Vem har rätt om decemberöverenskommelsen?

Decemberöverenskommelsen är historisk av flera skäl. Nu kan det åter bli ordning och reda i svensk politik – och utrymme för riktiga, sakpolitiska motsättningar. Men en stor stridsfråga lär också förbli historieskrivningen om budgetdramat, regeringskrisen och bakgrunden till den historiska juluppgörelsen.

ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.
ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.

Det politiskt turbulenta året 2014 slutade alltså med en passande skräll. ”Decemberöverenskommelsen” har måhända ett onödigt otympligt namn (jag skulle ha rekommenderat mer kortfattade eller dramatiska ”julöverenskommelsen” eller ”annandagsuppgörelsen”).

Andra har betydligt mer kritiska invändningar. Odemokratiskt, en kapitulation för Alliansen, ett nederlag för Socialdemokraterna? Låt oss konstatera att de valda ledarna för en bred majoritet av det svenska folkets valda företrädare har enats om delvis bekräftade, delvis förnyade, ömsesidiga regler för politikens former.

Kritikerna som anser att Alliansen, och framför allt Moderaterna, borde ha valt en annan väg är nog skyldiga att också peka ut vilken eller vilka vägar de då avser. Försöka bilda en varaktigare majoritet stödd på Sverigedemokraternas röster? Eller en stor koalition mellan Moderaterna, eller hela Alliansen, och Socialdemokraterna? Eller att några av de mindre Allianspartierna skulle ha tagit steget över blockgränsen för att ingå i en S-ledd regering, och låta Moderaterna vara den enda reella oppositionen i ensamt majestät?

Sex partiers enighet om politikens former säger mycket lite om politikens innehåll. Där råder fortsatt skarpa motsättningar, om den bästa politiken för starkare ekonomi och fler jobb, om valfrihet eller politikermakt i välfärden, och en mängd andra frågor. Och den blockskiljande oenigheten om bakgrunden till uppgörelsen är väl ett tecken så gott som något på att den inte innebär framväxten av en ny, kvävande och demokratiskt tvivelaktig, politisk enighet. Chanserna är stora för att decemberöverenskommelsen blir historisk, men hur historien om decemberöverenskommelsen ska skrivas lär också vara en tvistefråga – och ett forskningsämne.

Utifrån mitt Folkparti- och Alliansperspektiv är det framför allt en sak som brister i den socialdemokratiska beskrivningen av de dramatiska decemberveckorna i svensk politik. Senast i en stor intervju i Aftonbladet hävdar statsminister Stefan Löfven att Alliansen redan 2 december, kvällen innan budgetdramat som startade den akuta regeringskrisen, kunde ha fått det decemberöverenskommelsen innebar – de hade ju bara kunnat lova att lägga ned sina röster i budgetomröstningen. Men det Löfven bortser från, och som många journalister inte frågar om, är att den nu uppnådda överenskommelsen innebär mycket mer. Det tål att upprepas:

Socialdemokraterna och de övriga rödgröna har nu gått med på att den största partikonstellationen ska få möjlighet att regera. Det var något som framför allt S aldrig ville säga rent ut före valet i höstas, eller under hela den dramatiska hösten, till skillnad från Alliansen. Att S nu går med på att släppa fram en annan regering är, som flera kommentatorer har påpekat, smått revolutionerande – där har vi det verkligt historiska i decemberöverenskommelsen. Det hade inte skett om Allianspartierna bara lagt ned sina röster i budgetomröstningen dagen efter. Hade Alliansen lovat regeringen det på det berömda mötet 2 december, hade man verkligen kunnat tala om kapitulation och carte blanche åt vänsterpolitiken och -partierna.

Jämfört med Socialdemokratins erkännande av att de är ett parti som andra, är löftet att inte bryta ut enskilda delar av en minoritetsregerings budget en mindre eftergift. Inte desto mindre är det också historiskt, i ett kortare perspektiv, att S och MP därmed indirekt erkänner att de gjorde fel när de tillsammans med V och SD bröt ut och röstade ned en enskild del av den dåvarande Alliansregeringens skatteförslag förra vintern.

Nu blir det åter mer ordning och reda i svensk parlamentarism. Det gör inte svensk politik mindre demokratisk. Tvärtom är det i dylika formfrågor som den svenska samförståndsandan kan göra sig bäst. Det är en styrka att sex av åtta riksdagspartier, som i höstas fick stöd av fler än tre av fyra väljare, kan enas – samtidigt som motsättningar så uppenbart finns kvar, vilket är en demokratisk förutsättning. Nu återskapas en förutsägbar spelplan, för svenskarna och deras valda företrädare. Nu ges förhoppningsvisv äntligen utrymme för sakpolitiska diskussioner.

DN: Anna Kinberg-Batra om Löfvens höga tonläge, Löfven: Alliansen ville ta över makten, Nyvalet inställt efter decemberöverenskommelse.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s