Etikett: vinster

Välfärd

Hur mycket av valfriheten ryker?

Hur lite ”vinstförbud” kan Jonas Sjöstedt tåla? Hur mycket av valfriheten är S och MP beredda att offra? Det är brännande frågor i de förhandlingar som nu förs på flera fronter, om Sverige ska få en regering – med en budget.

TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)
TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)

Det är förhandlingstider i svensk rikspolitik – och de som förhandlar har bråttom. S och MP ska komma överens om sin regeringsbildning, och måste samtidigt få stöd av vänsterpartister för att denna regering ska ha en chans att få igenom sin budget. Och om knäckfrågorna mellan S och MP är många, finns en stor fråga för V: vinsterna i välfärden. Att stoppa dem var vänsterpartisterna stora – enda? – valfråga (som i praktiken förstås skulle innebära ett stopp för privata alternativ och därmed för valfriheten i välfärden). Föga förvånande kärvar de förhandlingarna (SR Ekot).

Den konflikt som Stefan Löfven inte ville ha in i regeringen – vinstförbud – måste han nu lösa i riksdagen. Men där finns inte en majoritet för något förbud. På något sätt måste han dock göra Jonas Sjöstedt nöjd. Frågan är hur stor del av valfriheten som ryker?

Lagen om valfrihetssystem, LOV, är S och MP tydligen inte beredda att offra enligt Ekot. Gott så – de som vill fortsätta välja sin husläkare kanske kan andas lite lugnare. Vill S och MP ha någon chans att komma överens med Allianspartierna i några frågor kan man förstås inte heller röra friskolekommitténs överenskommelse om långsiktigt ägande. En överenskommelse som för övrigt visar hur överdriven vänsterns vinstdiskussion är; ingen förespråkar ”övervinster” eller kompromisser med kvalitet. Tvärtom finns en bred enighet om att ställa höga krav på kvalitet (vilket redan görs), uppföljning (kan alltid utvecklas – för alla verksamheter oavsett driftsform) och långsiktigt ägande.

Ett förbud mot privata alternativ i välfärden vore dåligt för både patienter i vården och boende i omsorgen, personal och skattebetalare. Det handlar inte om driftsformen för någon enskild verksamhet. Alternativen ger dock valfrihet mellan vårdgivare och arbetsgivare men också utrymme för nya idéer och arbetssätt, en möjlighet att få välfärdens resurser att räcka längre. Det har ju nyss fått ett mycket konkret exempel i jämförelsen mellan i övrigt identiska äldreboenden i Östersund, som uppmärksammas på nytt av SvD:s ledarsida i dag.

Vänsterns motstånd mot vinster är dock ideologiskt. Då biter inte sakliga argument. Frågan är hur lite ”vinstförbud” som V kan acceptera? Hur många fristående skolor, äldreboenden, höftledskirurger, mödravårdscentraler och husläkare kommer att få finnas kvar? Hur mycket kommer S, MP och V enas om att fortsätta låta elever och föräldrar, äldre och patienter, bestämma själva?

Sivert Aronsson bloggar.

Ekonomi & arbete

Bankvinster som provocerar

De svenska storbankernas vinster i sig borde inte behöva vara upprörande. Det större ekonomiska och samhälleliga sammanhang där bankerna kan hämta hem så stora vinster gör dem dock provocerande, även för en marknadsvänlig liberal. Att två femtedelar direkt delas ut till ägarna borde få både kunder och skattebetalare att åtminstone höja på ögonbrynen.

BANKPALATS. Vid Kungsträdgården ligger både SEB:s och Handelsbankens huvudkontor.
BANKPALATS. Vid Kungsträdgården ligger både SEB:s och Handelsbankens huvudkontor. Bild Holger Ellgaard/Wikimedia.

85 miljarder i vinster för de svenska storbankerna är en summa som borde inge lugn och respekt – ett tecken på ett stabilt finanssystem. De svenska bankerna verkar också stå sig väl i en internationell eller åtminstone europeisk jämförelse. Det var dock inte så länge sedan det blåste betydligt mer: minns Swedbanks behov av nyemissioner. Och det är inte mer än 20 år sedan som stora delar av det svenska banksystemet krävde statliga ingripanden för att överleva. Sedan har vi alltså haft ännu en finanskris, i världsomfattande (åtminstone västvärldsomfattande) skala.

Vi har fått lära oss att i princip alla banker är ”systemviktiga”. Det betyder att de har en stor betydelse för samhället och ekonomin, och att det är viktigt att det går bra för svenska banker. Men det betyder också ett stort samhällsansvar.

Frågan är hur bankerna i dag tar det samhällsansvaret. Har man för höga avkastningskrav? Har man samlat nog i ladorna för krislägen, innan man delar ut 35 miljarder till aktieägarna? Investerar man tillräckligt i sin egen verksamhet? Ger man tillräckligt utrymme för andra investeringar, för växande företag och fler jobb? Har man ett rimligt räntenetto i sina kundrelationer till privatpersoner och företag?

När borgerliga politiker, och inte minst de moderata ministrarna i finansdepartementet, återkommande är kritiska, kommer den frågan ställas av ännu fler. Att bankernas främsta försvarare, i egenskap av VD för Bankföreningen, är tidigare socialdemokratiskt statsråd och finansministerkandidat med en annan slags bankretorik i bagaget, gör situationen minst sagt pikant.

De höga bankvinsterna och utdelningarna provocerar mig som bankkund. Men de provocerar mig också som samhällsmedborgare, och skattebetalare. Som kunder kan vi pressa på bankerna, vara aktiva konsumenter, förhandla ner låneräntor och avgifter. Som samhällsmedborgare får vi lita till en annan slags påverkan – opinionsbildning och politisk reglering.

Politisk reglering av finanssektorn är något som jag som liberal ser behövs. Det är inte en sektor som andra – den är i sig så systemviktig, för hela samhällssystemet. Men regleringarna får inte gå för långt, då blir systemet stelbent och fungerar mindre väl för att smörja ekonomin. Därför hoppas och tror jag på finanssektorns vilja och förmåga att reglera sig själv.

Banker som förväntar sig att i en krissituation kunna få samhällets och skattebetalarnas stöd behöver tänka på sin opinionsställning. Som kunder är vi beroende av bankerna, även om vi delvis kan spela ut dem mot varandra. Tillsammans, som medborgare, har vi genom våra valda företrädare i Sverige och EU andra maktmedel. I Sverige användes de maktmedlen i början av 90-talet, när staten helt enkelt tog över banker som ersättning för att man räddade dem. På så sätt fick vi tillbaka våra gemensamt satsade skattemedel, med råge, när bankerna sanerats, började ge vinster och kunde säljas. Något sådant blir förhoppningsvis aldrig mer aktuellt – banker bör vara privata. Men ännu högre kapitalkrav väntar.

När bankerna framstår som tondöva, när man verkar strunta i den allmänna opinionen, innebär det också en risk.

TT/SVT: Bankvinster på rekordnivåer. SvD:s Patricia Hedelius: Bankernas utdelning stiger – men Borg tiger. Olov Lindquist bloggar.

Kunskap & skola

Friskoleenighet som stärker valfriheten

De svenska friskolorna har kommit för att stanna. Att efter ett kvartssekel beröva elever och föräldrar friheten att välja skola har aldrig varit aktuellt annat än för de mest vänsterinriktade politikerna, som tycker att just politiker oftast är bäst lämpade att fatta de flesta beslut. Däremot har diskussionen på senare år tagit fart kring hur friskolorna kan och bör regleras.

Att sex partier nu uppnått enighet i friskolekommittén är inte bara ett styrkebevis för svensk politik där blocköverskridande uppgörelser är möjliga – detta är den största på många år. Det lägger också grunden för en stark utveckling av friskolorna, och hela den svenska skolan.

Enigheten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör att Folkpartiets Jan Björklund som utbildningsminister och Lars Leijonborg som ordförande i kommittén har säkrat elevernas och föräldrarnas valfrihet. Samtidigt har de gett såväl elever och föräldrar, som personal, som eldsjälarna och investerarna bakom friskolorna, goda och stabila förutsättningar.

Vinster och vinstförbud har varit återkommande ämnen i friskoledebatten – utan några större sakliga skäl. Att en friskola, oavsett ägarform, behöver gå med vinst är inget konstigt – man har ju inga kommunala skattebetalare att falla tillbaka på. Den som tar en risk och lägger ner hårt arbete är också värd viss lön för mödan. Det viktiga är självklart att inget får gå ut över kvaliteten på undervisning, arbetsmiljö, skolhälsovård, skolbibliotek, idrottsmöjligheter osv.

FP, S, MP, M, C och KD sätter inte med sitt förslag stopp för vinster – förstås medvetna om att ett ”vinstförbud” bara är en omskrivning av begränsad eller stoppad valfrihet. De ger heller inte kommunerna något veto mot friskolor – vilket ju handlar om samma sak, att sätta stopp för elevers och föräldrars valfrihet.

Däremot skärps kraven på ägarna av friskolor. Och – inte minst viktigt – man ger medarbetarna meddelarfrihet och allmänheten insyn i friskolorna, på samma sätt som offentlighetsprincip och meddelarskydd råder i kommunala skolor. Jämte skärpta sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen, och krav på samråd mellan kommuner och friskolor, är det betydligt effektivare verktyg för en bra skola än vänsterns förbudsiver.

För Folkpartiet och Jan Björklund är uppgörelsen om friskolorna förstås en stor liberal utbildningspolitisk framgång. Nu ska vi bara försöka övertyga de andra partierna om att staten bör återta huvudansvaret för skolorna. Det vore den största och viktigaste reformen för en skola för kunskap och jämlikhet.

Anna Lundberg och Lotta Edholm bloggar. SVT, SR, DN, Expressen.