Tagg: skattehöjning

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Vänstergiren

En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.

VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser - och framväxten av nya jobb.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.

Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.

Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).

Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.

Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).

Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.

Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.

I går hoppades jag att den nya regeringen trots allt skulle fortsätta en arbetslinje – i dag har vi fått ännu större anledning att tvivla. Den nya regeringen har valt sida – vänstersidan.

SvD: Uppgörelse om vinster i välfärden. SvD:s Patricia Hedelius: ”Överenskommelsen är en våt filt över tillväxtbransch”. SVT: Björklund: Förtroendet är ordentligt naggat i kanten. Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand (FP Tyresö), Hans Åberg.

(S)kattehöjare och (s)kattesänkare

Skatterna blir en valfråga även i år. I retoriken framstår plötsligt Socialdemokraterna, och SD, som de stora skattesänkarpartierna. I verkligheten väntar stora skattehöjningar vid en rödgrön(rosa?) valseger.

ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger - många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.
ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger – många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.

”Pensionärsskatten” blev ett politiskt begrepp – och grepp – redan inför valet 2006. Vad det egentligen förstås handlar om är att skatten på inkomster av arbete har sänkts genom fem jobbskatteavdrag som framför allt har kommit låg- och medelinkomsttagare till del. I retoriken har detta utmålats som en stor orättvisa av pensionärsorganisationer och även av oppositionen. Nu går såväl S som SD (SvD Brännpunkt) till val på att avskaffa den skatteskillnaden.

Ironin i att S vill bli valrörelsens stora skattesänkarparti, övertrumfat bara av SD som vill gå snabbare fram, är förstås stor. Jag återkommer till det nedan. Rent sakligt finns det andra invändningar. Det finns förstås inget självändamål i att beskatta pension högre än arbetsinkomst, Alliansen har sänkt skatten rejält även för pensionärer, och Folkpartiet och jag fortsätter gärna med det. Men det finns heller ingen självklarhet i att skattesatsen ska vara exakt lika.

Skatten skiljer sig åt på många olika sätt – mellan kommuner och landsting, mellan inkomstnivåer, och faktiskt för pensionärer som har arbetsinkomster och andra arbetstagare (till pensionärens fördel). För arbetstagare går en stor del löneutrymmet dessutom till arbetsgivaravgifter, varav en del i praktiken är ren skatt. Sedan handlar det om syftet med skattesänkningarna, som har varit att få fler jobb och därmed tillväxt och skatteintäkter som långsiktigt höjer pensionerna och stärker välfärden.

Svagheten hos både S och SD är förstås finansieringen av de vidlyftiga löftena. SD ska som vanligt hämta hem allt på drömda besparingar på invandring, vilka förutom att kalkylerna inte håller skulle innebära att Sverige frångick internationella avtal och humanitära moraliska förpliktelser. S drar ut på tiden för löftets uppfyllande tills deras jobbmål nåtts – vilket ju lär dröja med tanke på deras och de tilltänkta samarbetspartiernas förödande politik för jobben.

Så var det ironin i S som de stora skattesänkarna. Inga skattehöjningar har hittills varit mantrat, men i Stefan Löfvens tal i Almedalen började det låta annorlunda (DN:s Ewa Stenberg: S försöker fånga vänstervinden). Vi får se hur det låter på partiets ekonomiska seminarium i dag. Svenskarna tror hursomhelst att skattehöjningar väntar vid en rödgrön valseger i höst (SR: Väljarna tror inte på S skattelöfte). Det tror de rätt i – hur kontraproduktiva de än är ska skatterna höjas på ”högre inkomster”. (Vi borde snarare göra tvärtom – och som Folkpartiet förespråkar slopa den skadliga värnskatten.) Ännu värre blir det om Fi, som för övrigt är potentiella blockbytares rödaste skynke (SvD), ingår i regeringsunderlaget. De socialistiska feministernas löften skulle kosta – en halv biljon (GP Debatt)

Skattehöjningar, färre jobb och svagare ekonomi i riket och staten: Knappast en önskedröm för svenskarna i allmänhet eller pensionärerna i synnerhet.

Skatten bör alltid sänkas – om det går

2014 kommer alla som arbetar att få behålla ännu lite mer av sina egna pengar. Relativt höga skatter är nödvändiga för att finansiera välfärden, men det finns alltid skäl att fråga sig om man kan sänka skatterna ytterligare. För både frihetens och ekonomins skull.

Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 - foto från riksbanken.se).
Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 – foto från riksbanken.se).

Under det som kallas årets fattigaste helg borde det vara uppenbart för många vad lite extra marginaler kan betyda i privatekonomin. En rejäl extra marginal har alla arbetande svenskar fått de senaste åren tack vare Alliansens sänkningar av inkomstskatten. I år blev det tyvärr ingen höjd brytpunkt men vid årsskiftet genomfördes det femte jobbskatteavdraget. Vanliga inkomsttagare får 2-300 kronor mer över i månaden av sina egna pengar. Ekonomifakta har gjort en enkel räknesnurra för att visa hur mycket man kommer att få ut av sin lön i slutet av den här månaden – och hur mycket mindre man hade fått ut utan skattesänkningarna.

Att få behålla mer av den lön man själv har tjänat ihop handlar inte bara om ökade marginaler. Det handlar också om frihet – om självbestämmande.

Sverige har tack vare Alliansens skattesänkningar fått ett lägre skattetryck de senaste åren – enligt oppositionen på bekostnad av sunda statsfinanser. Mikael Dambergs angreppslinje i årets partiledardebatt (Aftonbladet) var något överraskande, inte bara för att underskottet i statsfinanserna snarare är 33 än 87 miljarder, och inte bara för att förmågan att sköta ekonomin förblir regeringens och Anders Borgs starkaste kort. Genom att ta upp statens finanser – och skattesänkningar – öppnar ju Socialdemokraterna för ett givet påpekande: De har själva ställt sig bakom varje inkomstskattesänkning, om än i efterhand. Så också det femte jobbskatteavdraget.

Efter årsskiftet försvann skillnaden i skattenivåer mellan regeringen och S – och lämnade ett gapande hål i det socialdemokratiska budgetalternativet.

Sänkta skatter ställs ofta mot högre resurser till välfärden. Det framförs åsikter från dem som säger sig gynnas av skattesänkningarna att det är nog nu (se t.ex. Medelklassupproret, Vi har mer än bara nya kök i huvudet, och Resumé-redaktören Claes de Faires uppmärksammade krönika,  Jag är nöjd nu). I ett perspektiv är det förstås sant: I varje givet ögonblick kan man välja att använda ett visst utrymme i statens, landstingets eller kommunens budget till att sänka, eller avstå från att höja, skatten eller att lägga ytterligare pengar på barnbidrag, hälso- och sjukvårdsnämndens eller utbildningsnämndens budget. Men alla svenska partier är ense om att vi ska ha en generös och generell välfärd, och att detta kräver ett internationellt sett relativt högt skatteuttag. Frågan är hur högt.

De senaste åren har inte inneburit några minskade resurser till välfärden i form av vård, skola och omsorg. Tvärtom har de ökat något (som DN:s redovisning i dag visar). Och är det verkligen högre skatter som skulle säkra större resurser långsiktigt? Över en viss nivå blir förstås skatterna kontraproduktiva – och det allra viktigaste är om fler kan arbeta och tjäna mer (som DN:s Johan Schück påpekar). Då kommer befintliga, eller lägre, skattenivåer att ge högre intäkter, och större resurser till välfärden. Det är argumentet både för jobbskatteavdrag, för höjd brytpunkt så att färre skulle behöva betala statlig skatt – och för avskaffad värnskatt.

För de flesta svenskar spelar kommun- och landstingsskatten störst roll – och av kommunerna höjer 106 stycken, med en tredjedel av Sveriges befolkning, skatten 2014 (SvD). Bara sex kommuner, där tre procent av svenskarna bor, sänker skatten. Att kommunerna, med huvudkostnaderna för välfärden i form av skola och äldreomsorg, har särskilda behov av intäkter är förstås inte förvånande – men inte heller högre kommunalskatter är i längden oproblematiska, vare sig för samhällsekonomin i stort eller för respektive kommun. Det gör statens insatser, både genom statsbidrag för välfärden och genom inkomstskattesänkningar, extra viktiga.

Skatt är inget annat än invånarnas pengar. Att inte se skatten som en oändlig resurs är dessutom ett sätt att ständigt ifrågasätta utgifter och söka bättre lösningar. Varje gång en budget ställs samman bör liberala politiker därför fråga sig: Kan vi sänka skatten? Svaret kanske långtifrån alltid blir ja, men att frågan ställs är viktigt. Av princip och av praktiska skäl.

Opinionsångest

Alliansen har större utmaningar än någonsin för att vinna väljarna. Men inte heller oppositionen rosar väljaropinionen. Och det finns ljuspunkter som ger hopp för 2014.

Svagt väljarstöd och två partier på gränsen till riksdagen. Lägre tilltro i flera av de viktiga sakfrågorna (DN). Sjunkande förtroende för den länge så överlägset populäre statsministern.

Alliansens anhängare, strateger och idéutvecklare kan vara ursäktade en släng av opinionsångest. Men det behöver inte vara så illa som det ser ut.

 

Dagens Samhälles opinionsprognos.
Dagens Samhälles opinionsprognos.

Vår svaghet motsvaras inte av oppositionens styrka. Varken i väljarstöd för partierna, tilltro i sakfrågor eller personligt förtroende. Många väljare är istället osäkra. Det tycks vara politiken i sig som lockar mindre. Och det är förvisso allvarligt nog.

Ökad tydlighet mellan de politiska alternativen – i sakfrågor men också om vilka man egentligen tänker regera med – är A och O. För Alliansen, och för det politiska samtalet och den demokratiska dialogen i stort. Det är vår uppgift det knappa år som återstår till valdagen.

Och sakpolitiskt finns en hel del som talar för Alliansens politik – som vi kan tala om. Sysselsättningen har ökat sedan 2006, trots mellanliggande finanskris. Våra finanser är likaså stabila, särskilt jämfört med många andra länders. Miljontals människor med vanliga inkomster har fått tusentals kronor mer att röra sig med varje månad – en påtagligt ökad frihet och mer självbestämmande i vardagen.

Vi behöver inte rädas anklagelser om minskade resurser till välfärden. Välfärdens kärna utbildning, vård och omsorg har fått mer pengar och behåller sin position som andel av BNP (som ju också har växt sedan 2006). Våra utbildningsreformer – med allt från högre forskningsanslag över förändrad lärarutbildning till ny skollag med skolpsykologer och skolbibliotek, och lärlingsutbildningar som fortsätter utvecklas – väntar på att bära frukt. Och i dag visar DN att pensionärer inte alls missgynnats – de äldres inkomster har ökat i ungefär samma takt som de yngres de senaste åren. (Utmaningen om pensionerna handlar snarast om dagens unga – framtidens pensionärer – och deras yrkesliv.)

Vi har en opposition med stora skillnader i sina budgetalternativ. Inte minst Vänsterpartiet skiljer ut sig – medan partiet som gör anspråk på stats- och finansministerposterna, Socialdemokraterna, framför allt förhåller sig till Alliansens skattesänkningar. Det viktigaste de har att säga verkar vara vilka skattesänkningar de lovar att inte återställa – senast bolagsskatten. Och vilka skattesänkningar de kritiserar hårt nu, men bara fram till 31 december. Därefter, inga återställare heller av femte jobbskatteavdraget eller en eventuellt höjd brytpunkt. Och följaktligen ett stort hål i det socialdemokratiska budgetalternativet efter 1 januari.

I Stockholmsregionen har vi också all anledning att tala om Förbifarten – som de flesta stockholmare står bakom (DN STHLM). Också där har vi en splittrad opposition, med ett mycket högljutt Miljöparti som lovar att stoppa Förbifarten med alla medel. Den som vill ha både utbyggd kollektivtrafik, framför allt tunnelbana och nya tvärförbindelser med spårväg, och strukturellt viktiga vägsatsningar gör nog säkrast i att inte rösta på socialdemokrater, som lär bli beroende av de gröna både i Stockholm och Rosenbad.

Vi har många anledningar att ta situationen på allvar – och många argument att föra fram. För mitt eget parti, Folkpartiet, ser det med undantag av några dippar oftast något ljusare ut i opinionen (se t.ex. trenden i Dagens Samhälles opinionsprognos, ovan). Men vi måste stärka oss rejält för att vinna förtroende för ännu en period. Med ett stabilt regeringsunderlag, som Sverige behöver.