Etikett: val 2014

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Sverige, Sverige

I dag sörjer jag för mitt parti men framför allt för mitt land. Hur nästan 800 000 svenskar kan rösta på ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, är för mig obegripligt och djupt sorgligt. Men i kommande parlamentarisk röra ska vi minnas att den överväldigande majoriteten sade och säger nej till rasism.

800px-Flag_of_SwedenAnalyser ska inte göras förhastat, och ett valresultat som det svenskarna levererade i går kräver sin tid att genomlysa. Vilka långsiktiga slutsatser vi ska dra måste få ta ännu längre tid. Ett är dock säkert: slutsatser måste dras. För mitt parti, och för alla andra humanistiska partier. Ett val där det parti som företräder det liberala arvet bara når drygt 5 procent – det näst sämsta valresultatet någonsin – och där 13 procent röstar på ett främlingsfientligt parti, kan inte kallas för annat än ett liberalt misslyckande.

Extra tungt känns det eftersom valrörelsen i mycket har känts så positiv. Alla, inte minst partiledaren och våra ministrar, alla förtroendevalda och gräsrötter, har gjort ett enormt jobb. Det har känts bra i Stockholm – och här lyckades lyckades också bättre, bl a på Kungsholmen – men den optimistiska andan har förmedlats från hela landet. Det har också uppnåtts bra resultat på fler håll.

De viktiga frågorna att ställa sig är förstås varför vårt budskap inte appellerade till väljarna, eller varför vi inte lyckades nå ända fram och vara tillräckligt tydliga. Många svenskar gillar vår skolpolitik, vår syn på jämställdheten, att vi försvarar valfriheten i välfärden, och vårt ställningstagande för ett starkare försvar. Kommande analyser får utvisa om det inte räckte hela vägen, eller om de frågorna helt enkelt prioriterades ned. Nu gratulerar vi Socialdemokraterna och Stefan Löfven som får bilda regering – men det blir en svår uppgift. Vi verkar få något slags vänsterregering med höjda skatter och stor tilltro till politikers förmåga att skapa jobb och bestämma över människors vardag. En regering vars agenda dock mest är höljd i dunkel – eftersom ingående partier har djupt skilda åsikter i många viktiga och stora sakfrågor.

Den viktigaste frågan för alla demokratiska, humanistiska partier, politiker och krafter är dock hur, räknat på valnatten, 780 000 svenskar kunde rösta på Sverigedemokraterna. Vad gjorde vi för fel? Och vad gjorde de rätt? Är så många rädda, och oroliga? Trots alla företrädare som avslöjades i sin djupa rasism, ibland misstänkt hets mot folkgrupp; trots en ekonomisk politik byggd på lika delar främlingsfientlighet och drömkalkyler; trots en vision som vänder sig mot allt som är modernt och framtidsoptimistiskt; trots vad som verkar vara en djupt liggande brist på tro på människor och deras förmåga. Trots svenskarnas höga stöd för invandring och dess positiva effekter, trots ökat förtroende för politiker och demokrati. Trots detta vann ett parti med rötter i nazismen i skrivande stund 48 mandat i den svenska riksdagen. Det är ett resultat som jag ännu inte har kraft att analysera på djupet förutom att säga: Det är en skam och en sorg.

Jag kommer att sörja Folkpartiets oväntade och dåliga valresultat djupt. Men – för att vara krass: vi har varit där förut, och ännu lägre. Vi har våra idéer, och vi kommer igen. Sverige lär också, efter åtta år av Alliansregering och viktiga reformer, klara fyra år av rödgrön röra (eller tiden fram till ett eventuellt nyval). Det jag kommer att sörja allra mest är SD:s obehagliga framryckning. Och det jag kommer att ta fasta på är en tydlig uppgift: Nu mer än någonsin finns det utrymme och behov av en kraftfull liberal oppositionspolitik.

Bloggat om valutgången: Jesper Svensson: Ett val utan vinnare, Sivert Aronsson: The Show Must Go On, Martin Skjöldebrand: De som inte är med, Fredrik Adolphson: Jag kom in – och det brinner ju. Hans Åberg: Eftervalsblues.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Var tredje väljare kvar att övertyga

En av tre väljare har ännu inte bestämt vilket parti de ska rösta på. Skillnaden mellan regeringsunderlagen är betydligt mindre än så, det räcker gott och väl att övertyga en tredjedel av tredjedelen. Nu handlar det om mobilisering och goda argument, som att

ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.
ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.

Det blir sett spännande val i år igen. De som trodde att allt var avgjort på förhand har fått tänka om. Förutom opinionsmätningar med ett halverat gap eller mer sista veckan, har 1,8 miljoner svenska väljare ännu inte bestämt sig när några få dagar återstår till valet (SR Ekot). De flesta lutar förvisso åt ett visst parti, eller väljer inom samma block av partier, men skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna är betydligt mindre än så. Det handlar om några hundratusen väljare. En tredjedel av tredjedelen osäkra räcker gott och väl.

Många väljare har angett sig som osäkra också i de otaliga opinionsmätningarna. Det visar potentialen – inte minst för den sida som ligger i omkörningsfilen. Väljarna ser att deras röst spelar roll och kan bidra till att avgöra vilken regering vi får. Och regeringsfrågan i sig fortsätter förstås att tala till Alliansens fördel – särskilt när V-ledaren Sjöstedt åter höjer kraven för att ingå i eller stödja en S-ledd Löfven-regering (DN).

Alliansen stärks också av att jobbpolitiken visar sig framgångsrik. Arbetslösheten fortsätter att sjunka – även för långtidsarbetslösa (SR Ekot).

De sista dagarna handlar om att mobilisera och entusiasmera de egna troliga och potentiella väljarna. Alla som lutar åt Folkpartiet och Alliansen måste övertygas! Starkare liberaler inom Alliansen kan också vara strategiskt viktigt för den andra viktiga uppgiften: att övertyga väljare från andra sidan. Folkpartiet lockar mittenväljare – vi har sakfrågorna och argumenten. Rösta för skolan, försvaret och jämställdheten!

Liberalerna & andra

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Utrikes & säkerhet

Tid för Nato

Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.

NatoflaggaI ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).

Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.

Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.

Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.

När Nato diskuterar gemensam säkerhet i vårt närområde. När alliansen av demokratier planerar strategin för att avskräcka Putins allt mer aggressiva och oberäkneliga Ryssland. Då får Sverige lämna rummet. Det visar att det inte räcker med egna resurser och långtgående samarbete, utanför alliansen.

natoTill vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.

Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Hålen i Magdalena Anderssons resonemang

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.

FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)

En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.

Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.

En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.

För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.

Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.

Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.

Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.

Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras.  Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.

Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.

Om Socialdemokraternas valmanifest, DN: ”Sverige håller på att gå sönder”, Borg kritiserar S skattehöjningar, DN Debatt: S: reformer för 40 miljarder. Expressen, KG Bergström: S vill spendera mer, ”Fast vid politik som slår ut människor”, Björklund nobbar flirten från S. Aftonbladet: S lovar reformer för 40 miljarder, ”Skattehöjningar slår mot jobb”. Tove Lifvendahl i SvD: Hitte-på-lösning på låtsasproblem. Sivert Aronsson bloggar om relationen mellan skattenivåer, jobb och skatteintäkter.

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Din kandidat?

Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.

Rasmus_valkompassMinskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.

För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.

Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.

Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.

Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Det är jobben som gäller

Ska vi satsa på fler jobb och högre sysselsättning – eller i första hand på lägre arbetslöshet? Skillnaden är större, och viktigare, än orden kan ge sken av. Mot en Alliansregering som har levererat trots ekonomisk kris, står ett splittrat och oklart rödgrönt alternativ som riskerar jobben i Sverige.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Det har varit tuffa ekonomiska år för Europa och västvärlden. Krisen har slagit hårt, underskotten skenat, företag gått omkull och arbetslösheten ökat. Sverige har också fått sin beskärda del men vi har klarat oss bättre än nästan alla andra – med urstarka statsfinanser, och en sysselsättning som faktiskt har ökat. Jobben har blivit 250 000 fler sedan Alliansregeringens tillträde 2006. Den positiva trenden fortsätter nu allt starkare (se också dagens prognos från Arbetsförmedlingen; DN/TT). Samtidigt har arbetskraften växt, och även om det ger högre arbetslöshetssiffror är det positivt att fler människor vill och kan jobba istället för att helt stå utanför arbetsmarknaden.

Inför höstens val, och inför 2020, höjer Alliansen målet: fem miljoner i arbete betyder 350 000 fler jobb på sex år. Det är en ambitionshöjning jämfört med liggande prognoser, som i sin tur bygger på en fortsättning på dagens politik. Och på dagens DN debatt berättas mer om en del av vägen till målet; det är inte minst viktigt att snabbt ge nyanlända flyktingar och invandrare språkkunskaper och en chans till jobb (utlandsfödda svarar redan för en stor del av de nya jobben sedan 2006).

Mot sysselsättningsmålet står det socialdemokratiska arbetslöshetsmålet. Ingen vill förstås ha högre arbetslöshet än vad som är möjligt men problemet med ett sådant mål är att det i princip kan uppnås utan ett enda nytt jobb. Vi har tidigare sett exempel på tveksamma arbetslöshetsmål och tveksamma vägar att nå dit. Vi minns en tid då sjukskrivningar och förtidspensioner växte mer än jobb och företagande. Socialdemokraternas ekonomiska politik beräknas också ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb. Inte konstigt att man inte vill ha ett sysselsättningsmål.

Liknande bekymmer gäller Socialdemokraternas omtalade fokus på ungdomsarbetslösheten, som har granskats av Folkpartiets Carl B Hamilton och Christer Nylander (DN debatt). Inte bara räknas alla gymnasister och studenter som pluggar på heltid och själva knappast räknar sig som arbetslösa in i den därigenom alarmerande höga ungdomsarbetslösheten. Inte bara klarar sig Sverige bättre än S förebild Österrike på de flesta ekonomiska områden. Nej, S förslag mot ungdomsarbetslösheten är inte ens de samma som verkligen visat sig vara effektiva för österrikarna. Svenska socialdemokrater vill främst hänvisa unga utan jobb åter till skolbänken. Utbildning är förstås A och O men att tvingas till mer pluggande är inte allti det bästa för skoltrötta. Lärlingar, fokus på yrkeskunskaper och lägre startlön för unga är ju däremot i Sverige liberal politik.

Jobben och ekonomin avgör valet. För att få bukt med arbetslösheten på riktigt, bland unga, invandrare och andra, krävs en politik som fortsatt gör det lockande att jobba, mer lockande att anställa, och som rustar alla människor på bästa sätt för arbetsmarknaden. En politik som tvärtom gör det dyrare och krångligare för arbetstagare och arbetsgivare, och som har som mål att vi ska arbeta mindre, är knappast vägen mot starkare sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Folkpartiet och Alliansen har levererat och vill fortsätta ge resultat.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Ungdom och erfarenhet i politiken

Vi behöver både fler unga och fler äldre i politiken. Men representativitet handlar också om förtroende och åsikter, inte bara ålder och grupptillhörighet.

MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.

Färre unga har en chans att komma in i riksdagen i höstens val. I kommuner och landsting är det ännu mer sällsynt med unga kandidater, rapporterar Sveriges Radio utifrån en sammanställning från SCB. En förklaring är säkert, som bl a Liberala ungdomsförbundets Linda Nordlund är inne på, att unga, nya partimedlemmar inte släpps in och fram i partierna – men det gamla påståendet om krav på mångårig kaffekokning känns väl generaliserande och orättvist.

Det är inte lätt med ålder eller representativitet rent generellt i politiken, särskilt inte för mindre partier med färre platser, ofta högst ett mandat i de flesta riksdagsvalkretsar.

Det visar sig också i att vi även har få äldre på valbara platser, i jämförelse med befolkningens sammansättning. Den underrepresentationen visar sig främst hos Socialdemokraterna, som är ”bäst” på unga kandidater. Det är inte lätt som sagt, särskilt om man också betänker utlandsfödda, HBT-personer och människor som lever med funktionsnedsättning och som också behöver vara representerade. Vi brukar också bekymra oss över hur människor ”mitt i livet”, med familj, bostad och karriär att tänka på, ska få energi, tid och lust till politik.

Representativitet i politiken väcker reflektioner om förtroende, erfarenhet och åsikter. Själv tycker jag det viktigaste är att personer som ska representera mig har mitt förtroende, står för en politik som jag delar, och kan förväntas landa i kloka svar på frågor som jag inte är insatt i eller som inte var kända vid valtillfället. Det handlar om tillit till att någon förvaltar mitt förtroende under mandatperioden. Då kan ålder och andra egenskaper vara högst relevanta – men det viktigaste är åsikter och värderingar, som den unga väljaren Victoria Lind också säger till radion: ”Vet jag vad den vill och den vill i princip samma sak som jag så spelar det ingen roll.”

Vi behöver bli bättre på att engagera och slussa fram unga i politiken – eller framför allt på att ta vara på deras engagemang. Men det gäller nog inte bara unga utan alla som är nya i, och kommer med andra erfarenheter till, den partipolitiska världen. Samtidigt är det inte märkligt att det tar ett litet tag innan man som ny, oavsett ålder, får tyngre uppdrag och en valbar plats. Det handlar inte om att koka kaffe i åratal, utan om att skaffa erfarenhet, visa vad man går för och att man är att lita på. Politiken må inte vara ett yrke men det politiska hantverket kräver också sin specifika kompetens, inte minst som komplexiteten har ökat i de politiskt styrda organisationerna. Det tar också tid att bli känd och vinna stöd, bland partimedlemmar och väljare.

Med detta sagt måste partierna naturligtvis också ta ett ansvar för en god representativitet också utifrån olika bakgrund, annan erfarenhet och personliga egenskaper. Det ansvaret ligger på valberedningar och de församlingar som fastställer listor och fördelar uppdrag, och man är olika duktiga i olika partidistrikt och föreningar. Man måste våga pröva nya krafter – men vi ska inte stirra oss blinda på listorna i valen. Många får sina första erfarenheter och får visa vad de går för i olika nämnder och styrelser i kommuner och landsting.

Själv gläds jag över tilltron som folkpartisterna visade mig, först i Falköping när jag som 18-åring fick en av platserna i barn- och utbildningsnämnden, sedan i Stockholm då jag som 22-åring tog plats i kulturnämnden – den plattform som mitt fortsatta engagemang har byggt på.

Vi behöver fler ungdomar och pensionärer

, fler med utländsk bakgrund, fler som lever med funktionsnedsättningar, i politiken. Det handlar sist och slutligen om partiernas tillgång till viktig erfarenhet och ny kompetens, om förutsättningarna att forma den bästa politiken för alla i samhället. Men den perfekta mixen finns inte. Debatten är viktig och behöver föras kontinuerligt för att vi ständigt ska vara uppmärksamma på behovet av att olika grupper är representerade, men vi kan inte sätta listor utifrån procentandelar. Värderingar är viktigast.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Friårsfara

Friåret är en gammal miljöpartistisk käpphäst. När den nu paras med en klar vänstersväng är det tydligt att de gröna överger mittenpositionen i svensk politik. Svenskarna ska jobba mindre, men betala mer i skatt – det går helt enkelt inte ihop.

sorry-wereclosed
STÄNG INTE NED Sverige. Miljöpartiets förslag om marginalskatter och betald ledighet på statens bekostnad är farliga var för sig, och blir en ännu farligare kombination.

”Det där har vi prövat förut”. Ibland önskar man att den där pessimistiska gammelmansstämman skulle göra sig hörd oftare i politiken, särskilt när Miljöpartiet nu återlanserar friåret (SvD). Friåret infördes efter valet 2002 på prov i tolv kommuner, på initiativ av Miljöpartiet i dess uppgörelse med den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Trots negativa signaler (SR) gick man 1 januari 2005 vidare och införde friår i hela landet.

När Alliansregeringen tillträdde efter maktskiftet 2006 var friåret en av de första reformerna som skrotades – den gick förstås i rakt motsatt riktning mot arbetslinjen.

I utvärderingen som gjordes av försöket konstaterade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att sjukskrivningarna (bland friårslediga) inte minskade; däremot märktes i viss mån en tidigare pensionsålder. Långtidsarbetslösa fick inte i någon större utsträckning det lättare att få in en fot i arbetslivet; friårsvikarierna blev framför allt personer som redan hade en ganska stark ställning på arbetsmarknaden (Lotta Edholm).

Eller som Jan Björklund kommenterar i dag: friåret ledde till lägre sysselsättning, sämre statsfinanser, lägre BNP och mindre resurser till välfärden. För detta betalade staten två miljarder, för att friska människor skulle vara lediga ett år.

Valet i Sverige handlar om att fler behöver jobba och många behöver kunna jobba mer. Friåret uppmanar människor att arbeta mindre och sluta jobba tidigare, utan att hjälpa personer som har svårt att få jobb. Det var fel 2002, 2005 och 2006 – och det är lika fel 2014. Tillsammans med förslaget till kraftigt höjd marginalskatt visar det tydligt att Miljöpartiet numera är mer rött än grönt.

Trots den gröna vänstersvängen torde friårsförslaget inte heller göra det lättare att komma överens inom den rödgröna opposition som gäller för ett regeringsalternativ. Socialdemokraterna vill ge sken av att vara mer ekonomiskt ansvarstagande än regeringen, och vara ännu duktigare på arbetslinjen. De vill slå Alliansen på dess hemmaplan – och vill för allt i världen inte jämkas samman med arbetsfientliga MP-förslag. Åtminstone inte före valet; hur det kan gå efter valdagen lärde vi oss ju 2002. Vi har prövat det förut.