När valet närmar sig brukar regeringsalternativen förtydligas, men i år får väljarna inga samlade besked från oppositionen. Tvärtom ökar otydligheten. Lägger  man däremot ihop de rödgrönas förslag blir det väldigt dyrt för Sverige och svenskarna.

Det finns två stora problem med de dimridåer som de rödgröna partierna är måna om att lägga ut. Det ena är demokratiskt: väljarna borde få veta något mer om hur det eventuella alternativet till Alliansregeringen ser ut, både till partisammansättning och politiskt innehåll. Det andra är framför allt ekonomiskt: skillnaderna mellan de tre rödgröna partiernas budgetalternativ är stora, och lägger man samman alla önskelistor, och förslagen (eller hypoteserna) om finansiering, så är det en mycket dyster bild. Resultatet av ”den största politiska mörkläggningen i modern tid”, som Folkpartiledaren Jan Björklund säger (TT/Sydsvenskan, TT/SVT, SR), riskerar att bli mycket dyrt för Sverige.

Den rödgröna mörkläggningen är ett problem för Alliansen, inte tu tal om saken: Det blir svårt att beskriva sitt eget alternativ när motståndaren duckar och hela tiden kan vara alla goda gåvors givare utan krav på samlad redovisning. Men mörkläggningen är framför allt ett problem för väljarna. Hur ska man göra ett informerat val utan chans till kunskap om alternativen?

Det ekonomiska problemet är ändå det mest överhängande. Om de rödgröna bildar något slags regering, vilket av de tre partiernas ekonomiska politik ska genomföras? Eller snarare, hur mycket av vars och ens? Med så vitt skilda förslag till höjda bidrag, dyra subventioner och andra utgifter, och lika vitt skilda förslag, eller snarare hypoteser, om finansiering kan det bli en dyr nota som lämnas till de svenska skattebetalarna. För att hjälpa väljarna har Allianspartierna räknat på de rödgrönas förslag. Resultatet är ett ”budgethål” på över 40 miljarder för att täcka bara de viktigaste löftena (som de tre partierna kan antas kommer att slåss hårdast för). Och därtill kommer effekterna av förslagen: en skattechock för svenska företag och hushåll (över 500 kr mindre i kassan varje månad för två sammanlevande vuxna). Det är bra att Stefan Löfven och andra S-företrädare får möta fler frågor om hur t ex ett starkare vänsterparti ska hanteras (Göran Eriksson analyserar i SvD).

Hur skattechocken mot svenska företag och hushåll ska kunna leda till fler jobb är svårt att förstå. Lika svårt att se är hur de intäkter de rödgröna räknar med, för att finansiera åtminstone en del av sina dyra löften, ska kunna realiseras. De negativa dynamiska effekterna av att det blir dyrare och krångligare att driva företag och att anställa, och av att vanliga inkomsttagare får behålla mycket mindre av sina egna pengar, är inget som de rödgröna anser sig behöva kalkylera med. Men det har andra gjort, med beräkningar på de höjda inkomstskatterna för ”höginkomsttagare” (över 30 000/mån för V, 40 000/mån för MP; säg det till medelklassen och barnfamiljerna i det dyra Stockholm med sina livspussel). Av V-höjningen realiseras 34 procent i verkligt ökade intäkter. Av MP-höjningen 14 procent. Av S-höjningen (över 60 000 kr/mån) – noll procent. Att sådana skattehöjningar har en negativ effekt på ekonomin torde vara uppenbart.

Ingen rödgrön företrädare borde få möta medier eller väljare utan att få frågan, hur ska ni regera ihop? Och hur ska ni få det att gå ihop? Och ingen borde få referera till ”finansiering” genom höjd skatt på ”höginkomsttagare” utan att använda ironiska citattecken. Det borde man förresten ha på rödgrönt ”regeringsalternativ” också.

Christer Sörliden och Martin Skjöldebrand bloggar.