldreboende för en åldrig make eller maka vara det som möjliggör fler friska, fria år för en anhörig; om det inte är så att man kan flytta ihop igen som parboende inom omsorgen.

Det kan aldrig bli den enskilde individen som avgör när och om hen ska flytta in i ett kommunalt finansierat boende. Men det är uppenbart att många fler borde få möjlighet till äldreboende, och att antalet platser i äldreboenden följaktligen måste sluta krympa – och börja öka, kraftigt. Framför allt måste den som är gammal och ensam få ökad rätt till äldreboende.

Nästa fråga är vilken typ av boenden det handlar om. I dagens servicehus är de boende ofta väldigt gamla och väldigt sjuka; många lever inte mer än några månader efter att de har flyttat in. Det riskerar att bli ett sorgligt slut på livet. Vad som behövs är en ökad flexibilitet och ett varierat utbud av boendeformer för äldre.

Vissa vill bo med sina gamla kompisar, kanske i kollektivhus. Andra vill bo i egen lägenhet i ett trygghetsboende och sköta sig själva men ha tillgång till servicetjänster anpassade efter deras förmåga och önskemål, som kan variera över tid. Åter andra vill bo i ett mer traditionellt ålderdomshem med gemensamma måltider men en dörr man kan stänga om sig. Vissa kanske vill dela en svit inom ett boende, rentav med någon de inte tidigare känner. En del vill redan i 60-årsåldern flytta till ett mer åldersanpassat, men helt eget privat, boende – men sådana senior- eller  55+boenden råder det i dag stor brist på.

Kan vi erbjuda flexibla boendeformer och grad av omsorg är jag övertygad om att fler kommer att hålla sig friskare längre. Det minskar omsorgsbehovet – och kostnaderna – på sikt. Och om kommunerna lyckas planera för fler seniorboenden, anpassade privatbostäder för lite äldre medborgare, skulle vi förmodligen inte bara få färre frakturer orsakade av höga trösklar, utan också frigöra fler ”vanliga” bostäder för unga och barnfamiljer.

Ibland målas det ökade antalet äldre upp som en potentiell generationskonflikt. Det är inte bara möjligheten att med bra senior- och äldreboenden frigöra bostäder för yngre som jävar den bilden. Inte heller kostnaderna för en bra äldreomsorg och vård borde vara förskräckande. Även här finns det utrymme för innovationer, och framtidens äldre blir förstås t ex mer teknikvana vilket också kan stärka deras oberoende – även om kroppen inte längre hänger med lika bra. Samverkan mellan omsorg och hälso- och sjukvård är också viktigt.

Vården kan hjälpa till att hålla äldre friska och på benen så länge som möjligt, genom allt från tillräcklig förebyggande medicinering vid benskörhet över fysisk aktivitet på recept till psykosociala insatser och äldrepsykiatri. Omvänt kan god omsorg förebygga betydligt större vårdkostnader till följd av t ex frakturer eller sjukdomar.

Vad framtidens äldreomsorg kommer att kosta är likafullt en mycket relevant fråga. Det är ytterst märkligt att en sådan utredning stoppas av Moderaterna (som Dagens Samhälle rapporterade om i veckan och som även Expressens ledarsida kommenterar). Ett första steg för att kunna bedöma framtidens äldrepolitik måste naturligtvis vara att kartlägga behov och analysera finansieringen. Då måste man också belysa hur vi effektivast kan ge bästa möjliga omsorg, på rätt nivå, i rätt tid, och utan att fastna i stuprören mellan t ex äldreomsorg och hälso- och sjukvård.

Ett bör vi dock veta: Ålderdom är inte en kostnad. Det är en fas i livet, lika naturlig som andra. Att vi framöver kommer att bli allt fler, och allt äldre, äldre är ett resultat av mänskligt framåtskridande som vi i grunden ska glädja oss oerhört åt. Och de utmaningar som det för med sig är också något som människans innovationsförmåga kommer att hantera. Tro mig.