Kategori: Uncategorized

Hotad men levande liberalism

Liberalerna har bara en framtid om vi är liberaler. Låter självklart? Jag skriver om liberala vägval i liberala nyhetsmagasinet NU.

Försvara det liberala samhället – och gå på offensiven mot illiberala samhällstendenser. Leverera liberala reformer. Och var synliga och relevanta i människors vardag. Det måste vara Liberalernas vägval framåt. Om vi inte är relevanta som liberaler – vad ska vi då överhuvudtaget ha ett liberalt parti till, frågar jag i min artikel om ”Liberalt vägval” i NU. Se nedan (hela artikeltexten under bilden på tidningssidan). Fortsätt läsa ”Hotad men levande liberalism”

Farligt förtroendefall

Förtroendet för svenska partiledare är rekordlågt. Det är allvarligt, för alla.

Politik handlar om förtroende. Förtroende är något man kan ha även för politiker som man inte röstar på. Och rentav för politiker och partier man inte sympatiserar med – för att man ändå tror på deras genuina engagemang och deras grundläggande vilja att göra det bästa för sina medmänniskor.

De återkommande förtroendemätningarna för svenska partiledare visar också genomgående att andelen med högt förtroende är mångdubbelt större för de flesta partiledarna, än deras respektive partiers stöd i opinionen. Men allt fler uppger också att de har lågt eller inget förtroende. Och det är bekymmersamt.


I den senaste mätningen från Ipsos (DN) har samtliga partiledare en negativ förtroendebalans. Det är allvarligt, på allvar. Själv drömmer jag om en politisk miljö där alla partiers företrädare kan åtnjuta högt förtroende, även hos meningsmotståndare; även om sakpolitiken skiljer sig.

Miljöpartiets möte med verkligheten i att ta ansvar, kompromissa och inse att ultimativa krav kombinerat med hård kritik av andras kompromisser, har roat många. Visst är det en källa till skadeglädje, och framför allt lärorikt, men det är också skadligt för politken i sig. Jag har svårt att glädjas över Fridolins förtroenderas.

En övervägande negativ prägel på politiken är enligt min övertygelse skadlig för demokratin. Det riskerar att erodera människors tillit inte bara till sina förtroendevalda utan också till varandra och samhället i stort. I USA lär årets valrörelse mer än vanligt präglas av negativa kampanjer – mellan två kandidater som är långt mer än vanligt impopulära. (Att det i min mening naturligtvis är oerhört mer orättvist i det ena fallet hör inte till just denna diskussion.)

Låt det inte hända här.

Biografläge på Kungsholmen igen?

En biograf har saknats länge på Kungsholmen. Nu kan det äntligen bli dags igen – och vi liberaler kommer försöka hjälpa till att hitta en bra plats.

GAMMALT BIO-LÄGE. Biograf Draken vid Fridhemsplan stängde i maj 1996.
GAMMALT BIO-LÄGE. Biograf Draken vid Fridhemsplan stängde i maj 1996. (Holger Ellgaard Wikimedia)

Många Kungsholmsbor önskar mer av kulturliv. Visst är det nära till andra stadsdelar med ett större kulturutbud, men det som finns riktigt lokalt är förstås mer lättillgängligt inte minst för spontanbesök. Ett rikt kulturliv och utbud gör också en stadsdel roligare, tryggare och mer attraktiv.

En biograf är särskilt efterlängtad; det är något som Liberalerna länge har eftersträvat, men som förstås inte går att kommendera fram politiskt (några kommunala biografer är inte aktuella – åtminstone inte med liberal politik). Därför gläds vi som många andra över SF Bios planer på en ny kvartersbiograf på Kungsholmen.

Mitt i Kungsholmen förra veckan beskrevs vilken slags lokal man söker för Kungsholmens nya biograf.  Jag kommenterar i dag för Mitt i Kungsholmen, och i veckans Vårt Kungsholmen skriver Linda Folke och jag om att vi liberaler kommer att försöka hjälpa till i sökandet efter en lämplig lokal.

Var hittar du det bästa biografläget på Kungsholmen?

 

Vårt Kungsholmen 49/2015.
Vårt Kungsholmen 49/2015.

Ja till bio på Kungsholmen

Många Kungsholmsbor längtar efter mer nöjesliv och kultur på Kungsholmen. Inte minst efterfrågar man en biograf – och en ”egen” bio är något vi Kungsholmsliberaler har efterlyst länge. Därför gläds vi över SF Bios nya intresse av en kvartersbiograf här i vår stadsdel.

Från Kungsholmen är det förstås nära till mycket av storstaden Stockholms nöjes- och kulturutbud – men en kvartersbiograf på hemmaplan är ändå viktig. Det blir enklare att spontant gå och se en film på tisdagskvällen, söndag eftermiddag eller när helst andan faller på. En bio kommer också skapa efterfrågan på annan restaurangbesök och handel.

Liberalerna kommer göra vad vi kan för att tillsammans med Kungsholmsborna hjälpa till att hitta en bra, tillgänglig lokal för Kungsholmens nya bio!

Rasmus Jonlund (L)
vice ordförande kulturnämnden

Linda Folke (L)
vice ordförande Liberalerna Kungsholmen

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Bostadssveket

Stockholms studenter reagerar med rätta på de rödgrönrosas neddragna ambitioner för nya studentbostäder. Alla som hoppas på en bostad och vill att Stockholm ska ha plats för fler invånare bör betrakta den nya Stadshusmajoritetens politik för bostadsbyggandet med oro.

IMG_0037-2
DN STHLM 15 november 2014. Klicka för större bild.

Många har åsikter om hur Stockholm ska växa, hur och var nya bostäder ska byggas – men de flesta brukar kunna enas om att vi behöver fler bostäder, och att det är positivt att Stockholm växer. En av de viktigaste delarna i en dynamisk storstad är studenterna – dels för det inflöde av nya, unga människor från andra delar av Sverige och världen, dels för den dynamik studentlivet innebär, dels naturligtvis för den kompetens studenterna förvärvar och kan tillföra näringslivet och arbetsmarknaden i regionen. Bristen på studentbostäder blir därför ett stort problem.

Alliansen lyckades inte tillräckligt väl med att bygga studentbostäder under de gångna åtta åren. Långt därifrån. Men det berodde inte på bristande ambition; målet var 850 markanvisade studentbostäder per år. Steget blev tyvärr för långt från markanvisning till färdig bostad.

Det problem som drabbar hela den svenska bostadsmarknaden i stort, slår extra hårt mot studentbostäderna – och känns extra mycket under den relativt korta period av livet som man är student. Det finns helt enkelt för många hinder för byggande i allmänhet och bostadsbyggande i synnerhet. Att förändra förutsättningarna och åstadkomma många fler bostäder var en av huvudpunkterna i Folkpartiets och Alliansens stora satsning på byggande och infrastruktur, Sverigelyftet.

Planarbete måste förenklas, förseningar elimineras – överklagandemöjligheterna måste begränsas och planprocesserna ske på ett konstruktivt sätt som involverar det befintliga lokalsamhället på ett positivt sätt. Det blir särskilt viktigt när vi som i Stockholm ska bygga vidare på en befintlig stad, förtäta och bygga ihop åtskilda stadsdelar.

Studentbostäderna kommer dock inte bli fler för att ambitionerna sänks. Stockholms studenter reagerar med all rätt mot den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens nedskärning av årsmålet från 850 till 700 markanvisningar (se dagens DN, ej på nätet men artikel ovan). Majoriteten lovar att man ändå ska se till att fler bostäder blir byggda – men den som granskar de rödgrönrosas planer för bostadsbyggande i stort, och deras agerande de senaste oron, har all anledning att misstro det löftet.

De rödgrönrosa har samma mål för bostadsbyggande som Alliansen – men de 40 000 nya bostäderna ska förverkligas två år senare, 2020 istället för 2018 (SvD). Det innebär bekvämt nog att man slipper utvärderas mot sitt mål vid mandatperiodens slut. Till 2030 blir det ännu svårare att matcha Alliansens 140 000 bostäder: Mer långsiktigt är det stora löftet ju den storskaliga drömmen om att bygga en helt ny stad på nuvarande Bromma flygplats – åtminstone om man frågar halva den spräckliga koalitionen. Det största partiet, Socialdemokraterna, är som bekant inte lika pigga på att avveckla den citynära och strategiskt viktiga flygplatsen (särskilt som Arlanda inte har plats för ökad flygtrafik – och en alternativ flygplats-placering saknas; SvD). Det gäller särskilt om man frågar S på riksnivå; statsminister Löfven verkade häromdagen åtminstone försöka sätta ned foten (TT/Travel Report).

Brommas framtid – strategisk flygplats eller miljöpartistisk stadsutopi – är kännetecknande för den inbyggda konflikten i den rödgrönrosa bostadspolitiken. Förtätningen och förändringen av befintliga stadsdelar, och mellanrummen mellan dem, vållar konvulsioner hos miljöpartister och även vänsterpartister. Ibland får de även med sig Socialdemokraterna att försöka stoppa byggnation (Jesper Svensson har beskrivit ett talande exempel från östra Söderort, Hammarbyhöjden – Björkhagen). Det tråkiga för MP och V, och med dem vid makten i Stadshuset även för stockholmarna, är att de drömda 50 000 bostäderna på Bromma lär förbli en dröm, åtminstone under överskådlig tid. Stockholmarna vet bättre vad som bör och kan prioriteras; bostäder långt före Bromma-avveckling.

Bostadsfrågan i Stockholm har ingen enkel, och inte en enda storskalig, lösning. Vill vi bo i en växande stad måste vi acceptera att den växer – kanske även på vår bakgård, eller i tomrummen mellan stadsdelar. Vi måste planera den växande staden väl med skolor, kultur och grönskande parker – men vi måste låta den växa.

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Öppna hjärtan eller stängda gränser?

”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.

 

Rösta för rut

Rut-avdraget för hushållsnära tjänster är etablerat bland svenskarna. Antalet användare ökar kraftigt och stödet är brett bland svenska folket. Ändå hotas rut-avdraget efter valet – något de rödgröna helst talar  tyst om.

STÄDA INTE BORT RUT.
STÄDA INTE BORT RUT.

Drygt sju år efter införandet av rut-avdraget har det blivit en självklar del av svenskarnas vardag. Användandet av rut-avdraget har mångdubblats; från 110 000 användare 2009 till 530 000 användare 2013, dvs nära en fyrdubbling på fyra år.

Och ökningen bara fortsätter. Hos oss i Stockholms län, där ökningen är i paritet med riket, har antalet användare blivit 48 procent fler under de första sju månaderna 2014. Snart använder var tionde stockholmare hushållsnära tjänster.

Det intressanta är att rut-avdraget gillas av långt fler än dem som själva använder det eller som arbetar i branschen. En färsk undersökning från Aftonbladet visar att två av tre svenskar vill behålla rut-avdraget.

Allra starkast är stödet bland äldre – och det är inte konstigt. För många pensionärer är några timmars rut-hjälp i veckan att föredra framför att ansöka om hemtjänst. De årsrika ser och känner ökningen av frihet och självbestämmande.

Rut-avdragets popularitet i breda lager har dock inte nått vänsterpolitikerna. De vill i olika grad minska, inskränka eller helt avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster, ofta med det tröttsamma påståendet att skattebetalarna subventionerar ”rikas” städning, och att det ändå inte handlar om ”riktiga” jobb. Rut-arbetarna kallas rentav ibland föraktfullt för ”tjänstefolk” (Omni om debatten efter Ali Esbatis inlägg i SVT:s jobbdebatt). Rot-avdraget för hantverkstjänster är märkligt nog inte lika kontroversiellt.

I valrörelsen 2010 var rut-avdraget ett hett omdebatterat ämne. Så inte i år, och med opinionsläget och de rödgrönas taktik är det inte så märkligt. Förutom V, som förvisso har stöd för att avskaffa rut bland sina egna väljare, föredrar S och MP att tala tyst om alla besvärliga frågor. Men liksom valfriheten i välfärden är rut-avdraget högst påtagligt hotat om en regering ska byggas på rödgrönt underlag. Låt oss därför repetera argumenten för rut-avdraget.

Hushållsnära tjänster har först och främst skapat tusentals jobb. För några år sedan uppskattades de till 5 000-10 000, och med tanke på ökningen torde de ha blivit betydligt många fler. Det handlar om ”vita” jobb, med trygghet, skatt och pensionspoäng. Redan för tre år sedan kunde Skatteverket konstatera att acceptansen för svarta städ- och hantverkstjänster hade minskat kraftigt. Hälften av de då existerande företagen i sektorn hade tillkommit efter reformens införande 2007. Och att vi låter en viss, arbetsintensiv, sektor få en betydligt lättare skattebörda är inte detsamma som att vi skänker bort pengar. Alla pengar i samhället är ju som bekant inte statens och politikernas – utan människornas.

Tjänsterna används av en bred grupp svenskar vänstern har förstås en egendomlig definition av ”rika” (och vill som bekant höja skatten kraftigt för alla som tjänar över 30 000 kronor i månaden – dvs stora grupper lärare, specialistsjuksköterskor, läkare, ingenjörer, osv) men inte ens de kan väl räkna in pensionärer i den gruppen. Generellt är det medelklass med stressiga jobb och familj som använder rut-avdraget. Många av dem är kvinnor – vilket för oss över till jämställdhetsargumentet.

Varför ska vissa uppgifter, som traditionellt utförs av kvinnor, vara obetalda och något som man enligt vänsterns moral ska klara själv? Varför är det helt okej med rot för att måla fönster och lägga golv, men inte rut för att hålla dem rena? Varför säga nej till denna reform som underlättar många mäns och kvinnors liv, möjliggör karriär, mer arbetstid eller mer familjetid? Varför stoppa de många nya företag som ofta drivs av kvinnor och har gett tusentals kvinnor och män nya jobb?

Den som vill rösta för rut gör klokt i att rösta på Folkpartiet och Alliansen.

Anna Lundberg bloggar.

Mer kultur för Stockholm

Kultur är en viktig del i en vital stad, där människor trivs och dit många vill komma.  Folkpartiet har gjort mycket för kulturen i Stockholm under de gångna åtta åren, och vi har höga mål för kommande år.

KULTUREN I CENTRUM. Kultur ska finnas mitt i stan, och över hela stan.

Varken själar eller städer kan leva på det materiella allena. Vi behöver kultur som berikar och syresätter. Ibland säger vi att kultur finns till för sin egen skull – det handlar förstås om att den finns för att människor vill skapa den, och för att människor vill ta del av den. Det är grunden. Men kulturen har också många positiva effekter, för att skapa en attraktivare, trivsammare och mer innovativ stad. Kulturlivet, utbudet och mötesplatserna är mycket av det som gör Stockholm till Stockholm – en plats dit människor vill komma från hela Sverige och världen, och där företag vill etablera sig.

Folkpartiet har haft ansvar för kulturen i Stockholm i åtta år. Vi har satsat på biblioteken, fått nya tunnelbanebibliotek i Högdalen, Bredäng och vid Stureplan, öppnat i nya lokaler i Luma, Hässelby gård och Kista, renoverat stadsdelsbibliotek, senast i Sköndal, Aspudden och Hagsätra, och inte minst ökat öppettiderna avsevärt. Kulturstödet till det fria kulturlivet har reformerats och höjts kraftigt. Kulturhuset Stadsteatern har fått en rivstart som ett nytt allkonsthus mitt i stan. Stadsmuseet ska renoveras, det blir en ny internationell scen i en av gasklockorna i Hjorthagen, och Liljevalchs ska få en tillbyggnad… Men vi ger oss inte; vi vill mer!
Fri entré på stadens museer. Nya bibliotek (tunnelbanebibliotek på Liljeholmen och Gullmarsplan och ett nytt bibliotek i Norra Djurgårdsstaden vill vi bl a se). Fler berättarministerier och mer av El Sistemas fantastiska musikverksamhet för barn och unga, en litteraturfestival och ett kulturhus och allkonsthus i Skärholmen är några av våra förslag som Madeleine Sjöstedt har presenterat i dag. Läs mer hos Folkpartiet i Stadshuset.

Sverige vinner europeisk tvekamp i ekonomi

Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.

TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.

Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.

Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.

Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.

Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.

Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.

Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!

Sivert Aronsson bloggar.