Etikett: välfärdsvinster

Rödgröna efterhandsbesked

En och en halv vecka efter valet har vi ännu ingen ny regering – och framför allt inget nytt regeringsprogram. Väljarna fick inga rödgröna svar före valet, och får snällt fortsätta vänta på besked i en rad viktiga frågor.

FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.
FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.

Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?

Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.

Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.

Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.

Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.

I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.