Kategori: Ekonomi & arbete

Don Quijote av den svenska modellen

”Den svenska modellen” är knappast hotad av liberala förslag om ökade möjligheter till jobb och självbestämmande. Istället för att likt Don Quijote rida till storms mot väderkvarnar och svartmåla sina fienders påstådda ondsinthet, kan S och Stefan Löfven debattera med Liberalerna om hur #allaskamed – på riktigt.

donquijoteväderkvarnHur säger man quixotic på svenska? Donquijotesk, föreslår ordboken; överdriven, orealistisk idealism. Det är ett adjektiv som just nu känns välbehövligt för att skildra en ny, men inte obekant, giv i svensk politik. Statsminister Stefan Löfven (S) har inte en avundsvärd position. Trängt opinionsläge, och en stor utmaning att ta itu med integrationen i ett läge där Sverige på kort tid har fått många nya invånare. Regeringen väljer dock inte att föreslå några nya reformer – utan blåser istället till strid om den svenska modellen. Fiendebilden är klar: en ondsint ”höger” som vill sänka löner och försämra välfärden.

Socialdemokraternas strategi känns igen: i regeringsställning försöker man förflytta fokus i debatten och lägga ansvaret på andra. Motståndarens politik vantolkas, och skrämselpropagandan plockas fram. Men Stefan Löfven rider likt Don Quijote till angrepp mot väderkvarnar.

Efter åtta års Alliansregering, med ökade resurser till välfärden och kraftigt ökad sysselsättning, har verkningskraften i den socialdemokratiska skrämselpropagandan sannolikt avtagit avsevärt. Fler och fler torde inse det absurda i att en statsminister försöker gå i opposition när det är han som regerar, hans regerings politik som genomförs. En politik som saknar reformförslag för fler jobb – och som tvärtemot motverkar fler jobb och ökade intäkter till välfärden, genom kontraproduktiva skattehöjningar, genom att göra det mindre attraktivt att arbeta och att driva företag. Lena Mellin fångar det som så ofta väl: Löfven rallarsvingar ur sitt underläge.

Men vem bryr sig om verkligheten, den egna regeringsmakten och behovet av konkreta reformer när man kan iklä sig rustningen som den svenska modellens riddare, och rida till storms mot den ondsinta ”högern”?

Stefan Löfvens retorik kan granskas av journalister och bemötas av motståndarna i den öppna politiska debatten. Värre är buskagitationen – där Socialdemokraterna också har en lång tradition. Få fingrar läggs emellan i svartmålandet av den förment ondsinta ”högern”; man nöjer sig inte med att sakligt försöka kritisera de konkreta sakpolitiska förslagen, utan angriper själva avsikterna. Liberalernas och andra motståndares syften ifrågasätts; vi tillåts inte själva formulera vår politiska vilja. I vänsterns buskagitation vimlar det av halmdockor och väderkvarnar, av snedvridna tolkningar av motståndarnas reformförslag och föråldrade fiendebilder av en ”höger” som vill försvåra för människor och slå mot de fattiga.

Ett skolexempel är hur t ex Liberalernas förslag om startjobb och andra allianspartiers liknande idéer påstås handla om att ”sänka din lön” (se exv Alliansfritt: Nu vill även KD sänka din lön). Sanningen är förstås att våra förslag går ut på motsatsen: att fler, som i dag inte har ett jobb, överhuvudtaget ska ha ett jobb att gå till, en egen inkomst att leva på. Vi strävar efter att öka varje människas makt och möjligheter, över sitt liv och för sin framtid. Om att öka människors frihet, och självbestämmande.

#allaskamed - Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.
#allaskamed – Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.

Buskagitationen från vänster oroar mig, för att den också undergräver tilltron till politiken. Men striden om ”den svenska modellen” kan ändå leda till något gott, om vi kan ägna oss åt att debattera våra sakpolitiska förslag och visa på de verkliga skillnaderna i svensk politik. Liberalernas Jan Björklund har tagit upp den kastade handsken och lyfter fram vad den svenska modellen istället bör handla om i framtiden: en arbetslinje där alla ska med. Stefan Löfven och Socialdemokraterna har nu chansen att kliva ned från den quijoteska hästen, avstå från attacken mot väderkvarnarna, och ta en rejäl svensk serie demokratiska debatter.

Integration som funkar

Fler utlandsfödda får jobb, i det växande Stockholm och i resten av landet. Det visar hur integrationen i Sverige trots utmaningar är betydligt bättre än sitt rykte, när människors kunskap och arbetsförmåga tas till vara.

INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)
INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)

Aldrig har vi varit fler svenskar. Häromveckan kom de senaste befolkningssiffrorna från SCB och befolkningen har ökat till 9,7 miljoner, tack vare både att fler föds, och fler flyttar hit än härifrån. Jag skriver tack vare – för det är bra att vi blir fler i vårt stora land, bra för framtidens jobb och välfärd. Lika självklart som att vi satsar på utbildning för de uppväxande generationerna behöver vi satsa på integration för människor som kommer hit senare i livet. Och precis som utbildning är mycket mer än ett politikområde och ett ansvar för många fler (och framför allt andra) än politiker, måste integrationen – i alla sina beståndsdelar – vara en angelägenhet för många. Inte minst arbetsgivare.

Att integrationen inte fungerar tillräckligt bra är ingen hemlighet. Men vi måste samtidigt lyfta fram det som ändå går bra, peka på och lära av de goda exemplen. Och inte låta debatten bli onödigt negativ.

I dagarna kom en mycket god nyhet: Allt fler utlandsfödda har jobb. Det gäller framför allt män och framför allt i Stockholm: för dem har sysselsättningen ökat från 68 till 73 procent på ett år. Det är högre än sysselsättningen för alla stockholmare, 70,9 procent, och avsevärt högre än sysselsättningen i riket i stort, 64,6 procent. För utlandsfödda kvinnor är andelen tyvärr lägre, men även deras sysselsättning ökar, i Stockholm från 60,1 till 61,6 procent på ett år.  (SVT, SvD, DN)

Siffrorna är förstås inte tillräckligt bra. Även om sysselsättningsgraden på detta sätt räknar alla mellan 15 och 74 år, och därmed inkluderar många skolungdomar och pensionärer, så borde den vara högre, framför allt för kvinnor och i Sverige utanför Stockholm. Icke desto mindre: Detta är glädjande tecken som visar att integrationen pågår. Och bakom de positiva siffrorna finns tusentals enskilda människoöden, som har fått en positiv utveckling.

De nya siffrorna bekräftar och förstärker den positiva bilden från regeringsåren med Folkpartiet och Alliansen, då Sverige trots en av världshistoriens värsta globala finanskriser fick netto 300 000 fler jobb, varav de flesta fylldes av utlandsfödda. Vi vet också att merparten av dem som kom som flyktingar från krigets Balkan i dag är väl etablerade med en hög sysselsättning.

Var finns de nya jobben för utlandsfödda? Många har jobb i vården där var fjärde anställd har utländsk bakgrund. SVT rapporterar från en restaurang, DN från ett byggbolag – som medvetet valde att lägga om sin rekryteringsstrategi. Och det är medvetna vägval som behövs. Integration kommer inte av sig själv och kan inte kommenderas, utredas eller manas fram från politiskt håll. Insikt och aktiva beslut av dem som sitter på möjligheten att påverka, ute i vardagen, på företag och i andra organisationer, krävs. Förutfattade meningar eller invanda rutiner behöver utmanas – och diskrimineringsspöket lyftas fram i ljuset.

Politiken för integration behöver samtidigt också finnas. Beslut om utbildning, validering av utländska examina inom exempelvis sjukvården, arbetskraftsinvandring och många andra saker spelar stor roll – och behöver ses i ett sammanhang och samordnas. De goda exemplen behöver studeras och erfarenheterna spridas. En regering som den nuvarande rödgröna, som avskaffat integrationspolitiken, får svårt att nå resultat.

Det finns gott om jobb som behöver utföras i Sverige. Det finns många idéer, på nya innovationer och företag. Och det finns stor kompetens, inte minst bland många utlandsfödda. Integrationens – och arbetsmarknadens – utmaning i stort är att få dessa goda förutsättningar att mötas och förverkligas. I verkliga jobb, företag, välfärd. 

Jag vill inte att SD bestämmer om min pension

Nu vill även Sverigedemokraterna vara med i överenskommelsen om de svenska pensionerna. SD:s syn på invandring diskvalificerar dem SD dubbelt upp,

STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna - och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)
STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna – och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)

Det svenska pensionssystemet vilar på en bred uppgörelse mellan Alliansens fyra partier och Socialdemokraterna. Drivande var inte minst Folkpartiet och dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. Det har gett stabilare förutsättningar för framtidens pensioner än i många andra länder, som ser med avund på Sverige. Pensionsuppgörelsen vårdas och utvecklas av de fem partierna i pensionsgruppen, utifrån en gemensam syn på vikten av arbete och tillväxt. När S ville ha in Miljöpartiet i gruppen mot Allianspartiernas vilja blev reaktionerna starka – just på grund av MP:s avvikande syn på arbete och tillväxt (Aftonbladet, DN).

När Sverigedemokraterna gör anspråk på att komma med i pensionsgruppen (SR Ekot) finns hinder av en helt annan dimension. Sverigedemokraterna är ett parti som efter försök att bredda sin politik – inte minst genom löften till pensionärerna – nu har tydliggjort att de bara bryr sig om en enda fråga: minskad invandring. De har deklarerat att de vill göra extravalet i mars 2015 till en folkomröstning om invandring (SVT). Det innebär att de själva mält ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang.

Sverigedemokraterna kommer att använda varje plattform för att idka utpressning om invandring. På något annat sätt kan deras förtydligade enfrågeposition tolkas. Och som den alltid välformulerade Lena Andersson skrev i lördagens DN, går det inte att förhandla med sådana partier.

Sverigedemokraternas invandrings- och främlingsfientlighet innebär förstås alltid problem. Den riktar sig som bekant uttalat och ogenerat även mot svenska invånare som enligt SD:s definition inte är svenska nog. De senaste dagarna har vi tagit först tagit del av Kent Ekeroths förnyade vilja att registrera brottslingar utifrån nationalitet (SvD: Partiet står bakom Ekeroth). Detta följdes av Björn Söders klassificering av kurder, romer, judar och andra som icke-svenskar (Niklas Orrenius intervju i DN, Den leende nationalismen, följdes av avgångskrav mot denne riksdagens andre vice talman [SvD/TT] och en Söder som påstår sig vara missförstådd – men ändå inte [Aftonbladet]). Bägge fallen visar partiets verkliga inställning, accepterad och uttryckt av de högsta företrädarna.

I pensionssammanhang blir främlingsfientligheten och stoppet för invandring extra problematisk. Fler som arbetar och fortsatt tillväxt i Sverige är grunden för goda pensioner liksom all annan välfärd. Och arbete och tillväxt blir svårt utan invandring och en öppen ekonomi. Det är knappast länder med liten invandring som generellt är ekonomiska framgångssagor.

I valet försökte SD framstå som inte minst pensionärernas bästa vänner. De hade tyvärr viss hjälp av dåvarande rödgröna oppositionen, som med stor entusiasm men något mindre intellektuellt sanningsenlighet talade om ”pensionärsskatten” som skulle ha uppstått på grund av Alliansens jobbskatteavdrag (varför ”pensionärsskatten” som begrepp är minst sagt problematisk bloggade jag om i somras). Kring SD:s eventuella roll i pensionsgruppen är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dock tydlig – och pekar på just invandringens betydelse för jobb och pensioner.

Sverigedemokraterna har förstås ingen större vilja att sitta med i pensionsgruppen. SD saknar förstås ambition att i snåriga, konstrktiva förhandlingar skruva på pensionssystemet för att göra det ytterligare lite bättre och stabilare. Det de vill är att i ett taktiskt spel åter iklä sig offerkoftan, som svensk politiks mobbningsoffer, som ”etablissemanget” inte vill ge ”rättmätig” plats vid bordet.

Men de verkliga mobbarna, är Sverigedemokraterna. Och de som mäler ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang, är inga andra än de själva. Det har de senaste veckornas och dagarnas uttalanden gjort extremt klart.

Bromma viktigt för Sverige – och Kungsholmen

Bromma flygplats riskerar att läggas ned vilket skulle slå hårt mot Sverige, Stockholm – och Kungsholmen. 20 procent av flygtrafiken till och från Stockholm riskerar att försvinna i högtrafik.

En citynära flygplats i huvudstaden är viktig för hela Sverige – ännu viktigare för andra än för oss stockholmare. Det handlar inte minst om jobb och företagens möjligheter. Kritiken runtom i landet har också varit massiv; de fyra landshövdingarna i de nordligaste länen har skrivit till regeringen (Länsstyrelsen); åtta av tio svarande kommunstyrelseordförande säger nej till en nedläggning (Dagens Samhälle); och näringslivet har opponerat sig (se också dagens DN Debatt: Låt inte fientligheten mot näringslivet styra politiken). Folkpartiet och Alliansen har med andra ord känt kraftigt stöd i sitt agerande i riksdagen (SvD: Trafikutskottet kör över regeringen).

Men visst är flygplatsen viktig också för Stockholm, för snabba förbindelser ut till viktiga regionala centra. Arlanda har förvisso fått ett miljötillstånd som innebär att man inte där behöver dra ned drastiskt på antalet flygrörelser (Swedavia, Expressen). En nedläggning av Bromma skulle ändå innebära att 20 procent av flygningarna till och från Stockholm i högtrafik försvinner. inte Specifikt för oss på Kungsholmen kan flygrörelserna och bullret vara irriterande – men fördelarna överväger. Under överskådlig tid behövs Bromma flygplats, skriver jag i senaste Vårt Kungsholmen – se nedan!

VÅRT KUNGSHOLMEN 29 november 2014.
VÅRT KUNGSHOLMEN 29 november 2014. Klicka för större version.

Vad händer med Bromma?

Många Kungsholmsbor skulle säkert uppskatta att slippa inflygningarna till Bromma flygplats. Ingen kan väl heller vara emot tiotusentals fler bostäder, som sägs komma att ersätta flygplatsen?

Men Bromma flygplats är viktigt, för Stockholm och Kungsholmen. För företagens kontakter och andras snabba förbindelser ut i Sverige är en citynära flygplats av stor betydelse. Arlanda är längre bort – och har inte mer plats i högtrafik. Då är risken att 20 procent av flygkapaciteten försvinner!

Bostäder måste byggas i Stockholm – men på Bromma blir det kortsiktigt dyrt och komplicerat. Och hur ska kommunikationerna fungera för kanske 75-100 000 nya invånare i västerort, på gröna linjen och Tranebergsbron?

Givetvis ska vi ställa höga krav på miljö, utsläpp och buller. Bromma ska inte bli en storflygplats eller ha flygningar nattetid. Men under överskådlig tid behöver vi ha kvar vår citynära flygplats – nära Kungsholmen.

Rasmus Jonlund (FP)
Kommunpolitiker, ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen

Brommabon och Folkpartiledaren Jan Björklund stödjer också Bromma flygplats.

Vård för integration

Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.

KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)

Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.

När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.

Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.

Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.

För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)

Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.

Osäkrad näringspolitik

Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.

OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).

En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.

Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.

Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)

Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.

Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?

Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.

Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.

Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.

SvD Näringsliv, om Företagarna som menar att ”osäkerheten kan få Sverige att stanna”; Börje Ekholm som säger att ”regeringen har skapat osäkerhet”; samt En dag på jobbet med  trängd näringsminister Mikael Damberg. DN med Carola Lemne: Näringslivet tror inte på Löfven. DI om förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som anser att Löfvens minoritet skadar Sverige. Sivert Aronsson bloggar.

Budgettrubbel

Det finns två stora problem med den rödgröna regeringens vänster-budget. De saknar stöd för vänsterpolitiken i riksdagen. Och vänsterpolitiken är dålig för jobben och företagen. Det kommer drabba många som behöver ett arbete och är beroende av att det går bra för Sverige.

EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.
EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.

Statsbudgeten är årets tyngsta beslut och en regerings allra viktigaste uppgift. Teoretiskt kan en regering misslyckas med att få igenom sin budget, men det vore minst sagt sällsynt – och leder nästan alltid till regeringens avgång, ombildning eller nyval (SvD:s ledarsida uppmanar t o m till misstroendevotum). Därför är läget så allvarligt för vår nya rödgröna regering. Även med stödpartiet Vänsterpartiet har inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet majoritet i riksdagen. Deras hopp ligger i att alla följer den gängse, men inte reglerade, rutinen att enbart rösta på sitt eget budgetförslag och sedan lägger ned rösterna. ”Alla” i detta fall gäller förstås Sverigedemokraterna.

Det är spännande och nervösa dagar framför oss. Alliansen kommer lägga fram en gemensam budget som det samlade regeringsalternativ vi – till skillnad från de rödgröna gick till val på. I den slutliga voteringen ställs det mot S-MP-V-budgeten.

Regeringens svaga stöd är besvärande och skapar osäkerhet. Men än värre för Sverige är innehållet i den budget de rödgröna lägger fram – särskilt med den ytterligare kraftiga vänsterriktning som den fått på grund av V. Det är en vänstervridning som ingen fick veta något om före valet, eftersom de rödgröna till skillnad från Folkpartiet och Alliansen vägrade att berätta vilka centrala kompromisser man enats om och underlät att ge väljarna besked i ens de tyngsta frågorna. Socialdemokraterna kunde på så sätt framstå som måttfulla och ansvarstagande.

Besvikelsen och kritiken har varit desto större efteråt, när regeringen Löfven bildats. Oklara besked om energipolitiken och kärnkraften, och om viktiga infrastrukturfrågor inte minst för Stockholm har t ex förbryllat. Störst har besvikelsen varit över den otvivelaktigt högst kompetenta finansministern Magdalena Anderssons besked. Kraftigt höjda skatter, på ungas och äldres jobb och på inkomster för över en miljon svenskar, ska finansiera de dyra löften som tre partier utställt. Jobbpolitiken består av blygsamma satsningar där konkretionen består i praktikplatser i en välfärdssektor som redan har uppgifter nog i att lösa sina kärnuppdrag. De samlade vänsterförslag väljarna inte fick veta något om före valet får de betala nu. Det är något som bör oroa många fler än ”bara” företagare som har eller vill anställa många unga, eller som gärna behåller äldre medarbetares kompetens parallellt.

Regeringen siktar på Europas lägsta arbetslöshet – men överger Alliansens mål om högre sysselsättning, ett mål som är mer entydigt och mest relevant om man menar nya, riktiga jobb. De rödgröna övertog en ekonomi i försiktig men stadig uppgång och en arbetsmarknad med kraftigt ökat deltagande och 300 000 nya jobb sedan 2006. Men en uppåtgående ekonomi är ingen naturlag, särskilt inte i en orolig omvärld som fortfarande lider av sviterna efter finanskrisen. Nu kommer oroande signaler om tendenser på en vikande konjunktur.

Såväl det parlamentariska läget som den förda vänsterpolitiken bäddar för fortsatt budgettrubbel. Finansministern har tagit på sig rollen som den främsta svartmålaren av arvet efter Alliansen – men andra kan tyvärr snart få användning för en sannfärdigare svart pensel.

Om regeringens jobbpaket: DN:s Susanna Birgersson: Attack utan ordentlig ammunition, Aftonbladet: Löfven får tummen ned av oppositionen, DI: Alliansen sågar regeringens jobbpaket, DN: Oppositionen: Regeringens jobbpaket ersätter riktiga arbetstillfällen. Om regeringens budget: Expressens KG Bergström: Vänsterpartiet budgetens vinnare, DN/TT: SD kan fälla budgetförslag, SvD:s Göran Eriksson: Löfven kan inte ta något för givet, Johan Schück: Svårare för Sverige än regeringen påstår, de rödgröna själva på DN debatt.

Håll er inom ramarna

Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.

Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.

På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.

Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?

Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.

Eller – ambitionerna är det inget fel på. Men när man höjer kostnaderna för riktiga jobb, inte minst för unga och äldre på arbetsmarknaden, och satsar på åtgärder och ”traineejobb” i offentlig sektor som ingen vet hur de ska fungera och som riskerar att inte klara sig igenom riksdagen – då finns det stor anledning till oro. Ett allvarligt järtecken är att ett av den nya regeringens första beslut var att slopa Alliansens nya sätt att följa arbetsmarknaden via sysselsättningen. (Per Gudmundson, SvD: Arbetslinjens sista suck, Hanif Bali: Vad är Magdalena Andersson rädd för?, Frihetssmedjan: S förbereder sig att gömma arbetslöshet i åtgärder igen.)

Istället för riktiga jobb ska man åter bara räkna arbetslöshet, och som flera påpekar har vi trista erfarenheter av hur det är ett mått som kan användas fantasifullt, och mäta mycket annat än arbete.

Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.

De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna  har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.

Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.

Om kritiken från finanspolitiska rådet: SvD: ”Regeringen bryter mot reglerna”, Expressen: Magdalena Andersson får kritik av expertråd, DN: ”Magdalena Andersson begår regelbrott”, Johan Schück: Det kan bli en förtroendekris för Magdalena Andersson, SvD:s Maria Ludvigsson: När det blir uppförsbacke vänder S. Och åter om Alliansen och arbetsmarknaden, Magnus Henrekson i SvD: Alliansen misslyckades att berätta att Sverige lyckats bäst med jobbenDN om massiv kritik mot höjda skatter. Bloggar: Sivert Aronsson. Martin Skjöldebrand

Tomma tunnor om svenska statsfinanser

Svartmålningen av den svenska ekonomin har börjat på allvar. När den nya finansministern Magdalena Andersson talar om en ”tom lada” efter Alliansregeringen är det dock viktigt att komma ihåg att det handlar mer om retorik än verklighet. Och retoriken riktar sig inte minst mot de egna rödgröna leden inför kommande ovälkomna besked.

STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge - särskilt jämfört med andra länder.
STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge – särskilt jämfört med andra länder.

Sverige 2014 är ett land med mycket stark ekonomi. Det är en av anledningarna till omvärldens och andra analytikers förvåning inför regeringsskiftet; resultatet av vad tidskriften Economist kallade ”Sweden’s eight-year itch”. De svenska styrkebeskeden har varit många både före och efter valet, vad gäller såväl arbetsmarknaden som ekonomin i stort. Socialdemokraternas försök att svartmåla den svenska ekonomin gick inte hem så väl före valet – frågan är om det går bättre nu. När den nya finansministern Magdalena Andersson hävdar att hon kommer till ”en tom lada” (DN) är det därför många fler än den socialdemokratiske nestorn och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck som ser det som ett skämt (SVT: ”Humor påstå att Sverige kan bli som Grekland”.)

För att svartmålningen ska fungera krävs helt enkelt att man bortser från ekonomiska realiteter. Förutom den starka arbetsmarknaden, med 300 000 fler jobb mellan 2006 och 2014, står sig statsfinanserna mycket starka, både ur ett historiskt och ur ett internationellt perspektiv som framgår av bilden ovan, över finansiellt sparande och förändring av bruttoskulden som andel av BNP i europeiska länder.

Socialdemokraternas retorik om tomma lador påminner om en annan retorisk figur – de tomma tunnor, som skramlar mest. Skramlet riktar sig mot det svenska folket, som ska fås att tro att Alliansen är att skylla för de beska besked om inte minst skattehöjningar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kommer att börja leverera tillsammans med Vänsterpartiet.

Men de tomma tunnornas skramlande riktar sig också mot de egna leden – i alla tre rödgröna partier. Utan uppgörelser i några som helst viktiga frågor före valet kunde allas önskedrömmar projiceras på en framtida rödgrön regering – och därför är det nu som de beska beskeden måste ges även här.

Svensk ekonomi står stark, men vi har förvisso ett tufft läge. Det beror på förändringar och osäkerhet i vår omvärld, men är också beroende av vilken ekonomisk politik som förs på hemmaplan. Där ser det nu oroande ut, med skattehöjningar på inkomster och arbete, som Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Erik Ullenhag påpekar (Ladorna är inte tomma – bordet är dukat). Än så länge är det den inhemska aktiviteten som har hållit ekonomin i gång, i mycket god fart. Vill vi att det ska fortsätta så krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. Inte svartmålande retorik.

DN: Skatterna som regeringen vill höja, Johan Schück: Ingen större skillnad mot Borgs prognoserChristofer Fjellner (M) gör en liknande analys som jag i Aftonbladet: Andersson vill ha frikort för skattehöjningar. Alliansföreträdare som Erik Ullenhag kritiserar i sällskap med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf Magdalena Andersson för att överge överskottsmålet (Dagens Opinion). Fler ekonomiska experter utöver Assar Lindbeck som inte delar den dystra bilden av statsfinanserna är Handelsbankens Jan Häggström, Royal Bank of Scotlands Pär Magnusson (SR Ekot), professor Lars Calmfors och Nordeas Annika Winsth (SR Studio Ett).

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.