Tagg: val2014

Vänsterdrömmar och regeringskval

Vänsterpartiet vill gärna regera – men vem vill regera med vänstern? En talande tystnad råder från de rödgröna om deras regeringsalternativ. Inte konstigt att Alliansregeringens höga förtroende består.

RG_logo
REGERINGSALTERNATIV – ELLER? Det är fortfarande oklart hur en rödgrön regering skulle se ut, och framför allt vilken politik den kommer att föra på en rad centrala områden. Förtroendet för Alliansregeringen förblir däremot högt.

Vänsterpartiet siktar på plats i en rödgrön regering och har nu antagit en tänkt ministerlista. Ekots avslöjande i dag möts dock knappast av jubel i något av de rödgröna partierna. Vänsterpartisterna själva vill inte kommentera, av uttalat valtaktiska skäl. I det kollektivistiskt lagda V finns väl säkert också en generell ovilja att lyfta fram några enskilda personer – personvalet och väljarnas möjlighet att prioritera den kandidat de tror mest på har ju heller aldrig fullt ut accepterats.

De tilltänkta koalitionsparterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har andra bekymmer. De vill för det första knappt ens tala om att de själva vill bilda regering. Det beror förstås, för det andra, på att de har tillräckligt med egna knäckfrågor där de inte vill berätta för väljarna vad som kommer att hända med skatterna, Förbifarten, försvaret, Bromma flygplats, kärnkraften… Och de vill för de tredje för allt i världen inte ha med V i sin regering – men det vågar de heller knappt säga rent ut.

Vänsterns drömmar statsrådstaburetter, efter 90 års effektiv isolering från regeringsmakten, är inte svåra att förstå. Men det är vänsterdrömmar som troligen inte delas av det stora flertalet svenskar, och det ultimativa kravet på förbud mot privata aktörer i välfärden och därmed ett stopp för människors valfrihet underlättar inte. För den förhoppningsfulle statsministerkandidaten Stefan Löfven är scenariot och framför allt debatten snarare en mardröm. Det enda han har varit tydlig med de senaste veckorna är att han tänker rösta nej även till en Alliansregering som får fler mandat än de rödgröna.

Hur blir det med regeringsbildningen efter valet? Hur blir det med valfriheten tack vare privata aktörer i välfärden? Hur mycket ska skatterna på arbete höjas? Hur ska Sverige styras, i en orolig omvärld? Hur går det med räntor och statsfinanser? Inte konstigt att Alliansregeringen alltjämt är det alternativ som åtnjuter högst förtroende. För vad är egentligen alternativet?

Aftonbladet/TT: Ekot: V-lista med sex ministerämnen.

Lätt att leva jämställt

Folkpartiet går till val på jämställdhet, vilket har märkts inte minst i Almedalen. I dag fyllde Jan Björklund på med förslag om fördubblad jämställdhetsbonus. Feminism utan socialism handlar om att göra det lätt att leva jämställt – att befria sig från könsrollerna.

FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller.
FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller. Bild Onkelbo, Wikimedia

Valrörelsen startade med besked under Stockholm Pride som avslutas i helgen. Folkpartiet har en stolt tradition på HBTQ-området och har inför och under veckan flyttat fram positionerna ytterligare. HBT-ministern Erik Ullenhag kunde presentera regeringens förslag om utvidgning av hetslagstiftningen till art omfatta transpersoner, och Jan Björklund och Barbro Westerholm satte ned foten om surrogatmödraskap. Själv har jag skrivit på Stockholmsbloggen i ämnet: om Pride som fest och allvar, och om en politisk kamp för lika värde som vi måste föra, för vår egen skull och andras. Tidigare i somras reagerade jag, också i ett inlägg på Stockholmsbloggen, som många andra över Siewert Öholms unkna uttalanden – en konservatism som slår bakut inför såväl framstegen för HBTQ-personer som omprövade könsroller.

Angående könsroller, liksom HBTQ-rättigheter, finns fortfarande mycket att göra. Siewert Öholm och hans meningsfränder får vänja sig: vi har långtifrån sett slutet på förändringar. I den politiska debatten märks tvärtom ett ökat tryck för jämställdhet och jämlikhet.

Folkpartiet bestämde sig tidigt för att gå till val på jämställdhet. Vi har en god tradition att stå på, som K G Bergström sammanfattar för Expressen är vi ”förmodligen det svenska riksdagsparti som betytt mest historiskt för kvinnors rättigheter”. Vi har under det senaste året kommit med en rad skarpa förslag, kring t ex samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen och en tredje ”pappamånad”, och Jan Björklunds tal i Almedalen präglades av jämställdhetsfrågor. Idag kom ytterligare besked då folkpartiledaren sommartalade i Göteborg: jämställdhetsbonusen ska fördubblas (SVT, TT/SvD, Jan Björklunds nyhetsbrev).

Liksom pappamånaden tar bonusen sikte på föräldraskapet och familjebildningen, som vi vet är en kritisk fas för inträdet och befästandet av traditionella könsroller, ojämställd arbetsfördelning och ekonomisk ojämlikhet mellan könen, hos nya generationer. Jämställdhetsbonusen, ett från början liberalt förslag, har inte fått fullt den effekt vi önskat men med förtydligad information, förenklade former och nu enligt Folkpartiets förslag kraftfullare ekonomisk betydelse torde betydelsen öka.

Feminism utan socialism, är Folkpartiets devis inför valet. Jämställdhet handlar om frihet från förutbestämda könsroller och levnadsmönster, för såväl kvinnor som män.

Efter att vi har gjort samhället formellt jämställt, och under tiden som vi fortsätter med jämställdhetsreformer inom stat, landsting och kommuner, är politikens roll också att skapa förutsättningar för människor att få en jämställd vardag. Liberal feminism är frihet för män och kvinnor att forma sina liv – genom att göra det lättare att leva jämställt.

Anna Lundberg och Hans Åberg bloggar.

Fortsatt fler jobb: Ljusare för långtidsarbetslösa

Jobben fortsätter att öka och det ljusnar även för ungdomar och långtidsarbetslösa. Uppgången på arbetsmarknaden stärker Alliansregeringen inför valet.

Sysselsättningen har stigit stadigt ett bra tag. Jobben fortsatte att öka i juni, i alla branscher. 62 000 lediga jobb anmäldes, 16 000 fler än i fjol. Det är en bred och allt mer robust konjunkturuppgång som ger allt mer resultat – och nu märks de positiva trenderna även bland långtidsarbetslösa, som har den tuffaste sitsen på arbetsmarknaden. Fortfarande är det de som varit arbetslösa en kortare tid som snabbast får jobb, men nu lättar det även för dem som har varit arbetslösa längre än ett år. Även ungdomsarbetslösheten minskar jämfört med juni 2013. Arbetsförmedlingens rapport för juni bekräftar med andra ord den tidigare positiva utvecklingen – det går rentav bättre än väntat – och stärker således de likaledes optimistiska framtidsprognoserna. Arbetslösheten minskade i juni, med 27 000 personer eller 0,6 procent. Färre skrev in sig som arbetslösa. Och det handlar alltså om en övergång till nya, riktiga jobb.

Jobb och ekonomi torde vara ohotade som de viktigaste frågorna inför höstens riksdagsval, även om t ex jämställdhet tar en större och rättmätig plats i debatten. Att ekonomin och sysselsättningen stärks, stärker i motsvarande grad Alliansregeringens argument – allrahelst som den rödgröna oppositionen har en både splittrad och jobbfientlig politik.

10425084_818726341485091_7131822881742470001_n

Socialdemokraterna talar om lägre arbetslöshet men att enbart ha sådana mål räcker inte; det är de riktiga jobben som räknas. S ska dessutom samsas med MP och V. Kontrasten mellan Alliansens ansvarstagande och oppositionen blir än större om man räknar in Fi, med sina hejdlöst kostsamma krav (5-700 miljarder?) som bara finansieras till en bråkdel – men en i miljarder räknat rätt stor bråkdel, som i sig skulle bli förödande för den svenska ekonomin.

Ingen vinner val på gamla segrar – men de över 250 000 jobb som tillkommit under Alliansens och Folkpartiets regeringstid, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet, är ett kvitto på vilka resultat som kan åstadkommas. De 250 000 jobben, som alltså blir fler för varje månad, och den pågående konjunkturuppgången ger trovärdighet åt Alliansens mål om två miljoner sysselsatta, dvs 350 000 ytterligare jobb, till 2020. Vi har redan börjat jobba mot det målet.

SR: Arbetslösheten sjunker. Affärsvärlden: Arbetslösheten lägre än väntat. Vision: Färre arbetslösa i juni.

Sivert Aronsson bloggar.

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Fler barn borde få gå i förskolan. Fler kvinnor borde kunna få arbeta. Offentliga bidrag ska inte motverka jämställdhet och integration – därför måste vårdnadsbidraget avskaffas.

FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.
FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.

För den som värnar jämställdhet och jämlika livsvillkor finns all anledning att främja förskolan. Där får barn leka i och utvecklas tillsammans med andra – och båda barnets föräldrar kan arbeta. Det sistnämnda är viktigt både för individen, familjen och samhället.

Framför allt är det angeläget att kvinnor kan ta full plats i arbetslivet och ekonomin, inte minst för kvinnorna själva sett till livsinkomsten, framtida pension, och personlig handlingsfrihet. För ensamstående är förskolan förstås än viktigare.

Alla förskolans fördelar blir därmed också vårdnadsbidragets nackdelar. Det leder till att färre barn går i förskolan, och till att fler kvinnor jobbar mindre eller inte alls, tar större eller hela ansvaret för hus och hem, får lägre inkomst, mindre pension och minskad frihet. Vårdnadsbidraget är helt enkelt som uttänkt för att upprätta och upprätthålla könsrollerna som inskränker framför allt kvinnors liv.

Jämställdheten i Sverige utvecklas för långsamt och som jag skrev i går börjar strukturerna märkas och befästas i samband med familjebildningen. Innan dess lever kvinnor och män generellt jämställt. Föräldraförsäkringen och en tredje pappamånad är därför ett viktigt politiskt förslag med bred verkan.

Vårdnadsbidraget påverkar färre. Dels för att det inte finns i alla kommuner. Dels för att det i större utsträckning tas ut av familjer och i områden med en mer utsatt social och ekonomisk situation, och inte sällan relativt nya invandrare. Det gör vårdnadsbidraget ännu värre ur ett liberalt perspektiv: när fler invandrarkvinnor uppmuntras stanna i hemmet, och färre barn till invandrade föräldrar går i förskolan, motverkas både jämställdhet och integration – i generationer.

Vårdnadsbidraget är en av reform som Folkpartiet har motsatt sig och vill ta bort. Argumenten för att avskaffa det blir allt starkare. Det är något vi med glädje går till val på, nationellt och i Stockholm.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag argumenterar väl för Folkpartiets politik för förskola, jämställdhet och integration – och mot vårdnadsbidraget – på SvD Brännpunkt i dag: Vårdnadsbidraget befäster utanförskap.

 

Tio procent liberaler

Folkpartiet upprepade inte 2009 års succé i EU-valet – men spurten till tio procent liberala röster är ett starkt utgångsläge för höstens val. Störst sorg känner jag över mörkerkrafternas frammarsch i Sverige och Europa.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.I dag vill jag gratulera framför allt Miljöpartiet till en framgång i valet till Europaparlamentet. De har haft starkt fokus på för väljarna viktiga, och i EU-samarbetet relevanta frågor, även om jag inte anser att alla deras miljöförslag är riktiga. Isabella Lövins resultatinriktade engagemang i fiskepolitiken är väl omvittnat. Jag gratulerar också Feministiskt initiativ, även om jag ligger ännu mycket längre ifrån deras politiska förslag, inte minst den bristfälliga ekonomiska politiken (Expressen) (och de effekter det skulle få på arbete, välstånd och välfärd).

Det ledande regeringspartiet Moderaternas tillbakagång är förstås den stora skrällen (DN); delvis ligger det mycket i att det kostar på att regera. Kanske drabbade det i viss mån också oss liberaler, men även om Folkpartiets jämna 10 procent är en tillbakagång från succévalet 2009 och därmed en besvikelse, så är det ändå bra mycket bättre siffror än vi fått vänja oss vid i andra sammanhang de senaste åren.

Tio procent liberaler är helt enkelt inte illa. Och därmed är det också en bra utgångspunkt för nästa valrörelse i slutet av sommaren.

Den största sorgen känner jag inför mörkerkrafternas framgång (DN): främst Front National i Frankrike och på den mer extrema sidan även t ex ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De som vill vara något mer salongsfähiga, som Dansk Folkeparti och UKIP, är dock direkt tydliga med de nyss nämnda är för extrema för dem. Så samarbetet mellan Europas nationalister ser lika knepigt ut nu som före valet. Det kommer förstås att märkas även för ”våra” sverigedemokrater, som får svårt att hitta samarbetspartner, och naturligtvis ännu svårare att få något inflytande över besluten i parlamentet. Ett ljus i detta mörker var bakslaget för Geert Wilders PVV, och framgången för vårt liberala systerparti D66 i Nederländerna.

Nationalisternas och rasisternas framgång inskärper behovet av ett svar från anständighetens krafter i hela Europa, över hela det politiska spektrat. Inte ett svar till Marine Le Pen och Nigel Farage – men ett svar till invånarna och väljarna. Hur skapar vi framtidstro, hur får vi fart på ekonomin, hur lyfter och möter vi miljöns och klimatets gemensamma utmaningar, hur motverkar vi organiserad kriminalitet, och hur tar vi hand om varandra och andra som behöver skydd hos oss? Svaret måste bygga på samarbete, handel, strukturreformer, öppna gränser. Svaret är liberalt.

Folkpartiet ger resultatDe gröna och vänsterfeministiska framgångarna var förstås en välkommen, om än otillräcklig, motvikt mot Sverigedemokraternas och deras europeiska meningsfränders frammarsch. Det finns motkrafter, i Sverige och Europa, bland ”vanligt folk”, och de måste mobiliseras. Vi liberaler kan räta på ryggarna, vi har gjort en stark valrörelse, vi spurtade i mål även om vi inte nådde ända fram till 2009 års siffror och tre mandat. Framför allt, som Jan Björklund skriver i sitt tack till valarbetare och väljare: ”Vi har stått upp för våra värderingar om mer samarbete i Europa. Vi har inte fladdrat med i populistiska vindar om minskad rörlighet eller mindre europeiskt samarbete.”

Inför höstens val har vi liberaler övat organisationen i skarpt läge, och har förutsättningar att lyfta i kommuner, landsting och riksdag. Vi har känt en stor entusiasm, glädje och gemenskap i partiet – och mött starkt stöd bland väljarna för vår tydliga linje. Den tydligheten ska vi behålla, och inför höstens val ännu mer trycka på jämställdheten, den fria rörligheten, handeln, och andra principiellt och materiellt viktiga frågor (som jämställdhetsminister Maria Arnholm skriver i sitt nyhetsbrev behövs liberala feminister mer än någonsin). Vi ska förstås tala om skola, kunskap, forskning, om miljö och energi, och om försvar och gemensam säkerhet.

Vi har starka företrädare, i Europa och Sverige, som står för de liberala idéerna och har förmåga att formulera svar på människors frågor. Med demokratiminister Birgitta Ohlsson, jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag har vi också ansvar för de viktiga frågorna som nu måste lyftas, om hur vi människor kan leva tillsammans och hjälpa varandra att vara starka och fria; frågor som människor i EU-valet har visat är deras prioriteringar. Vi ska visa att det också är våra.

Hans Åberg: Antietablissemanget vann, Sivert Aronsson: Hava förtröstan.