En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Fortsätt läsa ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”
Ofta är det skönt att få rätt, men skadeglädje är trots allt inte särskilt roligt. Skadan av Kulturhuset Stadsteaterns sjunkande besökstal och kraftigt försämrade ekonomi drabbar många. Vi liberaler vill se både en stor publik och stora egenintäkter – nu ser vi rakt motsatt utveckling. Våra varningssignaler från i våras, om att inte låta Stadsteaterns ekonomi kapsejsa, verkar tyvärr inte ha gett effekt. Farhågorna slår in. Stormvindarna blåser nu över Stockholmskulturens flaggskepp.
Både Dagens Nyheter och SVT Stockholm rapporterar om Kulturhuset Stadsteaterns problem med minskande besök och intäkter. Jag kommenterar angående min och Liberalernas oro.
Så här är fakta från den senaste tertialrapporten (ett tertial omfattar fyra månader, här alltså maj-augusti):
Och vad blir följden? Samtliga verksamheter får i tertialrapport 2 för 2016 en lägre verksamhetsram än i budget. Antalet visstidsanställningar minskas, liksom rörliga kostnader såsom inköp, utbildningar, tjänsteresor m.m
Problemet för Kulturhuset Stadsteatern är dubbelt: Färre besökare betyder att färre nås och tar del av kulturen. Lägre intäkter betyder mindre pengar till kultur framöver. Vilket i sin tur riskerar att slå mot både utbud och kvalitet. Det blir en negativ cirkel som måste brytas.
Ett besparingsprogram med ”osthyvel” som slår hårdast mot rörliga kostnader betyder sämre förutsättningar att producera kultur. De rörliga kostnaderna handlar ofta om konstnärliga kostnader – inte minst konstnärlig personal. Det blir färre kulturjobb i Stockholm när Kulturhuset Stadsteatern skär ned. Att den politiska ledningen som ger Kulturhuset Stadsteatern dess uppdrag verkar så obekymrad gör mig än mer oroad. Åtminstone i maj verkade man fortfarande anse att färre besökare och lägre intäkter följde något slags plan, eller i varje fall inte kom överraskande. Det beskrevs nästan som en del i en medveten förflyttning. Men en förflyttning till vad?
Problemen grundlades redan inför verksamhetsåret, i för betungande nya uppdrag, för snål budget och uppenbarligen överoptimistiska kalkyler. Inför 2016 anslog majoriteten 5 miljoner kronor i ökat koncernbidrag till Kulturhuset Stadsteatern AB, men det motsvarar knappt kostnaden för löneökningar. Samtidigt fick teatern tre nya stora uppdrag: Ett nytt kulturhus i Skärholmen och i Vällingby och ”Parkteater” på förortsscener under vintern.
Liberalerna har i sin budget för Kulturhuset Stadsteatern anslagit 5 miljoner kronor utöver majoritetens budget. I sitt budgetförslag betonar Liberalerna vikten av att långsiktigt minska behovet av koncernbidrag genom ökade egenintäkter och breddad finansiering, och att koncentrera resurserna mot konstnärlig och publik verksamhet.
Vad måste göras?
I den rödgrönrosa majoritetens budget för Stockholm 2016 fick Kulturhuset Stadsteatern många nya uppdrag. Kulturhus i Skärholmen och Vällingby och Parkteater på förortsscener under vintern är lovvärda satsningar, sedda var och en för sig – och om man inte tar hänsyn till de ekonomiska villkoren som samtidigt föreslås. De extra uppdragen beräknas nämligen kosta 10-15 miljoner kronor mer – men majoriteten ökar bara stödet med 5 miljoner. Det motsvarar knappt ens de löneökningar som alltid måste hanteras inom budgeten varje år.
Stadsteatern har dessutom haft en exceptionellt framgångsrik biljettförsäljning de senaste åren. Det är väldigt positivt, men om den avstannar eller krymper kan de ekonomiska stormbyarna dyka upp snabbt. Det är just vad som sker nu – intäkterna beräknas bli 11 miljoner eller 12 procent lägre än budgeterat. Beläggningen på Stora scenen har rasat med över 20 procentenheter på ett år och är på knappt 72 procent den lägsta sedan 2002.
Stora scenen är strategiskt viktig. Det är där de bredare föreställningarna som når den största publiken sätts upp – vilket genererar intäkter som finansierar en stor del av Kulturhuset Stadsteaterns hela verksamhet. Jag blir mycket oroad när det socialdemokratiska kulturborgarrådet verkar obekymrad och rentav välkomna (?) ett upplägg med mindre publik – och besparingar på den konstnärliga verksamheten som följd. Utan bra beläggning på Stora scenen blir det mindre pengar till konsten och kulturen. Det betyder minskade resurser för smalare produktioner, och för kultur där man inte kan eller ska ta ut någon avgift.
Mindre publik och verksamhet på Stora scenen betyder både mindre teater för stockholmarna – och mindre jobb för skådespelare och scenarbetare.
Vi liberaler föreslog en starkare budget – 10 miljoner kronor mer i koncernbidrag (den form som stadens och skattebetalarnas stöd till Kulturhuset Stadsteatern har). Men vi föreslog också ett mer koncentrerat uppdrag. Kärnverksamheten måste värnas.
Planerna på ett kulturhus i Skärholmen för litteratur, skrivverkstad, scenkonst och bildkonst med fokus på barn och unga, ska givetvis fullföljas. Det nyöppnade kulturhuset i Vällingby var en av majoritetens satsningar som vi menade inte hade tillräcklig finansiering, men nu måste Kulturhuset Stadsteatern förstås ta sitt ansvar där. Parkteaterverksamhet vintertid, som ännu inte startat, är dock något som i rådande situation bör omprövas. Inom kärnverksamheten prioriterar vi också bland annat utökat fristadsprogram för förföljda författare och kulturarbetare, med såväl fler platser som fler konstarter, utveckling av de sex profilbiblioteken för läslust i alla åldrar, mer konstnärligt samarbete mellan Kulturhuset Stadsteaterns olika verksamhetsområden och konstformer, och utökat samarbete med det fria kulturlivet.
Att värna kärnverksamheten innebär också att man stärker möjligheterna till egna intäkter. Stora scenen kan inte spelas för en halvfull salong – eller stå tom och oanvänd. Vi ska vara rädda om Kulturhuset Stadsteatern. Då krävs ekonomiskt ansvarstagande där vi vågar prioritera bland tilläggsuppdragen och även vågar se över de administrativa kostnaderna. Självklart ska vi också satsa på att bibehålla och öka egenintäkterna. Vi vill se en ytterligare breddad finansiering. Kan lokalerna användas mer effektivt? Kan ytor som inte används hyras ut till externa aktörer med verksamhet som passar in i huset? Finns andra vägar att öka intäkterna?
Syftet med Kulturhuset Stadsteatern var mer resurser till kulturen, men nu hotar det att bli tvärtom och det gör mig mycket oroad. Det krävs en åtgärdsplan för Kulturhuset Stadsteatern. Jag har stort förtroende för att ledningen kan vända utvecklingen om den får förutsättningar från den politiska majoriteten.
DN: Publiken sviker Stadsteatern (se också bild från papperstidningen nedan).
Uppdaterat 31 maj: Skriver i SvD Kultur om att bärkraftig kultur kräver koll på siffrorna. (Och nej: att förvänta sig en strategi för publik, innebär inte att politiken ska styra repertoaren. Armlängds avstånd till konstnärliga beslut är som bekant en viktig liberal kulturpolitisk princip. Om man är obekymrad om ekonomi och om minskande publik, ger man sig dock sannerligen ut på en äventyrlig resa, som krönikören Lars Ring verkar vilja se.)
Det politiskt turbulenta året 2014 slutade alltså med en passande skräll. ”Decemberöverenskommelsen” har måhända ett onödigt otympligt namn (jag skulle ha rekommenderat mer kortfattade eller dramatiska ”julöverenskommelsen” eller ”annandagsuppgörelsen”).
Andra har betydligt mer kritiska invändningar. Odemokratiskt, en kapitulation för Alliansen, ett nederlag för Socialdemokraterna? Låt oss konstatera att de valda ledarna för en bred majoritet av det svenska folkets valda företrädare har enats om delvis bekräftade, delvis förnyade, ömsesidiga regler för politikens former.
Kritikerna som anser att Alliansen, och framför allt Moderaterna, borde ha valt en annan väg är nog skyldiga att också peka ut vilken eller vilka vägar de då avser. Försöka bilda en varaktigare majoritet stödd på Sverigedemokraternas röster? Eller en stor koalition mellan Moderaterna, eller hela Alliansen, och Socialdemokraterna? Eller att några av de mindre Allianspartierna skulle ha tagit steget över blockgränsen för att ingå i en S-ledd regering, och låta Moderaterna vara den enda reella oppositionen i ensamt majestät?
Sex partiers enighet om politikens former säger mycket lite om politikens innehåll. Där råder fortsatt skarpa motsättningar, om den bästa politiken för starkare ekonomi och fler jobb, om valfrihet eller politikermakt i välfärden, och en mängd andra frågor. Och den blockskiljande oenigheten om bakgrunden till uppgörelsen är väl ett tecken så gott som något på att den inte innebär framväxten av en ny, kvävande och demokratiskt tvivelaktig, politisk enighet. Chanserna är stora för att decemberöverenskommelsen blir historisk, men hur historien om decemberöverenskommelsen ska skrivas lär också vara en tvistefråga – och ett forskningsämne.
Utifrån mitt Folkparti- och Alliansperspektiv är det framför allt en sak som brister i den socialdemokratiska beskrivningen av de dramatiska decemberveckorna i svensk politik. Senast i en stor intervju i Aftonbladet hävdar statsminister Stefan Löfven att Alliansen redan 2 december, kvällen innan budgetdramat som startade den akuta regeringskrisen, kunde ha fått det decemberöverenskommelsen innebar – de hade ju bara kunnat lova att lägga ned sina röster i budgetomröstningen. Men det Löfven bortser från, och som många journalister inte frågar om, är att den nu uppnådda överenskommelsen innebär mycket mer. Det tål att upprepas:
Socialdemokraterna och de övriga rödgröna har nu gått med på att den största partikonstellationen ska få möjlighet att regera. Det var något som framför allt S aldrig ville säga rent ut före valet i höstas, eller under hela den dramatiska hösten, till skillnad från Alliansen. Att S nu går med på att släppa fram en annan regering är, som flera kommentatorer har påpekat, smått revolutionerande – där har vi det verkligt historiska i decemberöverenskommelsen. Det hade inte skett om Allianspartierna bara lagt ned sina röster i budgetomröstningen dagen efter. Hade Alliansen lovat regeringen det på det berömda mötet 2 december, hade man verkligen kunnat tala om kapitulation och carte blanche åt vänsterpolitiken och -partierna.
Jämfört med Socialdemokratins erkännande av att de är ett parti som andra, är löftet att inte bryta ut enskilda delar av en minoritetsregerings budget en mindre eftergift. Inte desto mindre är det också historiskt, i ett kortare perspektiv, att S och MP därmed indirekt erkänner att de gjorde fel när de tillsammans med V och SD bröt ut och röstade ned en enskild del av den dåvarande Alliansregeringens skatteförslag förra vintern.
Nu blir det åter mer ordning och reda i svensk parlamentarism. Det gör inte svensk politik mindre demokratisk. Tvärtom är det i dylika formfrågor som den svenska samförståndsandan kan göra sig bäst. Det är en styrka att sex av åtta riksdagspartier, som i höstas fick stöd av fler än tre av fyra väljare, kan enas – samtidigt som motsättningar så uppenbart finns kvar, vilket är en demokratisk förutsättning. Nu återskapas en förutsägbar spelplan, för svenskarna och deras valda företrädare. Nu ges förhoppningsvisv äntligen utrymme för sakpolitiska diskussioner.
DN: Anna Kinberg-Batra om Löfvens höga tonläge, Löfven: Alliansen ville ta över makten, Nyvalet inställt efter decemberöverenskommelse.
Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!
Ordförande, ledamöter, åhörare.
En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.
Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.
Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.
Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.
Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.
Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.
Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.
Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!
Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.
Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.
Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.
* * *
Ordförande, ledamöter, åhörare!
Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!
Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.
Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!
Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.
Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.
Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?
Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)
Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.
Inför riksdagsvalet i höstas stod Alliansen mot ett oklart vänsteralternativ i otydliga rödgröna färger. Regeringsfrågan blev ett av valrörelsens stora debattämnen, något många väljare (och valarbetare) sannolikt hann bli hjärtligt trötta på. Men nu när det görs försök att ändra historieskrivningen behöver det ändå påpekas:
Alliansen uttalade tidigt att man vara beredda att släppa fram det större blocket att bilda regering, om de rödgröna formerade ett regeringsalternativ. Det erbjudandet nappade Stefan Löfven och Socialdemokraterna aldrig på. Efter valet ställde sig Alliansen ändå inte i vägen för Löfvens S-MP-regering.
Lika tydliga har Folkpartiet och Alliansen varit med att man skulle lägga fram och rösta på sin egen budget – utifrån den gemensamma politik som de fyra partierna gick till val på. Alliansen har med andra ord agerat exakt som man sade.
Det har sedan valet talats mycket om utsträckta händer. Även här finns försök att ändra historieskrivningen, så låt oss återigen understryka: Blocköverskridande samarbeten är inget konstigt eller nytt, och sådana förutsättningar fanns även efter höstens val – när det handlar om annat än budgeten. Uppgörelser kring t ex skolfrågor, migrationspolitik och pensioner har varit och var fortfarande möjliga. Några av de första åtgärderna från den nya regeringen var dock att stänga igen sådana dörrar och bl a överge den breda enigheten i friskolekommittén.
Före demokratins genombrott och under dess första årtionden var svaga regeringar och extraval inte så ovanligt i Sverige. Regeringen Löfven kommer nu bli en av den svenska historiens mest kortlivade sedan statsministern valde att kasta in handduken direkt efter att budgetpropositionen röstats ned, och utlysa extraval. Nu blir det vårval igen i Sverige. Det är inget att glädjas över. Situationen är allvarlig, och det är med allvar som vi kommer att gå till valkamp.
Det extraordinära läget efter att oppositionens budget röstats igenom, innebär på ett sätt mindre förändringar. Statsbudgeten kommer att vara en fortsättning på Alliansregeringens politik.
Det innebär bl a att flera skadliga skattehöjningar uteblir – och det är ändå något att glädjas över. Människor kommer att få behålla större del av sina egna inkomster, och större incitament till arbete, ansträngning och entrepenörskap. Det kommer inte bli dyrare att anställa unga och äldre.
Extravalet är inte framför allt annorlunda till sin tidpunkt och sin själva karaktär – utan kanske framför allt till det politiska landskapet. Till bakgrunden när väljarna går till förtidsröstnings- eller vallokalerna i mars finns nu en misslyckad regering och påföljande regeringskris. Några resultat av sin politik och sina löften har inte S-MP-V hunnit visa. Och till skillnad från i höstas blir det två tydliga regeringsalternativ som ställs mot varandra.
Det finns mycket sakpolitik som vi måste tala om, vilket Folkpartiet kommer att göra: jobben, skolan, valfriheten, integrationen. Inte desto mindre: Regeringsfrågan lär bli ett av de tyngsta ämnena även i vinterns och vårens valrörelse. Frågan är om de rödgröna med ett samlat alternativ och en gemensam budget kommer att stå starkare i väljarnas ögon – eller om den havererade S-MP-regeringen snarare kommer att stärka Alliansens relativa regeringsfähighet ännu mer.
Det är oroliga och oroande tider i svensk politik. För den som är politikintresserad kan det vara spännande likt ett drama; men kanske väl spännande när det utspelas i verkligheten.
Det finns två stora problem med den rödgröna regeringens vänster-budget. De saknar stöd för vänsterpolitiken i riksdagen. Och vänsterpolitiken är dålig för jobben och företagen. Det kommer drabba många som behöver ett arbete och är beroende av att det går bra för Sverige.
Statsbudgeten är årets tyngsta beslut och en regerings allra viktigaste uppgift. Teoretiskt kan en regering misslyckas med att få igenom sin budget, men det vore minst sagt sällsynt – och leder nästan alltid till regeringens avgång, ombildning eller nyval (SvD:s ledarsida uppmanar t o m till misstroendevotum). Därför är läget så allvarligt för vår nya rödgröna regering. Även med stödpartiet Vänsterpartiet har inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet majoritet i riksdagen. Deras hopp ligger i att alla följer den gängse, men inte reglerade, rutinen att enbart rösta på sitt eget budgetförslag och sedan lägger ned rösterna. ”Alla” i detta fall gäller förstås Sverigedemokraterna.
Det är spännande och nervösa dagar framför oss. Alliansen kommer lägga fram en gemensam budget som det samlade regeringsalternativ vi – till skillnad från de rödgröna gick till val på. I den slutliga voteringen ställs det mot S-MP-V-budgeten.
Regeringens svaga stöd är besvärande och skapar osäkerhet. Men än värre för Sverige är innehållet i den budget de rödgröna lägger fram – särskilt med den ytterligare kraftiga vänsterriktning som den fått på grund av V. Det är en vänstervridning som ingen fick veta något om före valet, eftersom de rödgröna till skillnad från Folkpartiet och Alliansen vägrade att berätta vilka centrala kompromisser man enats om och underlät att ge väljarna besked i ens de tyngsta frågorna. Socialdemokraterna kunde på så sätt framstå som måttfulla och ansvarstagande.
Besvikelsen och kritiken har varit desto större efteråt, när regeringen Löfven bildats. Oklara besked om energipolitiken och kärnkraften, och om viktiga infrastrukturfrågor inte minst för Stockholm har t ex förbryllat. Störst har besvikelsen varit över den otvivelaktigt högst kompetenta finansministern Magdalena Anderssons besked. Kraftigt höjda skatter, på ungas och äldres jobb och på inkomster för över en miljon svenskar, ska finansiera de dyra löften som tre partier utställt. Jobbpolitiken består av blygsamma satsningar där konkretionen består i praktikplatser i en välfärdssektor som redan har uppgifter nog i att lösa sina kärnuppdrag. De samlade vänsterförslag väljarna inte fick veta något om före valet får de betala nu. Det är något som bör oroa många fler än ”bara” företagare som har eller vill anställa många unga, eller som gärna behåller äldre medarbetares kompetens parallellt.
Regeringen siktar på Europas lägsta arbetslöshet – men överger Alliansens mål om högre sysselsättning, ett mål som är mer entydigt och mest relevant om man menar nya, riktiga jobb. De rödgröna övertog en ekonomi i försiktig men stadig uppgång och en arbetsmarknad med kraftigt ökat deltagande och 300 000 nya jobb sedan 2006. Men en uppåtgående ekonomi är ingen naturlag, särskilt inte i en orolig omvärld som fortfarande lider av sviterna efter finanskrisen. Nu kommer oroande signaler om tendenser på en vikande konjunktur.
Såväl det parlamentariska läget som den förda vänsterpolitiken bäddar för fortsatt budgettrubbel. Finansministern har tagit på sig rollen som den främsta svartmålaren av arvet efter Alliansen – men andra kan tyvärr snart få användning för en sannfärdigare svart pensel.
Om regeringens jobbpaket: DN:s Susanna Birgersson: Attack utan ordentlig ammunition, Aftonbladet: Löfven får tummen ned av oppositionen, DI: Alliansen sågar regeringens jobbpaket, DN: Oppositionen: Regeringens jobbpaket ersätter riktiga arbetstillfällen. Om regeringens budget: Expressens KG Bergström: Vänsterpartiet budgetens vinnare, DN/TT: SD kan fälla budgetförslag, SvD:s Göran Eriksson: Löfven kan inte ta något för givet, Johan Schück: Svårare för Sverige än regeringen påstår, de rödgröna själva på DN debatt.
Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?
Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.
Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.
Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.
Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.
I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.
Vi har fått ett på många sätt omstörtande valresultat. Ingen kan förneka att Alliansregeringen förlorade valet – men som många kommentatorer påpekar är det mer oklart att peka ut en vinnare. Stefan Löfven (S) är den självklara regeringsbildaren, men det är ingen avundsvärd uppgift när hans kombination av socialdemokrater och miljöpartister samlade 38 procent. Inte ens ett dygn efter att vallokalerna stängt fick vi i går beskedet att Vänsterpartiet inte bara kommer att stå utanför i regeringen, utan också går i tydlig opposition.
En upprörd Jonas Sjöstedt (V) lovade, efter vad som verkar ha varit ett rätt burdust möte med S-ledaren, att de menar allvar. Aldrig har det i så fall funnits så många oppositionspartier i riksdagen – aldrig har en minoritetsregering varit svagare.
Stefan Löfven kommer säkerligen att kunna bli vald till statsminister, för en S-MP-regering. Frågan är om den regeringen sedan lyckas med sin viktigaste uppgift: att få stöd för sin politik i riksdagen genom budgeten. Vänsterpartiet håller korten tätt mot bröstet men kommer att ha svårt att frångå sitt krav på vinstförbud i välfärden. Det är ett ultimativt krav som har upprepats under hela valrörelsen och lång tid dessförinnan. V har å andra sidan egna bekymmer: det finns knappast någon majoritet för ett vinstförbud i riksdagen.
Den kommande regeringens stora dilemma är förstås att man utan V är mindre än Alliansen i riksdagen. Allianspartierna kommer att lägga fram en egen budget, baserad på den avgående Alliansregeringens politik och det gemensamma valmanifestet. Om inte V står bakom en S-MP-budget, utan bara röstar på ett eget förslag, kommer Alliansbudgeten att vinna slutvoteringen i riksdagen.
I detta scenario räknar jag bort Sverigedemokraterna. SD är också ett av oppositionspartierna, men står i opposition till alla andra. De kan teoretiskt naturligtvis genom sina röster ge en majoritet till vilket som helst av de två budgetalternativen – men det lär inte ske. S-MP och Alliansen kommer båda att lägga fram förslag om en human flyktingpolitik och förhoppningsvis även integrationspolitik som SD inte kommer att stödja.
Varför försätter sig Löfven, tillsammans med Romson och Fridolin, då i denna situation? Varför tar de inte in V i regeringen och säkrar ett parlamentariskt underlag som är större än Alliansen? Svaret är förstås att man inte vill bli ”blockpolitikens fånge” – men som DN:s ledarsida skriver, blir man det ändå. Folkpartiet har liksom Centern tydligt deklarerat att vi går i opposition efter att ha förlorat valet. En del röster även inom partierna förespråkar att öppna för ett samarbete med en S-MP-regering, kanske rentav en regeringsmedverkan. Det vore dock oklokt. För ett liberalt parti som gjort sitt näst sämsta val någonsin, finns för det första liten chans att få utrymme och genomslag för vår liberala politik i ett sådant samarbete. Och för det andra är risken då högst påtaglig att det inte finns något liberalt parti alls i riksdagen efter nästa val.
Folkpartiet måste gå i liberal opposition. Och behovet av liberal oppositionspolitik lär vara stort. Vi ska utveckla och föra fram våra förslag för kunskap och bildning, jämställdhet och människors lika värde, säkerhet och samarbete i Europa och världen. Inte minst måste vi som alla partier fundera över hur vi ännu bättre utformar en verkningsfull integrationspolitik. Invandring och integration kan och får inte lämnas att enbart diskuteras av ett parti som är motståndare till båda delar.
DN Debatt 15 september: ”Andra partier måste möta SD:s väljare utan SD-politik”. SVT: Sjöstedt: Vi kommer inte att vara ett stödparti. SR/TT: Sjöstedt: Löfven begår ett stort misstag. Aftonbladet: ”Löfven har tvingat oss”. Aftonbladets Lena Mellin: S-ledaren målar in sig i ett hörn.
Det finns två stora problem med de dimridåer som de rödgröna partierna är måna om att lägga ut. Det ena är demokratiskt: väljarna borde få veta något mer om hur det eventuella alternativet till Alliansregeringen ser ut, både till partisammansättning och politiskt innehåll. Det andra är framför allt ekonomiskt: skillnaderna mellan de tre rödgröna partiernas budgetalternativ är stora, och lägger man samman alla önskelistor, och förslagen (eller hypoteserna) om finansiering, så är det en mycket dyster bild. Resultatet av ”den största politiska mörkläggningen i modern tid”, som Folkpartiledaren Jan Björklund säger (TT/Sydsvenskan, TT/SVT, SR), riskerar att bli mycket dyrt för Sverige.
Den rödgröna mörkläggningen är ett problem för Alliansen, inte tu tal om saken: Det blir svårt att beskriva sitt eget alternativ när motståndaren duckar och hela tiden kan vara alla goda gåvors givare utan krav på samlad redovisning. Men mörkläggningen är framför allt ett problem för väljarna. Hur ska man göra ett informerat val utan chans till kunskap om alternativen?
Det ekonomiska problemet är ändå det mest överhängande. Om de rödgröna bildar något slags regering, vilket av de tre partiernas ekonomiska politik ska genomföras? Eller snarare, hur mycket av vars och ens? Med så vitt skilda förslag till höjda bidrag, dyra subventioner och andra utgifter, och lika vitt skilda förslag, eller snarare hypoteser, om finansiering kan det bli en dyr nota som lämnas till de svenska skattebetalarna. För att hjälpa väljarna har Allianspartierna räknat på de rödgrönas förslag. Resultatet är ett ”budgethål” på över 40 miljarder för att täcka bara de viktigaste löftena (som de tre partierna kan antas kommer att slåss hårdast för). Och därtill kommer effekterna av förslagen: en skattechock för svenska företag och hushåll (över 500 kr mindre i kassan varje månad för två sammanlevande vuxna). Det är bra att Stefan Löfven och andra S-företrädare får möta fler frågor om hur t ex ett starkare vänsterparti ska hanteras (Göran Eriksson analyserar i SvD).
Hur skattechocken mot svenska företag och hushåll ska kunna leda till fler jobb är svårt att förstå. Lika svårt att se är hur de intäkter de rödgröna räknar med, för att finansiera åtminstone en del av sina dyra löften, ska kunna realiseras. De negativa dynamiska effekterna av att det blir dyrare och krångligare att driva företag och att anställa, och av att vanliga inkomsttagare får behålla mycket mindre av sina egna pengar, är inget som de rödgröna anser sig behöva kalkylera med. Men det har andra gjort, med beräkningar på de höjda inkomstskatterna för ”höginkomsttagare” (över 30 000/mån för V, 40 000/mån för MP; säg det till medelklassen och barnfamiljerna i det dyra Stockholm med sina livspussel). Av V-höjningen realiseras 34 procent i verkligt ökade intäkter. Av MP-höjningen 14 procent. Av S-höjningen (över 60 000 kr/mån) – noll procent. Att sådana skattehöjningar har en negativ effekt på ekonomin torde vara uppenbart.
Ingen rödgrön företrädare borde få möta medier eller väljare utan att få frågan, hur ska ni regera ihop? Och hur ska ni få det att gå ihop? Och ingen borde få referera till ”finansiering” genom höjd skatt på ”höginkomsttagare” utan att använda ironiska citattecken. Det borde man förresten ha på rödgrönt ”regeringsalternativ” också.
Christer Sörliden och Martin Skjöldebrand bloggar.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.