Liberalerna har länge gått i bräschen för en balanserad och ansvarsfull stadsbyggnadspolitik. Vi vill bygga mycket, och vi vill bygga bra. Vi tror att det gör att addera nya moderna intryck till staden samtidigt som vi bevarar både de stadsmiljövärden många värderar högt (till exempel stenstadens kombination av täta kvarter och grönska), och enskilda viktiga byggnader. Vi ska bygga staden, inte riva den.

Därför är det intressant och oroande att en så stor del av dagens arkitekturdebatt verkar handla om enkom husens yta. Inte om kvalitet på djupet. Och om att skapa en motsättning mellan en viss, svårdefinierad ”klassisk stil” och allt man själv inte anser vackert som klumpas ihop som ”modernism”.

(Jag använder citattecken för att det snarast är en nidbild som målas upp av de hätskaste debattörerna.)

Missförstå mig rätt. Självklart ska vi bygga en vacker stad och region (Stockholms län innehåller som bekant många både historiska och modernare stadskärnor och stadslandskap).

Och sjävklart finns mycket i stadsbyggnads- och kanske framför allt stadsplanehistorien som vi med fog kan ångra.

Men låt oss också se och tillvarata alla lärdomar och framsteg, inte minst från modernismen. Om att bygga med ljus, luft och plats, för de många människorna. Om att bygga mycket och att bygga bra.

Här borde Liberalerna ta plats!

För en förhoppningsvis nyanserad arkitekturdebatt har jag skrivit en debattartikel, i Altinget. Tidigare har jag tillsammans med Björn Ljung och Isabel Smedberg-Palmqvist tagit initiativ till en ny Stockholmsutställning 2030 — hundra år efter den succéartade och epokgörande Stockholmsutställningen 1930. För optimism och hållbart stadsbyggande för vår tid, och framtid!

Se också tidigare inlägg och debattartiklar, om arkitekturdebatten i Fastighetsnytt, om Stockholmsutställning i Magasin K och Stockholmsutställning i tidskriften Arkitektur.