I dag sörjer jag för mitt parti men framför allt för mitt land. Hur nästan 800 000 svenskar kan rösta på ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, är för mig obegripligt och djupt sorgligt. Men i kommande parlamentarisk röra ska vi minnas att den överväldigande majoriteten sade och säger nej till rasism.

Analyser ska inte göras förhastat, och ett valresultat som det svenskarna levererade i går kräver sin tid att genomlysa. Vilka långsiktiga slutsatser vi ska dra måste få ta ännu längre tid. Ett är dock säkert: slutsatser måste dras. För mitt parti, och för alla andra humanistiska partier. Ett val där det parti som företräder det liberala arvet bara når drygt 5 procent – det näst sämsta valresultatet någonsin – och där 13 procent röstar på ett främlingsfientligt parti, kan inte kallas för annat än ett liberalt misslyckande.

Extra tungt känns det eftersom valrörelsen i mycket har känts så positiv. Alla, inte minst partiledaren och våra ministrar, alla förtroendevalda och gräsrötter, har gjort ett enormt jobb. Det har känts bra i Stockholm – och här lyckades lyckades också bättre, bl a på Kungsholmen – men den optimistiska andan har förmedlats från hela landet. Det har också uppnåtts bra resultat på fler håll.

De viktiga frågorna att ställa sig är förstås varför vårt budskap inte appellerade till väljarna, eller varför vi inte lyckades nå ända fram och vara tillräckligt tydliga. Många svenskar gillar vår skolpolitik, vår syn på jämställdheten, att vi försvarar valfriheten i välfärden, och vårt ställningstagande för ett starkare försvar. Kommande analyser får utvisa om det inte räckte hela vägen, eller om de frågorna helt enkelt prioriterades ned. Nu gratulerar vi Socialdemokraterna och Stefan Löfven som får bilda regering – men det blir en svår uppgift. Vi verkar få något slags vänsterregering med höjda skatter och stor tilltro till politikers förmåga att skapa jobb och bestämma över människors vardag. En regering vars agenda dock mest är höljd i dunkel – eftersom ingående partier har djupt skilda åsikter i många viktiga och stora sakfrågor.

Den viktigaste frågan för alla demokratiska, humanistiska partier, politiker och krafter är dock hur, räknat på valnatten, 780 000 svenskar kunde rösta på Sverigedemokraterna. Vad gjorde vi för fel? Och vad gjorde de rätt? Är så många rädda, och oroliga? Trots alla företrädare som avslöjades i sin djupa rasism, ibland misstänkt hets mot folkgrupp; trots en ekonomisk politik byggd på lika delar främlingsfientlighet och drömkalkyler; trots en vision som vänder sig mot allt som är modernt och framtidsoptimistiskt; trots vad som verkar vara en djupt liggande brist på tro på människor och deras förmåga. Trots svenskarnas höga stöd för invandring och dess positiva effekter, trots ökat förtroende för politiker och demokrati. Trots detta vann ett parti med rötter i nazismen i skrivande stund 48 mandat i den svenska riksdagen. Det är ett resultat som jag ännu inte har kraft att analysera på djupet förutom att säga: Det är en skam och en sorg.

Jag kommer att sörja Folkpartiets oväntade och dåliga valresultat djupt. Men – för att vara krass: vi har varit där förut, och ännu lägre. Vi har våra idéer, och vi kommer igen. Sverige lär också, efter åtta år av Alliansregering och viktiga reformer, klara fyra år av rödgrön röra (eller tiden fram till ett eventuellt nyval). Det jag kommer att sörja allra mest är SD:s obehagliga framryckning. Och det jag kommer att ta fasta på är en tydlig uppgift: Nu mer än någonsin finns det utrymme och behov av en kraftfull liberal oppositionspolitik.

Bloggat om valutgången: Jesper Svensson: Ett val utan vinnare, Sivert Aronsson: The Show Must Go On, Martin Skjöldebrand: De som inte är med, Fredrik Adolphson: Jag kom in – och det brinner ju. Hans Åberg: Eftervalsblues.