Tagg: UKIP

Mellan Bryssel och Kreml

Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,

Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?

DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.

I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.

För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.

UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.

Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)

Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.

Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.

Tio procent liberaler

Folkpartiet upprepade inte 2009 års succé i EU-valet – men spurten till tio procent liberala röster är ett starkt utgångsläge för höstens val. Störst sorg känner jag över mörkerkrafternas frammarsch i Sverige och Europa.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.I dag vill jag gratulera framför allt Miljöpartiet till en framgång i valet till Europaparlamentet. De har haft starkt fokus på för väljarna viktiga, och i EU-samarbetet relevanta frågor, även om jag inte anser att alla deras miljöförslag är riktiga. Isabella Lövins resultatinriktade engagemang i fiskepolitiken är väl omvittnat. Jag gratulerar också Feministiskt initiativ, även om jag ligger ännu mycket längre ifrån deras politiska förslag, inte minst den bristfälliga ekonomiska politiken (Expressen) (och de effekter det skulle få på arbete, välstånd och välfärd).

Det ledande regeringspartiet Moderaternas tillbakagång är förstås den stora skrällen (DN); delvis ligger det mycket i att det kostar på att regera. Kanske drabbade det i viss mån också oss liberaler, men även om Folkpartiets jämna 10 procent är en tillbakagång från succévalet 2009 och därmed en besvikelse, så är det ändå bra mycket bättre siffror än vi fått vänja oss vid i andra sammanhang de senaste åren.

Tio procent liberaler är helt enkelt inte illa. Och därmed är det också en bra utgångspunkt för nästa valrörelse i slutet av sommaren.

Den största sorgen känner jag inför mörkerkrafternas framgång (DN): främst Front National i Frankrike och på den mer extrema sidan även t ex ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De som vill vara något mer salongsfähiga, som Dansk Folkeparti och UKIP, är dock direkt tydliga med de nyss nämnda är för extrema för dem. Så samarbetet mellan Europas nationalister ser lika knepigt ut nu som före valet. Det kommer förstås att märkas även för ”våra” sverigedemokrater, som får svårt att hitta samarbetspartner, och naturligtvis ännu svårare att få något inflytande över besluten i parlamentet. Ett ljus i detta mörker var bakslaget för Geert Wilders PVV, och framgången för vårt liberala systerparti D66 i Nederländerna.

Nationalisternas och rasisternas framgång inskärper behovet av ett svar från anständighetens krafter i hela Europa, över hela det politiska spektrat. Inte ett svar till Marine Le Pen och Nigel Farage – men ett svar till invånarna och väljarna. Hur skapar vi framtidstro, hur får vi fart på ekonomin, hur lyfter och möter vi miljöns och klimatets gemensamma utmaningar, hur motverkar vi organiserad kriminalitet, och hur tar vi hand om varandra och andra som behöver skydd hos oss? Svaret måste bygga på samarbete, handel, strukturreformer, öppna gränser. Svaret är liberalt.

Folkpartiet ger resultatDe gröna och vänsterfeministiska framgångarna var förstås en välkommen, om än otillräcklig, motvikt mot Sverigedemokraternas och deras europeiska meningsfränders frammarsch. Det finns motkrafter, i Sverige och Europa, bland ”vanligt folk”, och de måste mobiliseras. Vi liberaler kan räta på ryggarna, vi har gjort en stark valrörelse, vi spurtade i mål även om vi inte nådde ända fram till 2009 års siffror och tre mandat. Framför allt, som Jan Björklund skriver i sitt tack till valarbetare och väljare: ”Vi har stått upp för våra värderingar om mer samarbete i Europa. Vi har inte fladdrat med i populistiska vindar om minskad rörlighet eller mindre europeiskt samarbete.”

Inför höstens val har vi liberaler övat organisationen i skarpt läge, och har förutsättningar att lyfta i kommuner, landsting och riksdag. Vi har känt en stor entusiasm, glädje och gemenskap i partiet – och mött starkt stöd bland väljarna för vår tydliga linje. Den tydligheten ska vi behålla, och inför höstens val ännu mer trycka på jämställdheten, den fria rörligheten, handeln, och andra principiellt och materiellt viktiga frågor (som jämställdhetsminister Maria Arnholm skriver i sitt nyhetsbrev behövs liberala feminister mer än någonsin). Vi ska förstås tala om skola, kunskap, forskning, om miljö och energi, och om försvar och gemensam säkerhet.

Vi har starka företrädare, i Europa och Sverige, som står för de liberala idéerna och har förmåga att formulera svar på människors frågor. Med demokratiminister Birgitta Ohlsson, jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag har vi också ansvar för de viktiga frågorna som nu måste lyftas, om hur vi människor kan leva tillsammans och hjälpa varandra att vara starka och fria; frågor som människor i EU-valet har visat är deras prioriteringar. Vi ska visa att det också är våra.

Hans Åberg: Antietablissemanget vann, Sivert Aronsson: Hava förtröstan.

Fri rörlighet – fler jordgubbar

Den fria rörligheten i Europa är både principiellt riktig och ekonomiskt lönsam. Dessutom hjälper den till att få våra svenska jordgubbar från buske till bord.

jordgubbarDet pågår en debatt om värdet av det öppna Europa. Starka krafter vill stänga Europas gränser mot omvärlden, och dessutom höja murar mellan oss i Europa. Det vore förödande. Principiellt vore det att ta ett stort steg tillbaka, och börja göra större skillnad mellan människor igen.

Men stängda gränser vore också ekonomiskt förödande – och det skulle rentav riskera våra svenska jordgubbar. Det är något som svenskarna och européerna bör betänka inför Europaparlamentsvalet i slutet av veckan.

Rörligheten ger människor fler och större chanser att förbättra sina liv, men den är också en ren vinstaffär för de länder dit människor flyttar, och deras ekonomier.

Det gäller inte minst Storbritannien, där debatten tyvärr har fått en väldig slagsida mot rörlighet, med skrämselpropaganda utan någon som helst verklighetsgrund, och där det konservativa regeringspartiet dessvärre har dragits med av vågen. Vi får hoppas att våra partivänner i liberaldemokraterna kan vända debatten även om det ser mörkt ut.

Britterna är vinnare på den fria rörligheten, liksom de rumäner, bulgarer, polacker och andra som flyttar för att få jobb. (Även om de är många färre än de brittiska nationalisterna utmålar det som. Det finns rentav färre invånare i hela Rumänien och Bulgarien än det antal rumäner och bulgarer som EU-fientliga UKIP påstod skulle flytta till Storbritannien så fort de fick chansen).

Även de nyare EU-länderna är vinnare; sedan den stora utvidgningen 2004 har deras ekonomier växt och börjat komma ikapp de gamla medlemsstaterna. Och ja, vi i Sverige är också vinnare – med över 600 miljoner per år bara för de offentliga finanserna, som en prisbelönt forskare visat. Även om vi kan vara lite avundsjuka på britterna som tack vare en lägre språkbarriär och, kanske, en mer lockande mångfald av människor och möjligheter, är målet för väldigt många fler nya EU-medborgare.

Vad vi vinner på EU:s fria rörlighet blir väldigt tydligt så här i försommartider – särskilt ett år som detta, då vi kan ha svenska jordgubbar på borden om inte till EU-valet så till nationaldagen och skolavslutningarna (SVT). De svenska jordgubbarna blir nämligen allt mer beroende av flitig utländsk arbetskraft.

Sveriges Radio rapporterar i dag om den kraftiga ökningen av utländska säsongsarbetare inom jordbruk och trädgårdsnäring de senaste åren, och hos många odlare är det enbart plockare från andra europeiska länder som står för skörden av de älskade och efterlängtade röda bären. Svenska ungdomar tar inte de jobben. I Sverigedemokraternas stängda Europa skulle vi få både mindre skatteintäkter, och färre jordgubbar till midsommar.

Endast Sverige svenska jordgubbar har – men vi kan tacka Europa för att de hamnar på bordet, från busken. Sverige och det svenska blir inte mindre av öppenheten, samarbetet och den fria rörligheten. Tvärtom.

Det kan vi tänka på när vi firar vår nationaldag om ett par veckor (som jag skrev om på Stockholmsbloggen häromdagen) – och dessförinnan när vi går till EU-val på söndag. Rösta för samarbete och mot extremism (och för säker och bra mat oavsett vilket land den kommer ifrån) – rösta på Folkpartiet.

Den lönsamma rörligheten

Den fria rörligheten inom EU är inte bara rätt och riktig som princip: Den är också lönsam. Det är allvarligt att ledande europeiska politiker väljer att spela på rädsla och isolationism istället för att påpeka fakta och argumentera för öppna gränser.

eu-flagbroken_0Vår tids europeiska spöke gör sig alltmer påmint: Isolationism och främlingsrädsla. Det visar sig i de högerpopulistiska partiernas ökande styrka och vilja att samordna sig (hur det nu går med den enigheten när den prövas mot  verkligheten). Och det visar sig, ännu mer allvarligt, i de etablerade partiernas ökande vilja att anpassa sig till en isolationistisk opinion och böja sig inför rädslan för det främmande.

När Le Pen, Farage och Åkesson angriper invandring eller den fria rörligheten är det illa nog. När en brittisk konservativ premiärminister, en fransk socialistisk inrikesminister eller bayerska kristdemokrater börjar röra sig i samma riktning – det är då det börjar bli riktigt farligt.

I flera europeiska länder målas nu upp ett hot från öster, från EU:s nyare medlemsländer. När rumäner och bulgarer snart fullt ut kan utnyttja den fria rörligheten, kommer de att översvämma de rikare, västliga EU-länderna. Debatten hörs allra mest i det i övrigt till så stora delar EU-skeptiska, och tabloidpresstyrda, Storbritannien. Man kan raljera över kunskapsnivån när brittiska EU-fientliga UKIP varnar för 29 miljoner rumänska och bulgariska invandrare – när de två ländernas befolkning totalt utgör 27 miljoner människor. Det är symtomatiskt för tonen och nivån i en debatt där fakta inte verkar spela någon större roll.

Fakta talar nämligen tydligt för den fria rörligheten. Om vi bortser från de principer vi liberaler gärna framhåller, om ett öppet och fritt Europa, om så öppna gränser som möjligt, så räcker det att titta på hårda siffror: Rörligheten lönar sig.

När polacker efter EU-inträdet 2004 fick fritt tillträde till Storbritannien på samma villkor som andra EU-medborgare, kom många fler än den brittiska regeringen förutspått. Likväl fanns liten anledning till oro på ekonomisk grund: De som kom, kom för att arbeta, och det har de också gjort. Kostnaden för ekonomiska bidrag är liten och vinsten från ökade skatteintäkter stor. Den brittiska regeringen själv har redovisat att bara drygt en halv procent, knappt 13.000 av alla de 2,2 miljoner EU-migranter som kom till landet mellan 1997 och 2009 sökte arbetslöshetsersättning. OECD har redovisat att migranter (från alla slags länder) bidrar mer till den brittiska ekonomin än vad infödda gör. Men en ny rapport om EU-invandringens (positiva) effekter på den brittiska ekonomin sägs nu ha gömts undan för att inte motsäga den negativa bild de konservativa i regeringen vill ge…

I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från seriösa röster om att resa barriärer mot andra EU-länders invånare, efter den märkliga och plötsliga debatten om ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004. Intåget av ett invandringsfientligt parti i riksdagen gav effekten att invandringspolitiken blev mer generös och öppnare – för både arbetskraftsinvandrare och personer med skyddsskäl. Också i Sverige ger migranter enligt EU ett nettotillskott till statskassan – om det nu är pengarna som ska räknas. Och specifikt EU-invandrarnas bidrag har också varit positivt.

Räds inte rörligheten. Den är lönsam. Och framför allt så är den rätt och riktig. Det borde ledande europeiska politiker tala om, istället för att sprida rädsla och rökridåer.

Europaportalen: OECD: Invandring en lönsam affär för skattebetalare, Camerons nya invandringspolitik får mothugg. SvD: Kritik av fri rörlighet inom EU får mothugg, Tuffa ord om EU:s fria rörlighet, Teresa Küchler: Polske rörmokaren åter het, Högerpopulister går samman i EU.