Tagg: oppositionen

Alliansbudget utan motbild

Stora satsningar på framför allt skolan, ansvarsfull finansiering och en spirande tillväxt i ekonomin kännetecknar Alliansregeringens åttonde vårbudget. Kritiken från oppositionen var snabb och förutsägbar – men de rödgröna har mycket att bevisa både kring ekonomin och skolan.

SATSAR VIDARE. Skolan och övriga välfärden har fått ta del av stora satsningar både i Sverige och Stockholm under de senaste åtta åren. Så även 2015. Bilden på DN från 2010 lånad från lottaedholm.wordpress.com
SATSAR VIDARE. Skolan och övriga välfärden har fått ta del av stora satsningar både i Sverige och Stockholm under de senaste åtta åren. Så även 2015. Bilden på DN från 2010 lånad från lottaedholm.wordpress.com

Regeringens vårproposition är inte det mest spännande politiska dokument som har lagts fram; det mesta av förslagen är kända och de fortsätter i välkänd riktning. Den riktningen från Alliansen innebär ett tydligt fokus på ekonomiskt ansvarstagande, och lika tydlig i sitt fokus på framför allt kunskap och skola. Av fem miljarder i satsningar 2015 läggs 3,8 miljarder på skolan – med allt från mer förskolepersonal över lågstadielyft till fler svensklektioner för nyanlända och mer matematik för högstadiet. (Lotta Edholm sammanfattar skolsatsningarna – och berättar att 265 miljoner kronor av satsningen under 2015 kommer att landa i Stockholms stads skolor: Kunskap i fokus i vårpropositionen.)

Arbetslösheten fortsätter nedåt och tillväxten tilltar, allt i linje med de positiva signalerna från en ekonomi på uppgång från tidigare under året. Och sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har välfärden fått 44 miljarder i ”ökad resursinsats”, dvs utöver ökade priser och löner, för att möta den demografiska förändringen och för att höja ambitionen för välfärdstjänsterna.

Oppositionens kritik lyckas vara ännu mer ospännande, och det är förstås ett problem för en opposition som ska försöka vara ett piggt alternativ till en regerings erfarenhet och stabilitet. Kritiken är dessutom inte förutsägbar utan också motsägelsefull, när Socialdemokraterna stormar mot underskott och bristande ekonomiskt ansvarstagande. Sverige har under Alliansregeringen bland Europas och västvärldens allra starkaste statsfinanser.

Kritiken mot uteblivna jobb klingar både tomt och falskt, med tanke på att den svenska ekonomin under Alliansregeringen har växt med 250 000 nya jobb, trots den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Motsägelsefullheten fortsätter också i högsta grad att prägla Socialdemokraternas skattepolitiska linje. Varje inkomstskattesänkning som Alliansen har genomfört har varit höjden av felaktig politik, för att sedan accepteras i efterhand, vilket senast har lett till att det socialdemokratiska budgetalternativet förlorade all trovärdighet när femte jobbskatteavdraget trädde i kraft 1 januari.

Den största svagheten för oppositionen är och förblir förstås den egna oenigheten och avsaknaden av alternativ. Alliansens politik saknar en motbild, och något enat rödgrönt alternativ verkar väljarna inte få se på den här sidan valdagen. Det enda vi vet är att skatterna kommer att höjas, med tvivelaktig effekt.

På frågan hur en rödgrön regeringspolitik de senaste åtta åren skulle ha gett ännu fler jobb, eller en snabbare förbättring av svensk skola, blir oppositionen dock svaret skyldiga.

DN: Ljusa färger i Borgs vårbudget, S till frontalangrepp mot Borgs budget, SR: Borg vill inte låna till reformer, Oppositionen underkänner regeringens budget.

Skadliga skattehöjningar

Det enda vi vet säkert om en rödgrön regering är att den kommer att höja skatterna brett. Vad vi också vet är att dessa skattehöjningar riskerar att ha skadliga effekter på ekonomin – och att höjda marginalskatter är rent kontraproduktiva.

PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.
PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.

För en liberal finns alltid skäl att sänka skatten om det går. Vad man oavsett partifärg borde undvika är skattehöjningar på produktiva krafter – arbete, handel och kapital. Skattesänkningar ger ofta positiva effekter med ökad ekonomisk aktivitet i investeringar, arbetade timmar och konsumtion. Skattehöjningar ger omvänt ofta negativa effekter. Ytterst handlar det också om hur mycket av människors inkomster vi kan motivera att lägga beslag på, utifrån både skatternas effekter på ekonomin och vad skattepengarna används till.

I Sverige råder konsensus om relativt höga skatter för att finansiera en generös generell välfärd, men vi har inte längre världens högsta skatter – och det är ingen återställare att sträva efter.

Något av det skadligaste för ekonomin och för människors drivkrafter är höga marginalskatter. Det hänger ihop: om det inte lönar sig att jobba lite extra, utbilda sig längre, lägga ner svett och timmar i sin uppfinning eller företagsidé – då frågar sig vissa om de inte kan göra något bättre med sin tid. Det handlar om läkare, IT-experter och jurister, men även lärare, erfarna specialistsjuksköterskor och barnmorskor med nya karriärmöjligheter; om innovatörer, nya entrepenörer och traditionella småföretagare.

När ledande ekonomer räknar på de rödgrönas sinsemellan olika skattehöjningar på vad man populistiskt kallar höginkomsttagare, är domen därför föga förvånande förödande (Peter Ericson och Lennart Flood på DN Debatt). Följderna skulle bli ett kraftigt minskat arbetskraftsutbud – i Vänsterpartiets förslag en minskad sysselsättning motsvarande fler än 30 000 heltidsjobb. Av de beräknade ökade skatteintäkterna skulle för V bara återstå 34 procent, för Miljöpartiet 14 procent och för Socialdemokraterna ingenting. Högre marginalskatt, en kontraproduktiv straffskatt på längre utbildning, är extra förvånande för att komma från partier som säger sig vilja satsa på kompetens, som flörtar med studenterna och vill lägga de ökade resurserna (det lilla som nu blir kvar) på skolan. Mest markant gäller det Miljöpartiet, som säger sig vara icke-socialistiskt men som i retorik och praktik tyvärr har rört sig mot en allt fastare position i vänsterblocket.

Analysen visar varför de rödgröna förslagen om högre marginalskatt så farliga. Den borde oroa alla svenskar som har glädje av att människor pluggar, använder sin långa utbildning i full utsträckning, bygger upp företag och förverkligar innovationer. Och den borde även ge Alliansen råg i ryggen – att med kraft motsätta sig skattehöjningar, och att på sikt gå vidare. Höjd brytpunkt för statlig skatt och avskaffad värnskatt är inget att skämmas för. Vare sig om det handlar om ekonomi eller välfärd.

Inför valet vet ingen vilken politik det rödgröna regeringsalternativet skulle föra, som statsministern, DN, Folkpartiledaren och många andra påpekar. Men en sak vet vi: skatten kommer att höjas, och marginaleffekterna förvärras. Ett ytterligare vet vi: det vore djupt skadligt för Sveriges ekonomi utan att ge några större resurser till välfärden. Och det skulle ge människor mindre frihet.

Sivert Aronsson: Folk är inte dumma.

Ett skolproblem som kräver sin lösning

Än en gång får Sverige dåligt betyg i en internationell skoljämförelse. Den skola som inte lyckats ge elever tillräckliga kunskaper i läsning och matematik har inte heller lyckats förmedla förmåga till problemlösning. Det är ytterligare ett underbetyg till den tidigare skolpolitiken och understryker vikten av de reformer som har börjat genomföras.

De niondeklassare som våren 2012 gjorde Pisa-testerna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap fick också göra ett test av problemlösningsförmåga. Och återigen visar det sig att Sverige hamnar under snittet av industriländerna i OECD. Fler än var femte svensk niondeklassare hamnade i kategorin ”lågpresterande”: 23,5 procent jämfört med OECD-snittets 21,4 eller Finlands 14,3. Även Estland ligger bra till bland europeiska länder, medan de asiatiska länderna som vanligt toppar.

Problemlösning är förstås oerhört viktigt; det handlar om hur man i praktiken kan tillämpa sina faktakunskaper och sin analysförmåga. Av den senaste Pisa-domen kan man snabbt dra tre lärdomar.

Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.
Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.

Misslyckandet för den tidigare svenska skolpolitiken bekräftas. Pajkastning är inget som gynnar skolans och kunskapens utveckling, och sittande regering ska naturligtvis ta sitt ansvar. Men när oppositionen och inte minst Socialdemokraterna nu kommer försöka skjuta ifrån sig skulden, är det viktigt att komma ihåg en sak. De niondeklassare som gjorde Pisa-testen våren 2012, avseende såväl kunskapsnivåer som problemlösningsförmåga, har gått hela sin grundskoletid i den ”socialdemokratiska” skolan.

För att citera utbildningsminister Jan Björklund: ”Det är den sista årskullen i Sverige som gick igenom en skola utan tidiga nationella prov, utan betyg före årskurs åtta och där lärarledd katederundervisning ansågs omodernt.” Detta bekräftas av bilden ovan till höger, som är lika aktuell nu som då Pisa-resultaten senast var aktuella i december.

Den andra lärdomen är att den svenska skolans tidigare mindre kunskapsfokuserade (”flummiga”) inriktning inte alls har gett den kreativitet som dess förespråkare gärna har framhållit. Uppfattningen att elever som inte fick ta del av en gedigna kunskaper skulle vara bättre på att kritiskt granska och konkret lösa olika problem och utmaningar har inte klarat mötet med verkligheten. Kreativitet kräver kunskap!

För det tredje inskärps behovet av att hålla fast vid, fullfölja och fördjupa de skolreformer som redan har påbörjats. Visst behöver svensk skola arbetsro, och förbättrade förutsättningar att genomföra och återinföra kunskapsskolan: Tydlig och tidig utvärdering och uppföljning, tidiga resurser till elever som behöver extra stöd – med lågstadiesatsning och speciallärare, fler, bättre utbildade och bättre betalda lärare… Låt de reformer som trädde i kraft först för några år sedan – ny läroplan, nya kursplaner, ny betygsskala och nationella prov – verka. Låt även effekterna av tidigare reformerade skollagen, med högre krav på skolorna att förse elever med god skolhälsovård och skolbibliotek, ge resultat.

Folkpartiet och Alliansen har genomfört omfattande skolreformer – som åtminstone den socialdemokratiska oppositionen i stor utsträckning har anslutit sig till i efterhand. Det är så vi tar ansvar för svensk skola. Det är så vi visar vår problemlösningsförmåga.

DN: Sverige sämst i Norden i ny Pisa-rapport, Björklund om Pisa-fiaskot: Är den gamla skolan, SR: Pisa – Sverige under snittet, Aftonbladet: Nytt skolfiasko i Pisa-rapport.

Svenskan först

Språket är nyckeln till all annan kunskap. Regeringens nya miljardsatsning på svenskundervisning för nyanlända flyktingbarn är en logisk fortsättning av tidigare politik. Men det är också viktigt att resurserna överhuvudtaget fördelas utifrån elevernas behov.

Bild från stockholmsbloggen.se
SKOLAN VIKTIGAST FÖR FLYKTINGBARN. Och svenskan viktigast i skolan. Bild från stockholmsbloggen.se

Utan tillräckliga kunskaper i svenska riskerar elever att få sämre skolresultat överhuvudtaget. Att tidigt ge alla barn tillgång till språket, i tal och skrift, är därför skolans allra viktigaste uppgift. Det gäller förstås alla elever oavsett bakgrund och det är av största vikt att tidigt identifiera och hjälpa elever i behov av särskilt stöd, t ex barn med läs- och skrivsvårigheter. Inget barn borde lämna lågstadiet utan att kunna läsa och skriva (och förstås även räkna).

Men språkundervisning är också särskilt viktigt för barn och unga med utländsk bakgrund. Många av de elever som vi nu ser har svårt att nå målen i skolan, är nyanlända flyktingar. Förutom hemska minnen som de kan bära med sig, och förutom de generella utmaningarna när familjer eller ibland ensamkommande barn ska etablera sig i ett nytt land, har de ofta fått bristfällig eller avbruten skolgång. Omfattningen och kvaliteten på den undervisning man har fått i hemlandet och kanske flyktingläger är varierar ofta stort mellan enskilda elever. Vissa kan ha mycket goda ämneskunskaper i t ex naturorienterande ämnen, eller i andra språk.

För att ge nyanlända elever chans att snabbt fylla i luckorna i skolgången och komma ikapp sina kamrater är svenskan omistlig. Därför behöver nyanlända barn extra mycket svenskundervisning – och överhuvudtaget individuellt anpassad undervisning utifrån sin nivå. Jämte den rena svenskundervisningen kan både språk och andra kunskaper förvärvas genom andra ämnen – och det finns ingen anledning för den som är duktig och kunnig på t ex fysik eller franska att lägga de kunskaperna eller talangerna på hyllan.

Effekten på engagemanget i skolan, och på integrationen, av att få glänsa med det man kan ska inte underskattas!

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
SVENSKAN I FOKUS. Utbildningsminister Jan Björklund fortsätter satsa på elever och skolor med störst behov.

Regeringens utökade satsning på svenska för nyanlända till fyra extra lektioner i veckan är välkommen mot bakgrund av ökade behov, som visar sig både i fler flyktingar med trasig skolbakgrund, och fortsatt problematisk kunskapsnivå i den svenska skolan. Totalt handlar det om 1,8 miljarder till undervisningstimmar, statsstöd för bättre resultat i svenska, och kunskapskartläggning (SVT, TT/SvD).

Men det är förstås inte nog – och det är heller inte allt. Just här är diskussionen om att Alliansregeringen skulle kopiera oppositionens förslag särskilt märklig.

Folkpartiet och Alliansen satsar sedan tidigare extra på elever med särskilda behov, på specialundervisning, på pedagogisk utveckling genom lärarnas karriärtjänster och på svenska för flyktingbarn. (Om den tidigare satsningen se t ex  Skolvärlden, 2012 och Skolvärlden, 2013). Och, för att adressera Lärarförbundets sedvanliga och i grunden rimliga reservation i går (se TT/SvD igen): vi satsar, och kommer om Folkpartiet får som vi vill fortsätta satsa, på fler lärare, högre löner och bättre villkor. Folkpartiet och Alliansen  har därtill de senaste veckorna aviserat fler speciallärare och fler förstelärare i utanförskapsområden – och nu alltså ytterligare svenskundervisning.

Regeringens reformer och resurstillskott är viktiga. Men allra viktigast är, som jag upprepar ofta, att hela skolans samlade resurser används bäst: Mer till undervisning, till lärarlöner och till skolor och elever med särskilda utmaningar och behov. Där har Folkpartiet levererat, i regeringen men också i bl a Stockholms stad, och det kommer vi att fortsätta göra. Vilka kommunpolitiker vi väljer är alltså av största betydelse även för skolan (åtminstone tills Folkpartiet får chansen att förstatliga huvudansvaret för skolan – inklusive arbetsgivaransvaret för lärarna).

Sivert Aronsson: Även låglönejobben behövs.

Trägen vinner – ökat Alliansstöd i Stockholm

Förtroendet för Alliansen ökar när stockholmarna sätter betyg i de viktiga sakfrågorna. Mest ökar förtroendet för sjukvården, kollektivtrafiken och bostadsbyggandet. När valet närmar sig granskas alternativen hårdare – och oppositionen får svårare att lova guld och gröna skogar, särskilt när de inte kan enas om var guldet ska tas eller vilka gröna skogar som avses.

ÖKAT ALLIANSSTÖD. Invånarna i Stockholms län känner ökat förtroende för Alliansen i sakpolitiken.
ÖKAT ALLIANSSTÖD. Invånarna i Stockholms län känner ökat förtroende för Alliansen i sakpolitiken. Bild Wikimedia/Kildor.

Regerande tär inte bara på krafterna, utan ofta även på väljarstödet. Inte minst i en storstadsregion som Stockholm är man nog ofta otålig och ombytlig, och kan åtminstone i opinionsmätningar osentimentalt byta både parti och block. När det närmar sig val brukar dock energin inte brista hos politiker som åter får chansen att möta väljarna, diskutera, lyssna, förklara och argumentera för sin politik.

Samtidigt kan väljarna väntas bli mer mottagliga för att hörsamma de konstruktiva argumenten. Under mellanvalsperioder är fokus naturligt nog nästan uteslutande på den styrande majoritetens politik; det är ju den som genomförs. Det är då lätt att fokusera på det som inte fungerar tillräckligt bra, och lätt att lyssna på oppositionens locktoner om hur allt kunde bli mycket bättre. När det närmar sig val, frågar väljaren sig däremot gärna närmare hur de olika alternativen verkligen ser ut.

Att alternativen bedöms och granskas mer rättvist är det som gör valåret så spännande. Och den spänningen börjar nu alltmer att infinna sig i Stockholm. Enligt Opinion Stockholm har invånarna i Storstockholm det senaste dryga halvåret fått ett ökat förtroende för Alliansen i alla regionens viktigaste frågor: vård, skola, äldreomsorg, bostäder och kollektivtrafik. Oppositionens försprång krymper (Metro).

En orsak till att Alliansen börjat knappa in är troligen just en hårdare granskning av oppositionens alternativ – som ju än så länge är svårt att se i annat än plural. Och därtill ett plural som inte verkar helt lättförenligt. Av de frågor som Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle behöva komma överens om, som DN listade i går, är det en typisk Stockholmsfråga som verkar mest svårknäckt, mest ”digital”: Förbifart Stockholm kan antingen byggas – eller inte byggas. Och det är en fråga som kan avgöra både en statsministertaburett och en finansborgarrådsportfölj (och kanske en finanslandstingsrådsstol).

Oppositionens lättuggade kritik av det mesta majoriteten gör – om allt från förlossningsvård till äldreomsorg – och lättsmälta löften om mer till allt och alla, förlorar också allt mer realism ju närmare valdagen vi kommer.

Men granskningen av oppositionens alternativ – och skiljaktigheter – har knappt börjat. Än så länge är fokus för de rödgröna snarare på det politiska spelet än sakpolitiken. I sakpolitiken är det istället Alliansen som har levererat, och mest påtagligt på trafik- och bostadsområdet.

Satsningarna på t ex hälso- och sjukvården rullar på och får kanske inte alltid den uppmärksamhet de förtjänar. Stora investeringar i utbyggnad och upprustning, högre anslag till vården och lönesatsning på sjuksköterskor är sådant som ger trovärdighet och goda argument i valdebatten. Och förtroendet ökar också, med sex procentenheter. (Läs gärna mer hos min chef, landstingsrådet Anna Starbrink.)

Mer spektakulära är då satsningarna på trafik och bostäder – som hänger ihop och möjliggör varandra. Ett historiskt stort tunnelbanepaket med utbyggnad till Nacka/Gullmarsplan, Barkarby och Hagastaden-Arenastaden är en bedrift för den styrande Alliansen i såväl regeringen som landstinget, Stockholms stad och andra kommuner i Stockholms län (DN Debatt, Stockholmsbloggen). Att det samtidigt möjliggör nästan 80.000 nya bostäder, med en helt ny karta över Stockholm, är förstås av avgörande betydelse för vår regions utveckling. Och säkert avgörande för att Alliansens förtroende ökar tydligt både kring bostäderna och kollektivtrafiken.

Ekonomin är också en viktig fråga när väljarna bedömer de politiska alternativens regeringsfähighet, men kanske främst på nationell nivå. Ordning på pengarna och ordentliga överskott är dock också något som även Alliansen i bl a landstinget och Stockholms stad har levererat. Och det möjliggör i sin tur just satsningar på utbyggd kollektivtrafik och bostäder.

BYGGPLATS. Snart ska det byggas betydligt mer i Älvsjö än en ny pendeltågsstation: Tunnelbana, Spårväg syd och 10.000 nya bostäder. Bild Wikimedia/MjauMjauMjauMjau.
BYGGPLATS. Snart ska det byggas betydligt mer i Älvsjö än en ny pendeltågsstation: Tunnelbana, Spårväg syd och 10.000 nya bostäder. Bild Wikimedia/MjauMjauMjauMjau.

Hur Stockholms stads goda ekonomi kommer invånarna till nytta blev tydligt i dag: Man kan och vill finansiera en helt ny tunnelbaneutbyggnad och därmed ytterligare 10.000 nya bostäder. Nu handlar det om Älvsjö – som kommer att bli en dubbelt så stor stadsdel, förhoppningsvis tätt bebyggd i populär kvartersstruktur, med grönskande stadsgator och parker (DN, ABC).

Och Älvsjö blir också en stor knutpunkt för kollektivtrafiken. Förutom den nya tunnelbanan, den befintliga pendeltågsstationen och omfattande busstrafik, kommer Spårväg syd bli en kapacitetsstark tvärförbindelse för hela Söderort. (Stockholmsbloggen, Lotta Edholm.)

Med ett högt ställt mål om 140 000 nya bostäder, bara i Stockholm stad, till 2030 har Alliansen höga ambitioner. Med de beslut man nu har tagit, med kraftigt ökat byggande under 2013 (ABC) och med en kollektivtrafik som trots allt står sig väl i internationella jämförelser (DN), visar vi också att vi kan leverera resultat. Sedan handlar det också om att visa att vi kan bygga bra stadsmiljöer, där människor trivs. Och om att vi kan komplettera trafiken innan tunnelbanan är klar, ungefär samma period till 2030, med smarta tvärförbindelser, framför allt spårväg och snabba pendelbåtar (Stockholmsbloggen).

Alliansen tar in tack vare sakpolitiken – och då har valåret, och granskningen av oppositionen, bara börjat. Det är bra att stockholmarna är otåliga och har höga krav på sina politiker – och resultaten och trovärdigheten i framtidsalternativet kommer att väga tungt 14 september.

Vilka stockholmarnas viktigaste frågor är uppmärksammades redan förra veckan (Stockholmsbloggen).

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.

Opinionsångest

Alliansen har större utmaningar än någonsin för att vinna väljarna. Men inte heller oppositionen rosar väljaropinionen. Och det finns ljuspunkter som ger hopp för 2014.

Svagt väljarstöd och två partier på gränsen till riksdagen. Lägre tilltro i flera av de viktiga sakfrågorna (DN). Sjunkande förtroende för den länge så överlägset populäre statsministern.

Alliansens anhängare, strateger och idéutvecklare kan vara ursäktade en släng av opinionsångest. Men det behöver inte vara så illa som det ser ut.

 

Dagens Samhälles opinionsprognos.
Dagens Samhälles opinionsprognos.

Vår svaghet motsvaras inte av oppositionens styrka. Varken i väljarstöd för partierna, tilltro i sakfrågor eller personligt förtroende. Många väljare är istället osäkra. Det tycks vara politiken i sig som lockar mindre. Och det är förvisso allvarligt nog.

Ökad tydlighet mellan de politiska alternativen – i sakfrågor men också om vilka man egentligen tänker regera med – är A och O. För Alliansen, och för det politiska samtalet och den demokratiska dialogen i stort. Det är vår uppgift det knappa år som återstår till valdagen.

Och sakpolitiskt finns en hel del som talar för Alliansens politik – som vi kan tala om. Sysselsättningen har ökat sedan 2006, trots mellanliggande finanskris. Våra finanser är likaså stabila, särskilt jämfört med många andra länders. Miljontals människor med vanliga inkomster har fått tusentals kronor mer att röra sig med varje månad – en påtagligt ökad frihet och mer självbestämmande i vardagen.

Vi behöver inte rädas anklagelser om minskade resurser till välfärden. Välfärdens kärna utbildning, vård och omsorg har fått mer pengar och behåller sin position som andel av BNP (som ju också har växt sedan 2006). Våra utbildningsreformer – med allt från högre forskningsanslag över förändrad lärarutbildning till ny skollag med skolpsykologer och skolbibliotek, och lärlingsutbildningar som fortsätter utvecklas – väntar på att bära frukt. Och i dag visar DN att pensionärer inte alls missgynnats – de äldres inkomster har ökat i ungefär samma takt som de yngres de senaste åren. (Utmaningen om pensionerna handlar snarast om dagens unga – framtidens pensionärer – och deras yrkesliv.)

Vi har en opposition med stora skillnader i sina budgetalternativ. Inte minst Vänsterpartiet skiljer ut sig – medan partiet som gör anspråk på stats- och finansministerposterna, Socialdemokraterna, framför allt förhåller sig till Alliansens skattesänkningar. Det viktigaste de har att säga verkar vara vilka skattesänkningar de lovar att inte återställa – senast bolagsskatten. Och vilka skattesänkningar de kritiserar hårt nu, men bara fram till 31 december. Därefter, inga återställare heller av femte jobbskatteavdraget eller en eventuellt höjd brytpunkt. Och följaktligen ett stort hål i det socialdemokratiska budgetalternativet efter 1 januari.

I Stockholmsregionen har vi också all anledning att tala om Förbifarten – som de flesta stockholmare står bakom (DN STHLM). Också där har vi en splittrad opposition, med ett mycket högljutt Miljöparti som lovar att stoppa Förbifarten med alla medel. Den som vill ha både utbyggd kollektivtrafik, framför allt tunnelbana och nya tvärförbindelser med spårväg, och strukturellt viktiga vägsatsningar gör nog säkrast i att inte rösta på socialdemokrater, som lär bli beroende av de gröna både i Stockholm och Rosenbad.

Vi har många anledningar att ta situationen på allvar – och många argument att föra fram. För mitt eget parti, Folkpartiet, ser det med undantag av några dippar oftast något ljusare ut i opinionen (se t.ex. trenden i Dagens Samhälles opinionsprognos, ovan). Men vi måste stärka oss rejält för att vinna förtroende för ännu en period. Med ett stabilt regeringsunderlag, som Sverige behöver.