Romers utsatta position genom århundradena är allmänt känd, och erkänd. Att diskrimineringen fortsatt och fortsätter in i vår tid är inte lika lätt att ta till sig – men absolut nödvändigt om vi ska nå förändring.

Regeringens vitbok över romernas situation i Sverige under 1900-talet är ett både mycket välkommet och mycket obehagligt dokument. Som syftet är med en vitbok kan integrationsminister Erik Ullenhag (FP) svart på vitt ge en sammanställning över diskriminering, utsatthet, fördomar och brister – från både det offentligas och det privatas och civila samhällets sida (DN Debatt). Och som syftet är, blir en sådan sammanställning effektfullt avslöjande och drabbande.

Efter avslöjandet av Skånepolisens registrering av romer har väl ingen kunnat sväva i ovisshet över att diskrimineringen kvarstår i Sverige i dag. Avslöjandet av polisens register chockade många – men sett till vad vitboken kan avslöja och analysera om sterilisering och (obefintlig) skolgång, om registrering och arbetsförbud, om arbets- och bostadsmarknaden, och myndigheters och kommuners hantering och bemötande av romer långt in i vår tid, borde vi kanske unge blivit så överraskade. Omvänt gör höstens registerskandal att dagens vitbok blir mindre ett förvånat rop, mer en tung suck över att det var så illa.

Förföljelsen och diskrimineringen av romer har djupa rötter i vårt samhälle. Den väg som för hundratusentals ”zigenare” slutade i Hitlers och nazisternas förintelseläger, började århundraden tidigare med förvisningar, förbud och förföljelser. Nidbilden av de främmande, hotfulla zigenarna är något vi alla tagit del av i populärkulturen, som i Viktor Rydbergs ”Singoalla”. Det är en historisk skuld som vi aldrig kan betala – men vi kan sluta att öka på den.

Vintern igenom har vi mött och sett frysande rumänska romska tiggare på gatorna och i tältläger i och runt Stockholm och andra svenska städer. Men att Rumänien misslyckas så kapitalt med att ge sina romska medborgare goda livsvillkor, jämlika livschanser och framtidshopp får inte hindra oss att se våra egna brister. Med en omvänd liknelse, låt ont bjälken i grannens öga skymma det trots allt påtagliga grandet i vårt eget.

Diskrimineringen må vara strukturell och utövas av formella och informella institutioner, av myndigheter och företag. Sist och slutligen är det vi enskilda människor som kan göra något åt den.

Det första steget är att erkänna och uppmärksamma problemet. Nästa är att försöka göra något åt det i varje sammanhang vi kan: Lyft romernas utsatthet och vad ni potentiellt kan göra på din arbetsplats, i ditt företag, i din förening, genom ditt förtroendeuppdrag; väck frågan i insändare och på din blogg; agera varhelst du har möjlighet att påverka. Ta avstamp i regeringens vitbok. Låt inte tystnaden sänka sig över romernas situation.

Läs också gärna Roger Haddad (FP), ordförande i riksdagens nätverk för romska frågor: ”Någon bör ta ansvar för romregistret” på SvD Brännpunkt.