Alliansen har större utmaningar än någonsin för att vinna väljarna. Men inte heller oppositionen rosar väljaropinionen. Och det finns ljuspunkter som ger hopp för 2014.

Svagt väljarstöd och två partier på gränsen till riksdagen. Lägre tilltro i flera av de viktiga sakfrågorna (DN). Sjunkande förtroende för den länge så överlägset populäre statsministern.

Alliansens anhängare, strateger och idéutvecklare kan vara ursäktade en släng av opinionsångest. Men det behöver inte vara så illa som det ser ut.

Vår svaghet motsvaras inte av oppositionens styrka. Varken i väljarstöd för partierna, tilltro i sakfrågor eller personligt förtroende. Många väljare är istället osäkra. Det tycks vara politiken i sig som lockar mindre. Och det är förvisso allvarligt nog.

Ökad tydlighet mellan de politiska alternativen – i sakfrågor men också om vilka man egentligen tänker regera med – är A och O. För Alliansen, och för det politiska samtalet och den demokratiska dialogen i stort. Det är vår uppgift det knappa år som återstår till valdagen.

Och sakpolitiskt finns en hel del som talar för Alliansens politik – som vi kan tala om. Sysselsättningen har ökat sedan 2006, trots mellanliggande finanskris. Våra finanser är likaså stabila, särskilt jämfört med många andra länders. Miljontals människor med vanliga inkomster har fått tusentals kronor mer att röra sig med varje månad – en påtagligt ökad frihet och mer självbestämmande i vardagen.

Vi behöver inte rädas anklagelser om minskade resurser till välfärden. Välfärdens kärna utbildning, vård och omsorg har fått mer pengar och behåller sin position som andel av BNP (som ju också har växt sedan 2006). Våra utbildningsreformer – med allt från högre forskningsanslag över förändrad lärarutbildning till ny skollag med skolpsykologer och skolbibliotek, och lärlingsutbildningar som fortsätter utvecklas – väntar på att bära frukt. Och i dag visar DN att pensionärer inte alls missgynnats – de äldres inkomster har ökat i ungefär samma takt som de yngres de senaste åren. (Utmaningen om pensionerna handlar snarast om dagens unga – framtidens pensionärer – och deras yrkesliv.)

Vi har en opposition med stora skillnader i sina budgetalternativ. Inte minst Vänsterpartiet skiljer ut sig – medan partiet som gör anspråk på stats- och finansministerposterna, Socialdemokraterna, framför allt förhåller sig till Alliansens skattesänkningar. Det viktigaste de har att säga verkar vara vilka skattesänkningar de lovar att inte återställa – senast bolagsskatten. Och vilka skattesänkningar de kritiserar hårt nu, men bara fram till 31 december. Därefter, inga återställare heller av femte jobbskatteavdraget eller en eventuellt höjd brytpunkt. Och följaktligen ett stort hål i det socialdemokratiska budgetalternativet efter 1 januari.

I Stockholmsregionen har vi också all anledning att tala om Förbifarten – som de flesta stockholmare står bakom (DN STHLM). Också där har vi en splittrad opposition, med ett mycket högljutt Miljöparti som lovar att stoppa Förbifarten med alla medel. Den som vill ha både utbyggd kollektivtrafik, framför allt tunnelbana och nya tvärförbindelser med spårväg, och strukturellt viktiga vägsatsningar gör nog säkrast i att inte rösta på socialdemokrater, som lär bli beroende av de gröna både i Stockholm och Rosenbad.

Vi har många anledningar att ta situationen på allvar – och många argument att föra fram. För mitt eget parti, Folkpartiet, ser det med undantag av några dippar oftast något ljusare ut i opinionen (se t.ex. trenden i Dagens Samhälles opinionsprognos, ovan). Men vi måste stärka oss rejält för att vinna förtroende för ännu en period. Med ett stabilt regeringsunderlag, som Sverige behöver.