Stockholms studenter reagerar med rätta på de rödgrönrosas neddragna ambitioner för nya studentbostäder. Alla som hoppas på en bostad och vill att Stockholm ska ha plats för fler invånare bör betrakta den nya Stadshusmajoritetens politik för bostadsbyggandet med oro.

Många har åsikter om hur Stockholm ska växa, hur och var nya bostäder ska byggas – men de flesta brukar kunna enas om att vi behöver fler bostäder, och att det är positivt att Stockholm växer. En av de viktigaste delarna i en dynamisk storstad är studenterna – dels för det inflöde av nya, unga människor från andra delar av Sverige och världen, dels för den dynamik studentlivet innebär, dels naturligtvis för den kompetens studenterna förvärvar och kan tillföra näringslivet och arbetsmarknaden i regionen. Bristen på studentbostäder blir därför ett stort problem.

Alliansen lyckades inte tillräckligt väl med att bygga studentbostäder under de gångna åtta åren. Långt därifrån. Men det berodde inte på bristande ambition; målet var 850 markanvisade studentbostäder per år. Steget blev tyvärr för långt från markanvisning till färdig bostad.

Det problem som drabbar hela den svenska bostadsmarknaden i stort, slår extra hårt mot studentbostäderna – och känns extra mycket under den relativt korta period av livet som man är student. Det finns helt enkelt för många hinder för byggande i allmänhet och bostadsbyggande i synnerhet. Att förändra förutsättningarna och åstadkomma många fler bostäder var en av huvudpunkterna i Folkpartiets och Alliansens stora satsning på byggande och infrastruktur, Sverigelyftet.

Planarbete måste förenklas, förseningar elimineras – överklagandemöjligheterna måste begränsas och planprocesserna ske på ett konstruktivt sätt som involverar det befintliga lokalsamhället på ett positivt sätt. Det blir särskilt viktigt när vi som i Stockholm ska bygga vidare på en befintlig stad, förtäta och bygga ihop åtskilda stadsdelar.

Studentbostäderna kommer dock inte bli fler för att ambitionerna sänks. Stockholms studenter reagerar med all rätt mot den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens nedskärning av årsmålet från 850 till 700 markanvisningar (se dagens DN, ej på nätet men artikel ovan). Majoriteten lovar att man ändå ska se till att fler bostäder blir byggda – men den som granskar de rödgrönrosas planer för bostadsbyggande i stort, och deras agerande de senaste oron, har all anledning att misstro det löftet.

De rödgrönrosa har samma mål för bostadsbyggande som Alliansen – men de 40 000 nya bostäderna ska förverkligas två år senare, 2020 istället för 2018 (SvD). Det innebär bekvämt nog att man slipper utvärderas mot sitt mål vid mandatperiodens slut. Till 2030 blir det ännu svårare att matcha Alliansens 140 000 bostäder: Mer långsiktigt är det stora löftet ju den storskaliga drömmen om att bygga en helt ny stad på nuvarande Bromma flygplats – åtminstone om man frågar halva den spräckliga koalitionen. Det största partiet, Socialdemokraterna, är som bekant inte lika pigga på att avveckla den citynära och strategiskt viktiga flygplatsen (särskilt som Arlanda inte har plats för ökad flygtrafik – och en alternativ flygplats-placering saknas; SvD). Det gäller särskilt om man frågar S på riksnivå; statsminister Löfven verkade häromdagen åtminstone försöka sätta ned foten (TT/Travel Report).

Brommas framtid – strategisk flygplats eller miljöpartistisk stadsutopi – är kännetecknande för den inbyggda konflikten i den rödgrönrosa bostadspolitiken. Förtätningen och förändringen av befintliga stadsdelar, och mellanrummen mellan dem, vållar konvulsioner hos miljöpartister och även vänsterpartister. Ibland får de även med sig Socialdemokraterna att försöka stoppa byggnation (Jesper Svensson har beskrivit ett talande exempel från östra Söderort, Hammarbyhöjden – Björkhagen). Det tråkiga för MP och V, och med dem vid makten i Stadshuset även för stockholmarna, är att de drömda 50 000 bostäderna på Bromma lär förbli en dröm, åtminstone under överskådlig tid. Stockholmarna vet bättre vad som bör och kan prioriteras; bostäder långt före Bromma-avveckling.

Bostadsfrågan i Stockholm har ingen enkel, och inte en enda storskalig, lösning. Vill vi bo i en växande stad måste vi acceptera att den växer – kanske även på vår bakgård, eller i tomrummen mellan stadsdelar. Vi måste planera den växande staden väl med skolor, kultur och grönskande parker – men vi måste låta den växa.