Tagg: Alliansen

Lyssna till den liberala grundtonen

I politiken, precis som i körsången, är det viktigt att finna och hålla grundtonen. I veckans utgåva av NU, det liberala nyhetsmagasinet, skriver jag om vikten av den liberala grundtonen.

Liberalerna är ett idéparti. Liberalismen är vår grundideologi och behöver vara utgångspunkten för all vår politik och kommunikation. Det är en stor utmaning – men också en stor tillgång. I en tid när politik är viktigare och liberalismen mer utmanad än på länge, finns behov av en sammanhängande ideologiskt tydlig berättelse. Då gäller det att vi hittar och håller fast vid en grundton.

När vi finner vår grundton, hör den i bakhuvudet och känner den vibrera i stämbanden, får vi igenkänning och trygghet. Olika sakfrågor får ett samband. Det gör det enklare att övertyga andra. Om detta skriver jag i en krönika i veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU.

En vibrerande liberal grundton

NU 25 februari 2016.
NU 25 februari 2016 (klicka för större bild).

För körsångaren krävs grundtonen för att få till ackord och harmoni. Stämmor gör en vacker helhet. Analogin från sång till politik känns inte långsökt.

Precis som i körsången gäller det i politiken att ha koll på både helheten och grundtonen. Det går att göra skarpa skrällar i enskilda frågor – för enfrågerörelser och lobbyister är det ofta hela syftet. Politiker och partier som söker förtroende som medborgarnas representanter behöver dock grundtonen.

Liberalismen är den ton vi alltid måste känna vibrera i huvud och stämband. Kraftfullt eller i bakgrunden. Grundtonen behövs för både kör och publik – för sammanhang, igenkänning och trygghet.

Liberalerna och vår repertoar är mycket mer än grundtonen, ideologin. Tvärtom ägnar vi mest tid och kraft åt sakfrågor – men våra budskap och lösningar måste hänga ihop. Grundtonen ger harmonin, berättelsen.

Grundtonen är svaret på frågan: Varför är du liberal – varför är vi Liberalerna? För mig blir svaret: därför att jag tror på människors frihet och styrka, med gränser i andra människors fri- och rättigheter; men samtidigt att vi blir starka tillsammans och ibland behöver stöd för att kunna rädda eller förverkliga oss själva. Jag är liberal för att jag inte bekymras över människors framgång, utan när människor far illa. Vi behöver skyddsnät, inte glastak.

Vår tillämpning av ideologin ska vara pragmatisk och lösningsinriktad. Få lyssnar på en kör som bara sjunger grundtoner. Det krävs melodier, refränger, ibland rentav en tonartshöjning.

För Liberalerna i vår pågående förnyelse är kärnfrågan. Hur gör vi grundtonen igenkänningsbar för oss själva, och andra?

När jag tryggt kan svara på olika sakfrågor med utgångspunkt i min liberala grundton, då kan jag också övertyga andra om hur det hänger ihop. Starkare försvar (värna Sveriges och Europas frihet), ytterligare ”pappamånad” (allmän välfärd bör inte bidra till ofria könsroller), avskaffad värnskatt (oginheten i en kontraproduktiv skatt) eller miljöregleringar (ingen kan ha rätt att förgifta andras livsmiljö).

Grundtonen blir ännu viktigare när vi vill ge nya svar på gamla eller nya frågor. Då legitimeras även överraskande ställningstaganden; uppseendeväckande nya förslag där grundtonen inte känns igen blir omvänt svåra att försvara

Med vår trygga grundton kan vi gå vidare och övertyga andra om varför de bör ge Liberalerna sitt förtroende. Då kan vi också stämma in i Alliansens fyrstämmighet, där utrymmet för disharmonier måste vara ännu större – och lösas i politiska kompromisser – men där resultatet kan bli mäktigare och mer effektfullt än vi ensamma liberaler kan räkna med att åstadkomma.

Sist som först frågar vi oss om inte hela samhällets grundton numera är liberal. Har Liberalerna blivit överflödiga? För alltfler borde det vara uppenbart att svaret är nej.

Liberalismen är inte självklar. Illiberala, obehagligt skorrande toner hörs allt starkare. Vi måste stärka och hålla i den liberala grundtonen – vi får inte bli överröstade.

Integration som funkar

Fler utlandsfödda får jobb, i det växande Stockholm och i resten av landet. Det visar hur integrationen i Sverige trots utmaningar är betydligt bättre än sitt rykte, när människors kunskap och arbetsförmåga tas till vara.

INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)
INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)

Aldrig har vi varit fler svenskar. Häromveckan kom de senaste befolkningssiffrorna från SCB och befolkningen har ökat till 9,7 miljoner, tack vare både att fler föds, och fler flyttar hit än härifrån. Jag skriver tack vare – för det är bra att vi blir fler i vårt stora land, bra för framtidens jobb och välfärd. Lika självklart som att vi satsar på utbildning för de uppväxande generationerna behöver vi satsa på integration för människor som kommer hit senare i livet. Och precis som utbildning är mycket mer än ett politikområde och ett ansvar för många fler (och framför allt andra) än politiker, måste integrationen – i alla sina beståndsdelar – vara en angelägenhet för många. Inte minst arbetsgivare.

Att integrationen inte fungerar tillräckligt bra är ingen hemlighet. Men vi måste samtidigt lyfta fram det som ändå går bra, peka på och lära av de goda exemplen. Och inte låta debatten bli onödigt negativ.

I dagarna kom en mycket god nyhet: Allt fler utlandsfödda har jobb. Det gäller framför allt män och framför allt i Stockholm: för dem har sysselsättningen ökat från 68 till 73 procent på ett år. Det är högre än sysselsättningen för alla stockholmare, 70,9 procent, och avsevärt högre än sysselsättningen i riket i stort, 64,6 procent. För utlandsfödda kvinnor är andelen tyvärr lägre, men även deras sysselsättning ökar, i Stockholm från 60,1 till 61,6 procent på ett år.  (SVT, SvD, DN)

Siffrorna är förstås inte tillräckligt bra. Även om sysselsättningsgraden på detta sätt räknar alla mellan 15 och 74 år, och därmed inkluderar många skolungdomar och pensionärer, så borde den vara högre, framför allt för kvinnor och i Sverige utanför Stockholm. Icke desto mindre: Detta är glädjande tecken som visar att integrationen pågår. Och bakom de positiva siffrorna finns tusentals enskilda människoöden, som har fått en positiv utveckling.

De nya siffrorna bekräftar och förstärker den positiva bilden från regeringsåren med Folkpartiet och Alliansen, då Sverige trots en av världshistoriens värsta globala finanskriser fick netto 300 000 fler jobb, varav de flesta fylldes av utlandsfödda. Vi vet också att merparten av dem som kom som flyktingar från krigets Balkan i dag är väl etablerade med en hög sysselsättning.

Var finns de nya jobben för utlandsfödda? Många har jobb i vården där var fjärde anställd har utländsk bakgrund. SVT rapporterar från en restaurang, DN från ett byggbolag – som medvetet valde att lägga om sin rekryteringsstrategi. Och det är medvetna vägval som behövs. Integration kommer inte av sig själv och kan inte kommenderas, utredas eller manas fram från politiskt håll. Insikt och aktiva beslut av dem som sitter på möjligheten att påverka, ute i vardagen, på företag och i andra organisationer, krävs. Förutfattade meningar eller invanda rutiner behöver utmanas – och diskrimineringsspöket lyftas fram i ljuset.

Politiken för integration behöver samtidigt också finnas. Beslut om utbildning, validering av utländska examina inom exempelvis sjukvården, arbetskraftsinvandring och många andra saker spelar stor roll – och behöver ses i ett sammanhang och samordnas. De goda exemplen behöver studeras och erfarenheterna spridas. En regering som den nuvarande rödgröna, som avskaffat integrationspolitiken, får svårt att nå resultat.

Det finns gott om jobb som behöver utföras i Sverige. Det finns många idéer, på nya innovationer och företag. Och det finns stor kompetens, inte minst bland många utlandsfödda. Integrationens – och arbetsmarknadens – utmaning i stort är att få dessa goda förutsättningar att mötas och förverkligas. I verkliga jobb, företag, välfärd. 

Vårdnadsbidrag: en kompromiss skön att slippa

Det finns många liberala skäl mot vårdnadsbidrag. Därför är det helt riktigt för Folkpartiet att om chansen ges rösta för ett avskaffande, när man inte längre är bunden av kompromissen inom Alliansregeringen.

PAPPOR BEHÖVS. Men vårdnadsbidrag blir lätt en kvinnofälla, och motverkar integration.
PAPPOR BEHÖVS. Vårdnadsbidrag riskerar att förstärka familj och hem som kvinnors ansvar, försvårar jobbmöjligheter och motverkar integration.

Införandet av en kommunal möjlighet till vårdnadsbidrag var en av de kompromisser som Folkpartiet fick ingå inom Alliansregeringen. När samarbetet nu antar lösare former är det dock fullt rimligt att Sveriges liberala parti röstar för att genomföra det som är partiets politik sedan länge.

Jan Björklund har tidigare gjort klart att Folkpartiet kommer att stödja en tredje pappamånad (även om det förslaget märkligt nog ser ut att röstas ned av de socialistiska feministerna i Vänstepartiet; SVT). Det är lika fullt naturligt att han i dag berättade att Folkpartiet kommer att rösta ja, om regeringen lägger ett fristående förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget (SR Ekot).

Många liberala värderingar och flera praktiska, negativa konsekvenser talar mot vårdnadsbidraget. Det handlar om jämställdhet, arbete och integration. Att avskaffa vårdnadsbidraget är ett ämne jag själv har återkommit till flera gånger. Det fanns också med så sent som förra veckan från Folkpartiets integrationsgrupp (DN Debatt), och om några av de andra förslagen väcker en minst sagt livlig debatt och är just förslag som ska diskuteras, är ett slopande av vårdnadsbidraget alltså en integrationsfrämjande åtgärd som utan större kontroverserkan förverkligas inom några månader.

Utan större kontroverser inom Folkpartiet, alltså. Upprörda kristdemokrater däremot kan mycket väl anse att Folkpartiet ”bedriver fel politik” (SVT). Men det är inte tu tal om att ett avskaffat vårdnadsbidrag. Mer om vårdnadsbidraget och Folkpartiets ställningstagande: SR Studio Ett, DN, SvD, GP/TT.

Vem har rätt om decemberöverenskommelsen?

Decemberöverenskommelsen är historisk av flera skäl. Nu kan det åter bli ordning och reda i svensk politik – och utrymme för riktiga, sakpolitiska motsättningar. Men en stor stridsfråga lär också förbli historieskrivningen om budgetdramat, regeringskrisen och bakgrunden till den historiska juluppgörelsen.

ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.
ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.

Det politiskt turbulenta året 2014 slutade alltså med en passande skräll. ”Decemberöverenskommelsen” har måhända ett onödigt otympligt namn (jag skulle ha rekommenderat mer kortfattade eller dramatiska ”julöverenskommelsen” eller ”annandagsuppgörelsen”).

Andra har betydligt mer kritiska invändningar. Odemokratiskt, en kapitulation för Alliansen, ett nederlag för Socialdemokraterna? Låt oss konstatera att de valda ledarna för en bred majoritet av det svenska folkets valda företrädare har enats om delvis bekräftade, delvis förnyade, ömsesidiga regler för politikens former.

Kritikerna som anser att Alliansen, och framför allt Moderaterna, borde ha valt en annan väg är nog skyldiga att också peka ut vilken eller vilka vägar de då avser. Försöka bilda en varaktigare majoritet stödd på Sverigedemokraternas röster? Eller en stor koalition mellan Moderaterna, eller hela Alliansen, och Socialdemokraterna? Eller att några av de mindre Allianspartierna skulle ha tagit steget över blockgränsen för att ingå i en S-ledd regering, och låta Moderaterna vara den enda reella oppositionen i ensamt majestät?

Sex partiers enighet om politikens former säger mycket lite om politikens innehåll. Där råder fortsatt skarpa motsättningar, om den bästa politiken för starkare ekonomi och fler jobb, om valfrihet eller politikermakt i välfärden, och en mängd andra frågor. Och den blockskiljande oenigheten om bakgrunden till uppgörelsen är väl ett tecken så gott som något på att den inte innebär framväxten av en ny, kvävande och demokratiskt tvivelaktig, politisk enighet. Chanserna är stora för att decemberöverenskommelsen blir historisk, men hur historien om decemberöverenskommelsen ska skrivas lär också vara en tvistefråga – och ett forskningsämne.

Utifrån mitt Folkparti- och Alliansperspektiv är det framför allt en sak som brister i den socialdemokratiska beskrivningen av de dramatiska decemberveckorna i svensk politik. Senast i en stor intervju i Aftonbladet hävdar statsminister Stefan Löfven att Alliansen redan 2 december, kvällen innan budgetdramat som startade den akuta regeringskrisen, kunde ha fått det decemberöverenskommelsen innebar – de hade ju bara kunnat lova att lägga ned sina röster i budgetomröstningen. Men det Löfven bortser från, och som många journalister inte frågar om, är att den nu uppnådda överenskommelsen innebär mycket mer. Det tål att upprepas:

Socialdemokraterna och de övriga rödgröna har nu gått med på att den största partikonstellationen ska få möjlighet att regera. Det var något som framför allt S aldrig ville säga rent ut före valet i höstas, eller under hela den dramatiska hösten, till skillnad från Alliansen. Att S nu går med på att släppa fram en annan regering är, som flera kommentatorer har påpekat, smått revolutionerande – där har vi det verkligt historiska i decemberöverenskommelsen. Det hade inte skett om Allianspartierna bara lagt ned sina röster i budgetomröstningen dagen efter. Hade Alliansen lovat regeringen det på det berömda mötet 2 december, hade man verkligen kunnat tala om kapitulation och carte blanche åt vänsterpolitiken och -partierna.

Jämfört med Socialdemokratins erkännande av att de är ett parti som andra, är löftet att inte bryta ut enskilda delar av en minoritetsregerings budget en mindre eftergift. Inte desto mindre är det också historiskt, i ett kortare perspektiv, att S och MP därmed indirekt erkänner att de gjorde fel när de tillsammans med V och SD bröt ut och röstade ned en enskild del av den dåvarande Alliansregeringens skatteförslag förra vintern.

Nu blir det åter mer ordning och reda i svensk parlamentarism. Det gör inte svensk politik mindre demokratisk. Tvärtom är det i dylika formfrågor som den svenska samförståndsandan kan göra sig bäst. Det är en styrka att sex av åtta riksdagspartier, som i höstas fick stöd av fler än tre av fyra väljare, kan enas – samtidigt som motsättningar så uppenbart finns kvar, vilket är en demokratisk förutsättning. Nu återskapas en förutsägbar spelplan, för svenskarna och deras valda företrädare. Nu ges förhoppningsvisv äntligen utrymme för sakpolitiska diskussioner.

DN: Anna Kinberg-Batra om Löfvens höga tonläge, Löfven: Alliansen ville ta över makten, Nyvalet inställt efter decemberöverenskommelse.

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Extraordinärt läge

Svensk rikspolitik befinner sig i ett helt nytt läge. Ekonomiskt kommer mindre att förändras i och med att Alliansens budget antogs av riksdagen. Extravalet i vår blir annorlunda på flera sätt – framför allt ställs två regeringsalternativ mot varandra. Och regeringsfrågan lär dominera debatten.

VEM HÖR HEMMA I ROSENBAD? Regeringsfrågan lär dominera den här valrörelsen också. (Holger Ellgaard/Wikimedia.)
VEM HÖR HEMMA I ROSENBAD? Regeringsfrågan lär dominera den här valrörelsen också. (Holger Ellgaard/Wikimedia.)

Inför riksdagsvalet i höstas stod Alliansen mot ett oklart vänsteralternativ i otydliga rödgröna färger. Regeringsfrågan blev ett av valrörelsens stora debattämnen, något många väljare (och valarbetare) sannolikt hann bli hjärtligt trötta på. Men nu när det görs försök att ändra historieskrivningen behöver det ändå påpekas:

Alliansen uttalade tidigt att man vara beredda att släppa fram det större blocket att bilda regering, om de rödgröna formerade ett regeringsalternativ. Det erbjudandet nappade Stefan Löfven och Socialdemokraterna aldrig på. Efter valet ställde sig Alliansen ändå inte i vägen för Löfvens S-MP-regering.

Lika tydliga har Folkpartiet och Alliansen varit med att man skulle lägga fram och rösta på sin egen budget – utifrån den gemensamma politik som de fyra partierna gick till val på. Alliansen har med andra ord agerat exakt som man sade.

Det har sedan valet talats mycket om utsträckta händer. Även här finns försök att ändra historieskrivningen, så låt oss återigen understryka: Blocköverskridande samarbeten är inget konstigt eller nytt, och sådana förutsättningar fanns även efter höstens val – när det handlar om annat än budgeten. Uppgörelser kring t ex skolfrågor, migrationspolitik och pensioner har varit och var fortfarande möjliga. Några av de första åtgärderna från den nya regeringen var dock att stänga igen sådana dörrar och bl a överge den breda enigheten i friskolekommittén.

Före demokratins genombrott och under dess första årtionden var svaga regeringar och extraval inte så ovanligt i Sverige. Regeringen Löfven kommer nu bli en av den svenska historiens mest kortlivade sedan statsministern valde att kasta in handduken direkt efter att budgetpropositionen röstats ned, och utlysa extraval. Nu blir det vårval igen i Sverige. Det är inget att glädjas över. Situationen är allvarlig, och det är med allvar som vi kommer att gå till valkamp.

Det extraordinära läget efter att oppositionens budget röstats igenom, innebär på ett sätt mindre förändringar. Statsbudgeten kommer att vara en fortsättning på Alliansregeringens politik.

Det innebär bl a att flera skadliga skattehöjningar uteblir – och det är ändå något att glädjas över. Människor kommer att få behålla större del av sina egna inkomster, och större incitament till arbete, ansträngning och entrepenörskap. Det kommer inte bli dyrare att anställa unga och äldre.

Extravalet är inte framför allt annorlunda till sin tidpunkt och sin själva karaktär – utan kanske framför allt till det politiska landskapet. Till bakgrunden när väljarna går till förtidsröstnings- eller vallokalerna i mars finns nu en misslyckad regering och påföljande regeringskris. Några resultat av sin politik och sina löften har inte S-MP-V hunnit visa. Och till skillnad från i höstas blir det två tydliga regeringsalternativ som ställs mot varandra.

Det finns mycket sakpolitik som vi måste tala om, vilket Folkpartiet kommer att göra: jobben, skolan, valfriheten, integrationen. Inte desto mindre: Regeringsfrågan lär bli ett av de tyngsta ämnena även i vinterns och vårens valrörelse. Frågan är om de rödgröna med ett samlat alternativ och en gemensam budget kommer att stå starkare i väljarnas ögon – eller om den havererade S-MP-regeringen snarare kommer att stärka Alliansens relativa regeringsfähighet ännu mer.

Det är oroliga och oroande tider i svensk politik. För den som är politikintresserad kan det vara spännande likt ett drama; men kanske väl spännande när det utspelas i verkligheten.

Sivert Aronsson bloggar om nytt val och nya möjligheter.

Bostadssveket

Stockholms studenter reagerar med rätta på de rödgrönrosas neddragna ambitioner för nya studentbostäder. Alla som hoppas på en bostad och vill att Stockholm ska ha plats för fler invånare bör betrakta den nya Stadshusmajoritetens politik för bostadsbyggandet med oro.

IMG_0037-2
DN STHLM 15 november 2014. Klicka för större bild.

Många har åsikter om hur Stockholm ska växa, hur och var nya bostäder ska byggas – men de flesta brukar kunna enas om att vi behöver fler bostäder, och att det är positivt att Stockholm växer. En av de viktigaste delarna i en dynamisk storstad är studenterna – dels för det inflöde av nya, unga människor från andra delar av Sverige och världen, dels för den dynamik studentlivet innebär, dels naturligtvis för den kompetens studenterna förvärvar och kan tillföra näringslivet och arbetsmarknaden i regionen. Bristen på studentbostäder blir därför ett stort problem.

Alliansen lyckades inte tillräckligt väl med att bygga studentbostäder under de gångna åtta åren. Långt därifrån. Men det berodde inte på bristande ambition; målet var 850 markanvisade studentbostäder per år. Steget blev tyvärr för långt från markanvisning till färdig bostad.

Det problem som drabbar hela den svenska bostadsmarknaden i stort, slår extra hårt mot studentbostäderna – och känns extra mycket under den relativt korta period av livet som man är student. Det finns helt enkelt för många hinder för byggande i allmänhet och bostadsbyggande i synnerhet. Att förändra förutsättningarna och åstadkomma många fler bostäder var en av huvudpunkterna i Folkpartiets och Alliansens stora satsning på byggande och infrastruktur, Sverigelyftet.

Planarbete måste förenklas, förseningar elimineras – överklagandemöjligheterna måste begränsas och planprocesserna ske på ett konstruktivt sätt som involverar det befintliga lokalsamhället på ett positivt sätt. Det blir särskilt viktigt när vi som i Stockholm ska bygga vidare på en befintlig stad, förtäta och bygga ihop åtskilda stadsdelar.

Studentbostäderna kommer dock inte bli fler för att ambitionerna sänks. Stockholms studenter reagerar med all rätt mot den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens nedskärning av årsmålet från 850 till 700 markanvisningar (se dagens DN, ej på nätet men artikel ovan). Majoriteten lovar att man ändå ska se till att fler bostäder blir byggda – men den som granskar de rödgrönrosas planer för bostadsbyggande i stort, och deras agerande de senaste oron, har all anledning att misstro det löftet.

De rödgrönrosa har samma mål för bostadsbyggande som Alliansen – men de 40 000 nya bostäderna ska förverkligas två år senare, 2020 istället för 2018 (SvD). Det innebär bekvämt nog att man slipper utvärderas mot sitt mål vid mandatperiodens slut. Till 2030 blir det ännu svårare att matcha Alliansens 140 000 bostäder: Mer långsiktigt är det stora löftet ju den storskaliga drömmen om att bygga en helt ny stad på nuvarande Bromma flygplats – åtminstone om man frågar halva den spräckliga koalitionen. Det största partiet, Socialdemokraterna, är som bekant inte lika pigga på att avveckla den citynära och strategiskt viktiga flygplatsen (särskilt som Arlanda inte har plats för ökad flygtrafik – och en alternativ flygplats-placering saknas; SvD). Det gäller särskilt om man frågar S på riksnivå; statsminister Löfven verkade häromdagen åtminstone försöka sätta ned foten (TT/Travel Report).

Brommas framtid – strategisk flygplats eller miljöpartistisk stadsutopi – är kännetecknande för den inbyggda konflikten i den rödgrönrosa bostadspolitiken. Förtätningen och förändringen av befintliga stadsdelar, och mellanrummen mellan dem, vållar konvulsioner hos miljöpartister och även vänsterpartister. Ibland får de även med sig Socialdemokraterna att försöka stoppa byggnation (Jesper Svensson har beskrivit ett talande exempel från östra Söderort, Hammarbyhöjden – Björkhagen). Det tråkiga för MP och V, och med dem vid makten i Stadshuset även för stockholmarna, är att de drömda 50 000 bostäderna på Bromma lär förbli en dröm, åtminstone under överskådlig tid. Stockholmarna vet bättre vad som bör och kan prioriteras; bostäder långt före Bromma-avveckling.

Bostadsfrågan i Stockholm har ingen enkel, och inte en enda storskalig, lösning. Vill vi bo i en växande stad måste vi acceptera att den växer – kanske även på vår bakgård, eller i tomrummen mellan stadsdelar. Vi måste planera den växande staden väl med skolor, kultur och grönskande parker – men vi måste låta den växa.

Kultur i behov av bonus

Nu försvinner publikbonusen för det fria kulturlivet. Det är synd om incitamenten att nå fler stockholmare med kvalitativ kultur därmed skrotas.

VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013.
VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013 (Wikimedia/William 48).

Kulturaktörer som når fler besökare har de senaste åren kunnat få en bonus på sitt kulturstöd i Stockholm. I år förenklades systemet till ett kriterium: ökade egna intäkter genom egen publik. En av den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens första kulturpolitiska beslut blir att ”kulturbonusen skrotas”, som DN uttrycker det.

Det är inte förvånande – få av Folkpartiets och Alliansens kulturpolitiska reformer har varit mer kontroversiella i vissa politiska och kulturella kretsar. Men att skrotandet av kulturbonusen inte är en överraskning, gör det inte mindre beklagligt.

Kulturbonusen har haft två huvudsakliga syften: Kulturen, det fria kulturlivet med hög kvalitet som inte klarar sig på helt kommersiell grund, ska kunna nå fler stockholmare. Och det fria kulturlivet ska, även om de inte kan bli helt kommersiellt bärkraftiga (det är ju därför vi behöver kulturstöd), få större och bredare finansiering – från fler håll än staden och andra offentliga bidragsgivare.

Bonusen har varit ett sätt att stimulera detta – och att bryta med en tidigare ordning där den som ökade sina intäkter snarare ”straffades” med neddraget offentligt stöd. Samtidigt har hela kulturstödssystemet förändrats, för att öppna för fler aktörer och ännu större nytänkande. Och vi har tillfört mer pengar: budgeten för kulturstöd har ökat från 70 till över 116 miljoner under Folkpartiets tid som ansvariga, inom en kulturbudget som har ökat med nära 200 miljoner kronor 2006-2014. Det är ett gott arv som Madeleine Sjöstedt lämnar efter sig som kulturborgarråd.

Inget säger förstås att ”vår” bonus är den optimala konstruktionen. Sannolikt är den det inte – utan kan utvecklas eller ersättas med något med samma syfte. Men incitamenten behöver få finnas där.

Bonusen har utgjort en liten del av kulturstödet, sex miljoner eller fem procent – och den har alltså kommit ovanpå en generell ökning och en reform som gjort att fler än någonsin söker, och får, kulturstöd av Stockholms stad. Den har självklart också bara kunnat gå till dem som har ett kulturstöd beviljat i botten, och därmed uppfyller kraven på konstnärlig kvalitet och en mängd andra kriterier. Det är viktigt att komma ihåg när motståndare som nya kulturborgarrådet Roger Mogert talar om ”ökad kommersialisering”.

Kultur måste få utmana och vara nyskapande. Sådan kultur kanske inte drar den största publiken, och kan inte få den största bonusen. Det är dock inget tungt argument mot en bonus. För det första kan också experimentella kulturaktörer öka publiken, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar. Och för det andra, och viktigaste, har vi andra delar av kulturstödet och dess kriterier som premierar det nyskapande och experimentella.

En sak som jag kan hålla med Roger Mogert om är förstås ”att ge alla stockholmare tillgång till kulturen”. Det är något som inte bara kan göras med stadens egna kulturinstitutioner eller särskilda riktade bidrag. Det är viktigt att kulturpolitiken också kan hålla armlängds avstånd. Jag räknar med en positiv inställning från den nya majoriteten till åtgärder och incitament som ger även det fria kulturlivet möjligheter till att nå ökad publik, bland alla stockholmare, utifrån sina och deras förutsättningar.

Vård för integration

Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.

KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)

Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.

När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.

Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.

Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.

För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)

Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.

Nato: Frågan som inte får ställas

Svenskarna reagerar rationellt på den säkerhetspolitiska situationen genom ett ökat stöd för Nato. Den nya regeringen väljer dock att sticka huvudet i sanden. Nato-medlemskap är frågan som inte ens får utredas. Det är inte seriös säkerhetspolitik – och det är i sig oerhört oroande i dagens läge.

RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna.
RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna. Wikimedia/Pichugin.

Utrikespolitiken har kommit närmare på senare år. Slutet på den lyckliga perioden efter kalla kriget, med ökade spänningar till följd av auktoritära staters upprustning och agerande i Europas närhet, påverkar i högsta grad även Sverige. Den nya regeringens stora utrikespolitiska markering har handlat om Israel och Palestina (där en lösning är efterlängtad och välbehövlig för hela världen, även om man kan ifrågasätta nyttan av och tidpunkten för ett erkännande av en palestinsk stat som Margot Wallström skriver om på DN Debatt). Men vårt närområde kräver i rådande läge den största uppmärksamheten.

Det handlar i klarspråk om ett mer auktoritärt och aggressivt Rysslands återkomst, demonstrerat så sent som i tisdags av omfattande ryska flygrörelser som den här gången lyckligtvis kunde mötas och följas av svenska Jas-plan (AB, Expressen). Sverige har i detta läge att se till våra, och våra allierades intressen. För låt oss fortsätta tala klarspråk: Sverige är inte längre alliansfritt, eller neutralt. Vi har allierade, i våra nordiska och baltiska grannar och i EU. Och vi kan inte stå neutrala inför frågor om demokrati och staters och folks rätt till självbestämmande. Det är följden av en utveckling i Sverige och i vår omvärld, och av medvetna politiska beslut. Svenskarna själva verkar reagera rationellt på förändringarna och fler är nu för än mot Nato-medlemskap, enligt två färska undersökningar (TV4/Novus – även TT/AB; Aftonbladet/Sverige Tycker). Tyvärr har varken den politiska retoriken eller beslut på andra områden hunnit ikapp den förändrade verkligheten.

Vi i Sverige har helt enkelt ett stort behov av att se över vår försvarspolitik och säkerhetspolitik. Det första har påbörjats, om än i försiktiga steg: resurserna till försvaret utökas, och inriktningen är mer tydlig ett försvar av det svenska territoriet och svenska intressen. Men säkerhetspolitiken i stort släpar efter.

Nog har viktiga säkerhetspolitiska steg tagits, genom EU-medlemskapet men också Partnerskap för fred där vi samarbetar tätt med Nato. Vi har också utfärdat en ensidig solidaritetsdeklaration  till våra grannländer, och så sent som i höst har vi undertecknat mer långtgående värdlandsavtal för att kunna ta emot Nato-styrkor, och uppgraderats till ”guldstatus” bland Natos icke-medlemspartner. Dessa positionsförändringar har dock inte diskuterats i sin helhet så stort och öppet som de hade förtjänat. Samtidigt har det svenska försvaret krympts till oigenkännlighet. Vi har därför inte längre möjlighet att själva värja oss mot kraftfullare aggressioner. Följden är att bilden av Sverige som alliansfritt och neutralt kvarstår, samtidigt som vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt limbo. Vi är inte Nato-medlem – men vi är tätt knutna till den västliga försvarsalliansen av demokratier, och vi står entydigt i det västliga demokratisk lägret både till vår natur och genom vårt medlemskap i EU.

Sveriges säkerhetspolitiska limbo uppmärksammas av ambassadör Tomas Bertelman i en utredning som beställts av försvarsberedningen och den förra Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström (M). Hans förslag är att vi rätar ut frågetecknen och väljer väg: Inne eller ute? Allierad eller alliansfri? Nato eller inte? Men ryggmärgsreaktionen från den nya rödgröna regeringen och den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist är ett regelrätt: Nej. Utan närmare reflektion (DN, Aftonbladet). Och de får lika oreflekterat stöd av det alliansfrihets-etablissemang som så länge dominerat svensk säkerhetspolitisk debatt och som återfinns bl a på Aftonbladets ledarsida. Hur anakronistiskt det än är, hur otidsenligt, föråldrat och inadekvat, är det fortfarande kalla krigs-linjen som gäller. Dessa debattörer är förstås nöjda med att den nya regeringen prisar alliansfriheten, i presens, i sin säkerhetspolitiska linje.

Bertelmans utredning och förslag är mycket seriösa. Regeringens säkerhetspolitiska linje är det inte. Eller som min partivän, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, uttrycker det: ”Ansvarslöst” (SvD).

Nato-medlemskap är helt enkelt frågan som inte får utredas, eller helst ens omnämnas. Trots att det bara handlar om just en utredning – det tryggaste och mest traditionella svenska sättet att lösa viktiga frågeställningar genom att kartlägga kunskap och ge ett gediget underlag för beslut – blir det nej, rakt av. Säkerhetspolitiska beslut kräver tydligen ingen kunskap. De kan glatt grundas på ideologi, våta fingertoppar och socialdemokratisk intuition som inte verkar förändrad sedan 60-talet. Skillnaden är att den tidens socialdemokratiska regering kontrollerade en av världens starkaste försvarsmakter.

Ansvarslöst, var ordet.

Kommenterar Bertelmans utredning och regeringens reaktion gör bl a ledarsidorna i DN (Visdom för rödgröna döva öron) och Expressen (Kling och Klang i försvarspolitiken). Uppdatering 31 oktober: Förra socialdemokratiska statssekreteraren och samordningsministern är skeptisk till Nato men efterlyser på DN debatt ändå en seriös säkerhetspolitisk diskussion om frågan.