Etikett: vinstförbud

Ekonomi & arbete, Välfärd

Vänstergiren

En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.

VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser - och framväxten av nya jobb.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.

Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.

Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).

Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.

Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).

Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.

Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.

I går hoppades jag att den nya regeringen trots allt skulle fortsätta en arbetslinje – i dag har vi fått ännu större anledning att tvivla. Den nya regeringen har valt sida – vänstersidan.

SvD: Uppgörelse om vinster i välfärden. SvD:s Patricia Hedelius: ”Överenskommelsen är en våt filt över tillväxtbransch”. SVT: Björklund: Förtroendet är ordentligt naggat i kanten. Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand (FP Tyresö), Hans Åberg.

Välfärd

Hur mycket av valfriheten ryker?

Hur lite ”vinstförbud” kan Jonas Sjöstedt tåla? Hur mycket av valfriheten är S och MP beredda att offra? Det är brännande frågor i de förhandlingar som nu förs på flera fronter, om Sverige ska få en regering – med en budget.

TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)
TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)

Det är förhandlingstider i svensk rikspolitik – och de som förhandlar har bråttom. S och MP ska komma överens om sin regeringsbildning, och måste samtidigt få stöd av vänsterpartister för att denna regering ska ha en chans att få igenom sin budget. Och om knäckfrågorna mellan S och MP är många, finns en stor fråga för V: vinsterna i välfärden. Att stoppa dem var vänsterpartisterna stora – enda? – valfråga (som i praktiken förstås skulle innebära ett stopp för privata alternativ och därmed för valfriheten i välfärden). Föga förvånande kärvar de förhandlingarna (SR Ekot).

Den konflikt som Stefan Löfven inte ville ha in i regeringen – vinstförbud – måste han nu lösa i riksdagen. Men där finns inte en majoritet för något förbud. På något sätt måste han dock göra Jonas Sjöstedt nöjd. Frågan är hur stor del av valfriheten som ryker?

Lagen om valfrihetssystem, LOV, är S och MP tydligen inte beredda att offra enligt Ekot. Gott så – de som vill fortsätta välja sin husläkare kanske kan andas lite lugnare. Vill S och MP ha någon chans att komma överens med Allianspartierna i några frågor kan man förstås inte heller röra friskolekommitténs överenskommelse om långsiktigt ägande. En överenskommelse som för övrigt visar hur överdriven vänsterns vinstdiskussion är; ingen förespråkar ”övervinster” eller kompromisser med kvalitet. Tvärtom finns en bred enighet om att ställa höga krav på kvalitet (vilket redan görs), uppföljning (kan alltid utvecklas – för alla verksamheter oavsett driftsform) och långsiktigt ägande.

Ett förbud mot privata alternativ i välfärden vore dåligt för både patienter i vården och boende i omsorgen, personal och skattebetalare. Det handlar inte om driftsformen för någon enskild verksamhet. Alternativen ger dock valfrihet mellan vårdgivare och arbetsgivare men också utrymme för nya idéer och arbetssätt, en möjlighet att få välfärdens resurser att räcka längre. Det har ju nyss fått ett mycket konkret exempel i jämförelsen mellan i övrigt identiska äldreboenden i Östersund, som uppmärksammas på nytt av SvD:s ledarsida i dag.

Vänsterns motstånd mot vinster är dock ideologiskt. Då biter inte sakliga argument. Frågan är hur lite ”vinstförbud” som V kan acceptera? Hur många fristående skolor, äldreboenden, höftledskirurger, mödravårdscentraler och husläkare kommer att få finnas kvar? Hur mycket kommer S, MP och V enas om att fortsätta låta elever och föräldrar, äldre och patienter, bestämma själva?

Sivert Aronsson bloggar.

Välfärd

Kommunalt eller privat, inte spelar det någon roll?

Är det viktigt om någon en skola eller vårdmottagning drivs i privat eller kommunal regi? Nej, egentligen inte. Gör de privata alternativen någon skillnad? I allra högsta grad. Hur hänger det ihop?

MÄNNISKORNA VIKTIGAST. Driftsformen bör spela mindre roll - så länge man klarar kvalitet och kostnader. Wikimedia/I Craig.
MÄNNISKORNA VIKTIGAST. Driftsform spelar mindre roll så länge man klarar kvalitet och kostnader. Wikimedia/I Craig.

Privata företags möjlighet att verka i välfärden – med skolor, äldreboenden och vårdinrättningar – har varit en het fråga länge. I valrörelsen har vänsterns vinstförbud ställts mot Alliansens och inte minst Folkpartiets försvar av valfriheten. Men spelar det verkligen någon roll vilken driftsformen är?

På ett sätt är frågan nej. Driftsformen, vem som står på skolans hyreskontrakt och vilken logga vårdpersonalen har på kläderna, är inte det viktiga. Det är elevernas, de äldres och patienternas behov: det är kvaliteten. I många fall, med skolpeng och vårdval, är den ekonomiska ersättningen dessutom densamma till alla aktörer.

Svaret på frågan om de privata alternativens betydelse är samtidigt lika självklart ja. Det kan delvis, men inte enbart, beskrivas i ekonomiska termer. En jämförelse mellan två nya äldreboenden i Östersund har varit väldigt omskriven de senaste dagarna. Med samma förutsättningar och likadana lokaler vägg i vägg drev privata Vardaga sitt äldreboende med 15 procent lägre ersättning.

Skillnaden är egentligen ännu större eftersom det kommunala boendet drog över budgeten. De boende och personalen är nöjda – man har inte kompromissat med kvaliteten. Istället tyder Torvalla-projektet på att t ex schemaläggning, personalinflytande och kortare beslutsvägar verkar ha varit avgörande för lägre personalkostnader (SvD: Äldre lika nöjda med privat vård, Privat äldreboende bäst i unik studie, Tidningen Vision: Kommunalt äldreboende sämre på schemaläggning).

Pengar är långtifrån allt. Vi ska satsa de resurser som behövs för en bra välfärd för alla. Men om resurserna används effektivt, räcker de naturligtvis längre. Om en aktör kan driva en verksamhet med lika god kvalitet för lägre kostnad, kan vi antingen hämta hem pengarna till kommunen eller landstinget genom lägre ersättning i framtiden, och använda dem till andra angelägna områden. Eller så kan man göra mer med ökade åtaganden inom samma verksamhet. Om en privat aktör lyckas med detta, och får pengar över till en nödvändig buffert (hen saknar ju skattebetalarnas uppbackning – en förlust som för det kommunala äldreboendet Östersund vore i längden ohållbar), och kanske till en avkastning på sin investering – vad är då problemet?

Pengar är också ett sätt att se och mäta skillnader. Om en aktör lyckas driva en skola, ett äldreboende eller en vårdinrättning med minst samma kvalitet och nöjdare patienter och personal, till lägre kostnader, uppstår frågan hur det har gått till. Alternativen skapar på så sätt en möjlighet till förändring – en konkurrens med idéer och arbetssätt som sporrar alla. Det blir en hävstång också för kommunens eller landstingets verksamheter, som privata S:t Görans sjukhus gentemot landstingets sjukhus – ett exempel som det med Östersunds äldreboenden men i större skala.

Sist och slutligen spelar mångfalden av utförare roll för oss människor som behöver välfärden. För eleverna och deras föräldrar, som nu kan välja mellan olika skolor, och inte är hänvisade till den närmaste. För äldre och deras anhöriga, som kan få en bättre äldreomsorg som är mer anpassad efter egna preferenser. För patienter som får välja den husläkare de föredrar, eller var de vill operera sin onda höft – och slipper stå månader i vårdkö. För barn med språksvårigheter som tack vare vårdval får hjälp av en logoped inom några veckor, istället för månader.

De privata alternativen spelar roll för 160 000 elever i friskolor, 160 000 anställda i privata vårdföretag, 1,1 miljon bara i Stockholms län som har valt en fristående vårdcentral eller husläkare. Möjligheten att driva ett alternativ till kommunen eller landstinget spelar roll för de tusentals kvinnliga småföretagarna i välfärden (både kvinnorna och småföretagen är i majoritet).

Valfriheten spelar roll för oss människor. Dålig kvalitet och avarter vill ingen veta av – långsiktiga ägare ska vara ett krav. Men den som vill stoppa privata alternativ i välfärden har mycket att bevisa.

Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Kunskap & skola, Liberalerna & andra, Välfärd

Dunkel i rödgrönt

I höstens val står ett samlat regeringsalternativ med åtta års regeringserfarenhet mot tre rödgröna partier utan vare sig större erfarenhet eller några gemensamma förslag. Knäckfrågorna och de potentiella konflikterna för det rödgröna samarbetet kvarstår – och blir bara tydligare när Vänsterpartiets valplattform har presenterats. Hur går det med valfriheten och möjligheten för arbetskraftsinvandrare att få finna sin lycka och bidra till Sveriges utveckling? För stockholmarna finns också all anledning att fråga hur det går med Förbifarten och nu Österleden.

OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster.
OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster. Bild från De rödgröna på Flickr.

När Jan Björklund mötte Åsa Romson i debatt om läraryrket i SVT:s Agenda, kunde han kort konstatera att ingen vet vad som händer med skolan efter en eventuell rödgrön valseger: ”Det rödgröna alternativet är höljt i dunkel”. Och det gäller inte bara skolan utan ett flertal, mycket viktiga, områden. Hittills har den rödgröna oppositionen, till skillnad från 2010, lagt sig vinn om att inte komma överens om särskilt mycket – inte ens om att uttalat vilja sitta i samma regering.

Men S, V, MP är nu liksom för fyra år sedan det regeringsalternativ som bjuds. Och de är mycket tydliga i en sak: sin oenighet – och därmed gemensamma otydlighet.

Det rödgröna dunklet skingrades inte när Vänsterpartiet i går presenterade sin valplattform. Tvärtom. Vänsterpartiet lovar sin vana trogen det mesta åt de flesta, och det genast. Svagheten är förstås finansieringen som innehåller en hel del luft (se nedan). Vänsterpartiet är dock fortsatt tydligt i sitt ultimatum om att stoppa ”vinster i välfärden”. Förutom några avarter som bör stoppas med regleringar kring t ex riskkapital och räntesnurror, är höga vinster i välfärdsverksamheter knappast något problem. Men (V)inststoppet blir i högsta grad ett problem för S och MP. De potentiella följderna av V:s ultimatum, i regeringsfrågan eller, om kravet till all olycka skulle förverkligas, beskrivs av Carl B Hamilton.

Det V egentligen säger är att de vill stoppa valfriheten – och de kräver ju också stopp för det fria skolvalet. Politiker, av röd kulör, ska välja skolor, mödravårdscentraler och husläkarmottagningar åt folket. Det är inget som kan anförtros elever, föräldrar och myndiga medborgare. Frågan om detta blir rödgrön regeringspolitik måste ställas gång på gång till statsministerkandidaten Stefan Löfven.

Problem både till vänster och med sin favoritsamarbetspartner, Miljöpartiet, har Socialdemokraterna i den klassiska frågan om arbetstiden. Den forne fackordföranden Stefan Löfven är förstås övertygad om det riktiga och viktiga i att vi kan arbeta mer i Sverige, men V och MP har inte samma analys. Och samtidigt räknar alla rödgröna med att hämta hem finansiering till alla sina förslag genom breda skattehöjningar just på arbete – även om de inte är särskilt ense om ”detaljerna” i mångmiljardklassen kring t ex jobbskatteavdrag eller restaurangmoms. För ”högre inkomster” har de rödgröna partierna varsitt förslag med det gemensamma att de alla höjer marginaleffekterna kraftigt, minskar drivkrafterna för arbete, utbildning, entrepenörskap och innovation – och inte kommer att ge särskilt mycket ökade skatteintäkter.

Kanske är det med den dolda omvägen över högre marginalskatter som arbetstidsförkortningen ska uppnås? Det kommer åtminstone att leda till betydligt färre arbetade timmar.

Arbetskraftsinvandringen är ytterligare en konfliktpunkt som inte har kommit närmare en lösning. Tvärtom har Miljöpartiet och regeringen fördjupat sitt samarbete, senast kring att göra det lättare för asylsökande att få stanna som arbetskraftsinvandrare, och likaså lättare för utländska doktorander (SvD). Blir det åtstramningar av människors möjligheter att komma hit, försörja sig, fylla luckor på arbetsmarknaden och bidra till Sveriges utveckling, så som S, V, LO (och, förvisso, SD) vill? Eller kommer MP vidmakthålla de liberala reformer man har genomfört med Alliansen?

Knäckfrågorna är många men något ytterligare som förtjänar att nämnas ur Stockholmsperspektiv är förstås trafikfrågorna. Kommer S att likt 2002 vika sig för sina samarbetspartier? Kommer Förbifarten, som förhoppningsvis börjar byggas före valet, att stoppas? Kommer förberedelserna för Österleden, den saknade länken i ringen runt Stockholm, som Alliansregeringen aviserade i dag, att avbrytas? Blir en rödgrön regering helt enkelt slutet för stockholmarnas förhoppningar om mindre biltrafik genom stan, och en snabbare och smidigare väg mellan norr, söder, öster och väster förbi och runt Stockholm?

Efter åtta år granskas Alliansregeringen hårt och kritiskt av både journalister och väljare. Men ju närmare valet vi kommer, desto mer svårförklarad blir bristen på gemensamma besked från vänster. Det rödgröna dunklet tätnar.

Media: Aftonbladet: Löfvens huvud(v)ärk: Kraven från Sjöstedt, SVT: Stopp för vinstuttag viktigast för V, SVT: 200 miljarder till ny järnväg, TT/DI: 2 miljarder till ny Österled, DN: Stockholmarna vill ha Förbifarten, Makthavare: Medierna gynnade vänsterpartierna i början av året. Bloggar: Sivert Aronsson om arbetskraftsinvandring. Martin Skjöldebrand om vänsterns syn på företagande och välfärd.

Kunskap & skola

Friskoleenighet som stärker valfriheten

De svenska friskolorna har kommit för att stanna. Att efter ett kvartssekel beröva elever och föräldrar friheten att välja skola har aldrig varit aktuellt annat än för de mest vänsterinriktade politikerna, som tycker att just politiker oftast är bäst lämpade att fatta de flesta beslut. Däremot har diskussionen på senare år tagit fart kring hur friskolorna kan och bör regleras.

Att sex partier nu uppnått enighet i friskolekommittén är inte bara ett styrkebevis för svensk politik där blocköverskridande uppgörelser är möjliga – detta är den största på många år. Det lägger också grunden för en stark utveckling av friskolorna, och hela den svenska skolan.

Enigheten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör att Folkpartiets Jan Björklund som utbildningsminister och Lars Leijonborg som ordförande i kommittén har säkrat elevernas och föräldrarnas valfrihet. Samtidigt har de gett såväl elever och föräldrar, som personal, som eldsjälarna och investerarna bakom friskolorna, goda och stabila förutsättningar.

Vinster och vinstförbud har varit återkommande ämnen i friskoledebatten – utan några större sakliga skäl. Att en friskola, oavsett ägarform, behöver gå med vinst är inget konstigt – man har ju inga kommunala skattebetalare att falla tillbaka på. Den som tar en risk och lägger ner hårt arbete är också värd viss lön för mödan. Det viktiga är självklart att inget får gå ut över kvaliteten på undervisning, arbetsmiljö, skolhälsovård, skolbibliotek, idrottsmöjligheter osv.

FP, S, MP, M, C och KD sätter inte med sitt förslag stopp för vinster – förstås medvetna om att ett ”vinstförbud” bara är en omskrivning av begränsad eller stoppad valfrihet. De ger heller inte kommunerna något veto mot friskolor – vilket ju handlar om samma sak, att sätta stopp för elevers och föräldrars valfrihet.

Däremot skärps kraven på ägarna av friskolor. Och – inte minst viktigt – man ger medarbetarna meddelarfrihet och allmänheten insyn i friskolorna, på samma sätt som offentlighetsprincip och meddelarskydd råder i kommunala skolor. Jämte skärpta sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen, och krav på samråd mellan kommuner och friskolor, är det betydligt effektivare verktyg för en bra skola än vänsterns förbudsiver.

För Folkpartiet och Jan Björklund är uppgörelsen om friskolorna förstås en stor liberal utbildningspolitisk framgång. Nu ska vi bara försöka övertyga de andra partierna om att staten bör återta huvudansvaret för skolorna. Det vore den största och viktigaste reformen för en skola för kunskap och jämlikhet.

Anna Lundberg och Lotta Edholm bloggar. SVT, SR, DN, Expressen.