Etikett: oppositionen

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Tid för Nato

Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.

NatoflaggaI ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).

Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.

Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.

Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.

När Nato diskuterar gemensam säkerhet i vårt närområde. När alliansen av demokratier planerar strategin för att avskräcka Putins allt mer aggressiva och oberäkneliga Ryssland. Då får Sverige lämna rummet. Det visar att det inte räcker med egna resurser och långtgående samarbete, utanför alliansen.

natoTill vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.

Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Vänsterdrömmar och regeringskval

Vänsterpartiet vill gärna regera – men vem vill regera med vänstern? En talande tystnad råder från de rödgröna om deras regeringsalternativ. Inte konstigt att Alliansregeringens höga förtroende består.

RG_logo
REGERINGSALTERNATIV – ELLER? Det är fortfarande oklart hur en rödgrön regering skulle se ut, och framför allt vilken politik den kommer att föra på en rad centrala områden. Förtroendet för Alliansregeringen förblir däremot högt.

Vänsterpartiet siktar på plats i en rödgrön regering och har nu antagit en tänkt ministerlista. Ekots avslöjande i dag möts dock knappast av jubel i något av de rödgröna partierna. Vänsterpartisterna själva vill inte kommentera, av uttalat valtaktiska skäl. I det kollektivistiskt lagda V finns väl säkert också en generell ovilja att lyfta fram några enskilda personer – personvalet och väljarnas möjlighet att prioritera den kandidat de tror mest på har ju heller aldrig fullt ut accepterats.

De tilltänkta koalitionsparterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har andra bekymmer. De vill för det första knappt ens tala om att de själva vill bilda regering. Det beror förstås, för det andra, på att de har tillräckligt med egna knäckfrågor där de inte vill berätta för väljarna vad som kommer att hända med skatterna, Förbifarten, försvaret, Bromma flygplats, kärnkraften… Och de vill för de tredje för allt i världen inte ha med V i sin regering – men det vågar de heller knappt säga rent ut.

Vänsterns drömmar statsrådstaburetter, efter 90 års effektiv isolering från regeringsmakten, är inte svåra att förstå. Men det är vänsterdrömmar som troligen inte delas av det stora flertalet svenskar, och det ultimativa kravet på förbud mot privata aktörer i välfärden och därmed ett stopp för människors valfrihet underlättar inte. För den förhoppningsfulle statsministerkandidaten Stefan Löfven är scenariot och framför allt debatten snarare en mardröm. Det enda han har varit tydlig med de senaste veckorna är att han tänker rösta nej även till en Alliansregering som får fler mandat än de rödgröna.

Hur blir det med regeringsbildningen efter valet? Hur blir det med valfriheten tack vare privata aktörer i välfärden? Hur mycket ska skatterna på arbete höjas? Hur ska Sverige styras, i en orolig omvärld? Hur går det med räntor och statsfinanser? Inte konstigt att Alliansregeringen alltjämt är det alternativ som åtnjuter högst förtroende. För vad är egentligen alternativet?

Aftonbladet/TT: Ekot: V-lista med sex ministerämnen.

En regering värd att regera vidare

Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.

Alliansen1
REGERINGSDUGLIGA.

Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).

48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.

Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.

Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.

För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.

Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.

Rätt betyg vid rätt tid på rätt sätt

Skolan behöver bli bättre på bedömning – både för egen del och för elever och föräldrar. Med betyg från årskurs 4 får fler elever chansen till bättre kunskapsutveckling, och skolan kan sätta in stöd som behövs i rätt tid.

BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med  F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se
BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se

Alla mål och uppgifter kräver uppföljning för att vi ska veta hur vi lyckas. Ibland är utfallet förstås uppenbart, men analysen av varför det gick som det gick är inte alltid lika uppenbar. I skolan, när det handlar om att nå kunskapsmål, är både resultatet och vilka faktorer som påverkade det ofta långt ifrån uppenbara, och varierar förstås mellan ämnen och framför allt mellan olika elever. Uppföljning är därför A och O – för att skolan ska veta om och hur man lyckas förmedla kunskap, och för att eleven och föräldrarna ska veta hur man ligger till.

Folkpartiet och Alliansregeringen har gett skolan, eleverna och föräldrarna många fler verktyg: nationella prov, tydligare betygsskala och tidigare betyg.

Nu ges de första betygen i år 6, och skolan och eleverna har därmed drygt tre år på sig att nå grundskolans mål – till skillnad från tidigare 1,5 år, då de första betygen gavs efter höstterminen i åttan. Medan Socialdemokraterna äntligen baxats till att överge denna del av den tidigare misslyckade skolpolitiken, är deras tilltänkta regeringsunderlag i Vänsterpartiet fortfarande motståndare till både betyg och läxor. Under tiden vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi har tidigare fått stöd av övriga Alliansen för att pröva möjligheten med betyg i fyran. Regeringens utredare, professorn och hjärnforskaren Martin Ingvar, har nu lämnat ett förslag om betyg från år 4 och bedömningsstöd i svenska och matematik i år 1 (regeringen.se).

Varför ännu tidigare betyg? Blir det inte risk för betygshets? Ska så små barn verkligen bedömas på ett sådant sätt? Frågorna och invändningarna är många (liksom de var mot betyg från år 6). Men vårt svar är tydligt: Betyg behövs. Och det är förstås främst för barnens skull.

Stress och betygshets är naturligtvis inget positivt. Men frågan är om inte stressen av att inte veta hur man ligger till i längden blir ännu värre. Forskare pekar på vikten av att elever har tydliga mål, att läraren följer upp för att få god kunskap om hur eleven ligger till, och ger eleven återkoppling. Många elever i sexan har således välkomnat att de numera får betyg. Och betyg i fyran och femman ska inte ges till barnen, utan direkt till föräldrarna, en gång om året vid läsårets slut. Betygsskalan A-E ska användas men inte F – ingen fjärde- eller femteklassare ska bli underkänd, då får föräldrarna istället veta att man inte har nått målen. För mellanstadielärarna blir det en ny arbetsuppgift, men många av dem har redan fått ansvar för betygssättning i år 6. Fortbildning och stöd behövs förstås vid introduktionen av betyg i år 4. Till förslagen hör också ett bedömningsstöd till lärarna i svenska och matematik liksom ett kunskapsmål i läsning i år 1.

Betyg är till för elever, och föräldrar – men de är framför allt ett åliggande för skolan. Betygen blir en redovisning för hur man lyckas med uppgiften att förmedla kunskap: ett tydligt besked om starka och svaga sidor som kan utvecklas, var läraren, eleven och föräldern behöver lägga in extra kraft, och framför allt om och när extra stöd behöver sättas in.

Stöd i rätt tid är ett område där den svenska skolan behöver bli betydligt bättre – fler elever behöver få hjälp redan på lågstadiet. – och själva betygssättningen blir en utvärdering av undervisningen, en förväntan att konkretisera den återkoppling som elever och föräldrar har rätt till. Som Martin Ingvar påpekar behöver den svenska skolan en utveckling av sin bedömningskultur – och med detta förslag närmar vi oss det normala bland andra industriländer. Som utbildningsministern och Folkpartiledaren Jan Björklund påpekar ger ”i stort sett hela världen” betyg tidigare än Sverige.

Tidigare betyg är alltså inte ett rakt tidigareläggande av samma betygsförfarande som i de senare skolåren. Och det införs heller inte i ett vakuum. Folkpartiet och regeringen har genomfört viktiga reformer och satsningar, och aviserat fler: Lågstadielyft med mindre klasser och fler lärare. Fler utbildade lågstadielärare. Återinförd speciallärarutbildning och fler speciallärare. Mer undervisningstid i svenska för nyanlända elever. Läxhjälp och sommarskola för alla elever som behöver. På samma sätt satsar vi i Stockholm – för lågstadiet går inte i repris.

Alla barn är värda en bra skolgång med rätt resurser. Alla barn ska få det stöd de behöver, för att överkomma svårigheter och utveckla talanger. Det är liberal skolpolitik.

Aftonbladet: Utredare stödjer FP:s förslag om tidigare betyg. SVT: Utredare föreslår betyg från åk 4. SvD/TT: Betyg från årskurs fyra föreslås. Jan Björklund: Betyg från årskurs 4 i kunskapsskolan.

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

Dags för nytt ansvar för skolan

Merparten av svenskarna, i alla partier, vill ge tillbaka ansvaret för skolan till staten. En samlad, statlig styrning vore bra för skolan, eleverna, lärarna och Sverige. Det är dags att på allvar pröva frågan om förstatligad skola.

STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.
STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.

Skolan har samhällets viktigaste uppdrag – och en av politikens viktigaste uppgifter är att ta ansvar för skolan. Det blir allt mer tydligt att det uppsplittrade ansvaret mellan 290 kommuner med högst olika kompetens och ambitioner inte fungerar. Tiden har kommit att våga tänka om kring huvudmannaskapet för skolan – och låta det återgå till staten.

De senaste åren har varit fyllda av skolreformer vars effekter på kunskapsresultat ännu är svåra att mäta. (Förutom att senaste Pisa-resultaten ifrågasätts utifrån elevernas engagemang i proven, genomfördes de av niondeklassare som gått hela grundskolan under den tidigare läroplanen.) Vi ser dock bl a ett ökande söktryck på lärarutbildningarna. Många är ense om att arbetsro inte bara behövs i klassrummen, utan även för skolan, och de politiska åsiktsskillnaderna har minskat betydligt. Framför allt Socialdemokraterna och Miljöpartiet har accepterat det mesta av Folkpartiets och Alliansens reformer. Som framgår av det förstnämnda partiets artikel på SvD Brännpunkt i dag skiljer sig deras förslag inte mycket från regeringens och Folkpartiets: större resurser till elever och skolor med större behov och utmaningar, fler speciallärare och specialpedagoger, minskad administration genom bl a digitalt rättade nationella prov, ytterligare satsningar på läraryrket… Jan Björklunds karriärtjänster för lärare har också bred politisk uppslutning.

Problemet är att reformerna inte förverkligas fullt ut. Problemet är att lärare och elever inte för rätt och likvärdiga förutsättningar. Problemet är att det spelar alltför stor roll vilken kommun du jobbar eller går i skolan i. Och här saknar både S och stora delar av Alliansen svar.

En hel del kommuner lyckas. Vi ser stigande kunskapsresultat, ökade resurser skolor och elever med störst behov, högre lärarlöner, osv. Det gäller inte minst i Stockholm och även i exempelvis Folkparti-styrda Landskrona. Men alla borde få del av den goda skolpolitiken. Genom att återge staten huvudmannaskapet för skolan, och arbetsgivaransvaret för lärarna, skapas de förutsättningarna. Många viktiga praktiska frågor kan beslutas om lokalt, skolledare och lärare får en större frihet att lösa sitt uppdrag inom styrningens ramar, och styrningen blir tydligare för både offentligt drivna och fristående skolor.

Folkpartiet vill återförstatliga skolan. Det vill också majoriteten av svenskarna, hos alla partiers väljare, och den överväldigande majoriteten av lärarna, som LR:s ordförande skriver på dagens DN debatt. En utredning har redan granskat kommunaliseringens följder. Efter valet är det dags att utreda framtiden.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

Rödgrön mörkläggning

När valet närmar sig brukar regeringsalternativen förtydligas, men i år får väljarna inga samlade besked från oppositionen. Tvärtom ökar otydligheten. Lägger  man däremot ihop de rödgrönas förslag blir det väldigt dyrt för Sverige och svenskarna.

Det finns två stora problem med de dimridåer som de rödgröna partierna är måna om att lägga ut. Det ena är demokratiskt: väljarna borde få veta något mer om hur det eventuella alternativet till Alliansregeringen ser ut, både till partisammansättning och politiskt innehåll. Det andra är framför allt ekonomiskt: skillnaderna mellan de tre rödgröna partiernas budgetalternativ är stora, och lägger man samman alla önskelistor, och förslagen (eller hypoteserna) om finansiering, så är det en mycket dyster bild. Resultatet av ”den största politiska mörkläggningen i modern tid”, som Folkpartiledaren Jan Björklund säger (TT/Sydsvenskan, TT/SVT, SR), riskerar att bli mycket dyrt för Sverige.

RG_logo
QUO VADIS? Det rödgröna regeringsalternativet saknar svar i för väljarna viktiga frågor – som, vilka ska regera ihop? Och, hur ska ni få det att gå ihop?

Den rödgröna mörkläggningen är ett problem för Alliansen, inte tu tal om saken: Det blir svårt att beskriva sitt eget alternativ när motståndaren duckar och hela tiden kan vara alla goda gåvors givare utan krav på samlad redovisning. Men mörkläggningen är framför allt ett problem för väljarna. Hur ska man göra ett informerat val utan chans till kunskap om alternativen?

Det ekonomiska problemet är ändå det mest överhängande. Om de rödgröna bildar något slags regering, vilket av de tre partiernas ekonomiska politik ska genomföras? Eller snarare, hur mycket av vars och ens? Med så vitt skilda förslag till höjda bidrag, dyra subventioner och andra utgifter, och lika vitt skilda förslag, eller snarare hypoteser, om finansiering kan det bli en dyr nota som lämnas till de svenska skattebetalarna. För att hjälpa väljarna har Allianspartierna räknat på de rödgrönas förslag. Resultatet är ett ”budgethål” på över 40 miljarder för att täcka bara de viktigaste löftena (som de tre partierna kan antas kommer att slåss hårdast för). Och därtill kommer effekterna av förslagen: en skattechock för svenska företag och hushåll (över 500 kr mindre i kassan varje månad för två sammanlevande vuxna). Det är bra att Stefan Löfven och andra S-företrädare får möta fler frågor om hur t ex ett starkare vänsterparti ska hanteras (Göran Eriksson analyserar i SvD).

Hur skattechocken mot svenska företag och hushåll ska kunna leda till fler jobb är svårt att förstå. Lika svårt att se är hur de intäkter de rödgröna räknar med, för att finansiera åtminstone en del av sina dyra löften, ska kunna realiseras. De negativa dynamiska effekterna av att det blir dyrare och krångligare att driva företag och att anställa, och av att vanliga inkomsttagare får behålla mycket mindre av sina egna pengar, är inget som de rödgröna anser sig behöva kalkylera med. Men det har andra gjort, med beräkningar på de höjda inkomstskatterna för ”höginkomsttagare” (över 30 000/mån för V, 40 000/mån för MP; säg det till medelklassen och barnfamiljerna i det dyra Stockholm med sina livspussel). Av V-höjningen realiseras 34 procent i verkligt ökade intäkter. Av MP-höjningen 14 procent. Av S-höjningen (över 60 000 kr/mån) – noll procent. Att sådana skattehöjningar har en negativ effekt på ekonomin torde vara uppenbart.

Ingen rödgrön företrädare borde få möta medier eller väljare utan att få frågan, hur ska ni regera ihop? Och hur ska ni få det att ihop? Och ingen borde få referera till ”finansiering” genom höjd skatt på ”höginkomsttagare” utan att använda ironiska citattecken. Det borde man förresten ha på rödgrönt ”regeringsalternativ” också.

Christer Sörliden och Martin Skjöldebrand bloggar.