Kategori: Ekonomi & arbete

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Vänstergiren

En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.

VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser - och framväxten av nya jobb.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.

Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.

Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).

Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.

Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).

Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.

Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.

I går hoppades jag att den nya regeringen trots allt skulle fortsätta en arbetslinje – i dag har vi fått ännu större anledning att tvivla. Den nya regeringen har valt sida – vänstersidan.

SvD: Uppgörelse om vinster i välfärden. SvD:s Patricia Hedelius: ”Överenskommelsen är en våt filt över tillväxtbransch”. SVT: Björklund: Förtroendet är ordentligt naggat i kanten. Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand (FP Tyresö), Hans Åberg.

Räkna jobb – inte åtgärder

Sverige har blivit duktigt på att få fler människor i arbete. Nu gäller det att den nya regeringen håller arbetslinjen – så att den dolda arbetslösheten inte börjar stiga igen.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
GÄLLER FLER. Fler vill ha, och får också, jobb i Sverige. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jobben dominerade välmotiverat valrörelsen – men budskapen från regeringsalternativen kunde vara förvirrande. Mot Alliansens 300 000 fler jobb sedan 2006 ställdes S-argument om högre arbetslöshet. Frågan är förstås hur man räknar på arbetslöshet. Svenskt Näringsliv ger i dag en intressant bild genom att ta upp också den dolda arbetslösheten – människor som skulle kunna arbeta men ändå inte ingår i arbetslöshetssiffran (DN Debatt). De är i åtgärder eller förtidspensionerade. Räknar man med dem i det Svenskt Näringsliv kallar den verkliga arbetslösheten blir siffran förstås högre – men mycket lägre nu än 2006, eller för den delen 2004. Räknas också långtidsarbetslösa blir skillnaden ännu större. Det är en skillnad som spelar roll för samhällsekonomin – men framför allt för de hundratusentals människor det handlar om.

Fler människor ingår helt enkelt i arbetskraften, kan och vill ta ett jobb. Många fler har alltså också ett jobb. Det var det viktiga syftet med Alliansens arbetslinje och därför ville och vill vi hellre tala om sysselsättning än arbetslöshet.

Som motargument hördes ibland att jobben och den ökade sysselsättningen bara var ett resultat av befolkningsökningen – som om jobb uppkom automatiskt, utan påverkan (positiv eller negativ) av politik och händelser i samhället. Den som försöker avfärda de ökade jobben i Sverige måste inte bara ha enorma skygglappar, för att kunna bortse från den värsta finanskrisen sedan 1930-talet och hur den påverkat andra industriländer. (Som Svenskt Näringslivs Ann Öberg och Susanne Spector skriver: ”I USA har arbetslösheten gått ner för att många har lämnat arbetsmarknaden. I Sverige har arbetslösheten ökat för att många har kommit in på arbetsmarknaden.”) Den som vill avfärda jobbtillväxten måste också ignorera diskussionen om arbetskraftens storlek och andel av befolkningen – och den dolda arbetslösheten.

Det kan verka grälsjukt att fortsätta valdebatten om jobben, tre veckor efter valet. Den debatten om debatten får vi snart lämna åt historieskrivningen. Men diskussionen om och definitionen och användandet av begreppen arbetslöshet, arbetskraft och sysselsättning är viktig för framtiden. Arbetslinjen måste bestå – fokus får inte flyttas till bidrag och åtgärder.

Jobbskaparna i företagen behöver goda förutsättningar. Alliansens och Folkpartiets reformer behöver fullföljas och byggas på. Utbildning, lärlingssystem och matchning med bättre arbetsförmedling krävs för att arbetsgivare med möjliga tjänster ska hitta rätt medarbetare. Flexibiliteten på arbetsmarknaden behöver öka – med tryggheten. Fler människor måste få chans till ett riktigt jobb.

Hans Åberg bloggar.

Låt honom planera för nya reaktorer

Den rödgröna överenskommelsen om kärnkraften gjorde inte många klokare. Ingen är emot att stänga kärnkraftsreaktorer som faller av åldersskäl – men det är dumt om Sverige inte kommer att forska om och öppna för att utveckla ny kärnkraft. Alternativet för statliga Vattenfall är storskaliga gaskraftverk, berättar dess nye VD.

KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)
KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)

Nu utformas den framtida rödgröna regeringspolitiken i en störtflod av kompromisser – för några besked gavs ju inte före valet. Ett av alla nya besked gäller energin och kärnkraften, en fråga som i valrörelsen blev en slags stor icke-debatt. Folkpartiet, Alliansen och väljarna fick inga besked då och frågan är om de har fått det nu, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger sig ha gjort upp. Tolkningarna om kärnkraftens framtid är nämligen högst olika: om man frågar Miljöpartiets Åsa Romson är det nu i princip klart att reaktorer kommer att stängas före 2018, medan Socialdemokraternas Stefan Löfven på sitt sedvanliga sätt vill sitta ned och prata, gärna så många som möjligt, om hela energipolitiken (DN: S och MP ger olika besked om kärnkraften).

Kärnkraftsöverenskommelsen kanske kan kallas slug, som uppfyller mångas önskemål eller i varje fall önskedrömmar (Lena Mellin i Aftonbladet). Förvirringen om kärnkraften lär dock irritera fler än Folkpartiets Jan Björklund, som kännetecknade den rödgröna uppgörelsen som en härdsmälta (SR Ekot, SVT).

Den elintensiva industrin, så viktig för svenska jobb och svenska exportintäkter, är föga förvånande missnöjd med ökad osäkerhet om energiförsörjningen. Det är också den industri som den gamle Metallordföranden Stefan Löfven har gått till val på att förstärka och främja, något som var grunden för det socialdemokratiska dilemmat i energipolitiken. Och missnöjet omfattar också själva statliga Vattenfalls nye VD Magnus Hall – själv med bakgrund i och stor kännedom om just den elintensiva exportindustrin. Ett av de konkreta beskeden från S och MP var att Vattenfall inte skulle få planera för nya reaktorer, men i SR:s Studio Ett förklarade Hall varför han ogärna dömer ut kärnkraften som framtida energikälla.

Energipolitiken måste vara pragmatisk: den ska säkra energiförsörjningen och klimatet, på bästa möjliga sätt. Då måste prioriteringen vara att minska beroendet av fossila energikällor som är dåliga för miljön – och ofta dåliga ur säkerhetspolitisk synpunkt. Problemet om vi stegvis slopar kärnkraftsverken, som står för 40 procent av elförsörjningen men kommer att börja falla för åldersstrecket från 2025, är vad som ska komma istället. Vattenkraften kan inte byggas ut i våra fyra orörda älvar – och det är det knappast heller någon som förespråkar. Sol och vind har stor potential, men är beroende av vädret – och kräver oavsett en mycket kraftig utbyggnad uppbackning, särskilt vindstilla kalla vinterdagar. Om det inte blir nya kärnkraftsreaktorer är alternativet – storskalig gaskraft vid bl a nuvarande Ringhals kärnkraftverk. Det berättade Magnus Hall i Studio Ett i dag.

Kärnkraft är inte en optimal energikälla. Men den är bättre än mycket annat: än tysk brunkol, och rysk gas. Diskussionen om dess lönsamhet och beskattning är också snedvriden, som Expressens ledarsida påpekar i dag. Nya reaktorer med större effekt, ännu högre säkerhet, och mindre problem med bränsle och avfall, måste kunna prövas i Sverige. Vare sig Vattenfall eller någon annan seriös aktör bör hindras att forska om och planera för nya reaktorer.

Kanslern och kraften

Socialdemokraterna vill stärka svensk industri. Miljöpartiet vill stänga kärnkraftsreaktorer redan inom några år. Energifrågan gör åter entré i centrum av svensk politik – och regeringsbildning.

REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.
REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.

Kommer några svenska kärnkraftsreaktorer att tvingas stänga genom politiska beslut mellan 2015 och 2018? Det blir ett av de viktiga beskeden att lyssna till när den tänkta S-MP-regeringen slutligen presenterar sitt program, för folket – och för industrin. Miljöpartiets avvecklingskrav ställs mot fen tidigare Metallordföranden Stefan Löfvens pragmatiska syn på den energikälla som står för 40 procent av Sveriges elförsörjning.

Det var symtomatiskt att S-ledaren under valrörelsen inte ville ge klara besked om kärnkraften – och den utpekas nu som en av de största knäckfrågorna inför den regeringsbildning som snart måste vara klar (SvD).

Vad statsministerkandidaten Stefan Löfven gärna talade om var satsningar på svensk industri. Frågan är förstås vad ett innovationsråd hos statsministern och en samordnande industrikansler kan göra för att få bättre fart på investeringar och framför allt nya jobb i en industri, som blivit alltmer kapitalintensiv men allt mindre arbetskraftsintensiv. Men är det något svensk industri varit och förblir, så är det elintensiv.

Alliansens och Folkpartiets energipolitik betydde att nybyggnadsförbudet för kärnkraft hävdes: nya reaktorer kunde ersätta gamla, vilket skulle innebära högre effekt och avsevärt längre livslängd, en stabil och ökad del av svensk energiförsörjning. Den elintensiva industrin har genom organisationer som Bas-El och Industrikraft verkat för att få förverkliga nya reaktorer, gärna tillsammans med statliga Vattenfall (vars nya VD Magnus Hall som chef för skogs- och pappersjätten Holmen varit ordförande i just dessa två organ, som tidningen Fokus påpekar).

I Europa har det investerats intensivt i energi de senaste åren – och även om det förnybara har gjort stora framsteg, har tyngdpunkten tyvärr varit betydligt smutsigare och klimatfientligare. Enligt Fokus har kapaciteten ökat med 100 gigawatt på tio år, det mesta i fossileldade kraftverk som drivs med olja, kol eller naturgas. Rysk gas och, tyvärr, svenskägd tysk brunkol bidrar tillsammans med en försvagad europeisk industri efter krisen till att vi står inför en överdimensionerad europeisk energisektor. Det ger givetvis svagare incitament att nyinvestera i t ex kärnkraft. Men det väcker två frågor.

Menar vi allvar med framtidstron på svensk, och europeisk, industri? Och vill vi inte prioritera avveckling av smutsiga kolkraftverk och minskat beroende av fossil energi? Det är också frågor som bör bli avgörande för svensk kärnkrafts framtid: fortsatt drift, och eventuell ersättning med nya reaktorer – eller framtvingad snabbavveckling.

Eller som frågan kan formuleras för en påstått industrivänlig rödgrön regering: Räcker kanslern – och kraften?

Var tredje väljare kvar att övertyga

En av tre väljare har ännu inte bestämt vilket parti de ska rösta på. Skillnaden mellan regeringsunderlagen är betydligt mindre än så, det räcker gott och väl att övertyga en tredjedel av tredjedelen. Nu handlar det om mobilisering och goda argument, som att

ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.
ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.

Det blir sett spännande val i år igen. De som trodde att allt var avgjort på förhand har fått tänka om. Förutom opinionsmätningar med ett halverat gap eller mer sista veckan, har 1,8 miljoner svenska väljare ännu inte bestämt sig när några få dagar återstår till valet (SR Ekot). De flesta lutar förvisso åt ett visst parti, eller väljer inom samma block av partier, men skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna är betydligt mindre än så. Det handlar om några hundratusen väljare. En tredjedel av tredjedelen osäkra räcker gott och väl.

Många väljare har angett sig som osäkra också i de otaliga opinionsmätningarna. Det visar potentialen – inte minst för den sida som ligger i omkörningsfilen. Väljarna ser att deras röst spelar roll och kan bidra till att avgöra vilken regering vi får. Och regeringsfrågan i sig fortsätter förstås att tala till Alliansens fördel – särskilt när V-ledaren Sjöstedt åter höjer kraven för att ingå i eller stödja en S-ledd Löfven-regering (DN).

Alliansen stärks också av att jobbpolitiken visar sig framgångsrik. Arbetslösheten fortsätter att sjunka – även för långtidsarbetslösa (SR Ekot).

De sista dagarna handlar om att mobilisera och entusiasmera de egna troliga och potentiella väljarna. Alla som lutar åt Folkpartiet och Alliansen måste övertygas! Starkare liberaler inom Alliansen kan också vara strategiskt viktigt för den andra viktiga uppgiften: att övertyga väljare från andra sidan. Folkpartiet lockar mittenväljare – vi har sakfrågorna och argumenten. Rösta för skolan, försvaret och jämställdheten!

Hålen i Magdalena Anderssons resonemang

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.

FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)

En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.

Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.

En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.

För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.

Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.

Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.

Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.

Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras.  Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.

Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.

Om Socialdemokraternas valmanifest, DN: ”Sverige håller på att gå sönder”, Borg kritiserar S skattehöjningar, DN Debatt: S: reformer för 40 miljarder. Expressen, KG Bergström: S vill spendera mer, ”Fast vid politik som slår ut människor”, Björklund nobbar flirten från S. Aftonbladet: S lovar reformer för 40 miljarder, ”Skattehöjningar slår mot jobb”. Tove Lifvendahl i SvD: Hitte-på-lösning på låtsasproblem. Sivert Aronsson bloggar om relationen mellan skattenivåer, jobb och skatteintäkter.

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Sverige vinner europeisk tvekamp i ekonomi

Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.

TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.

Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.

Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.

Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.

Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.

Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.

Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!

Sivert Aronsson bloggar.

En regering värd att regera vidare

Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.

Alliansen1
REGERINGSDUGLIGA.

Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).

48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.

Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.

Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.

För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.

Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.