Tagg: Folkpartiet

Låt inte Stadsteaterns ekonomi kapsejsa

Kulturhuset Stadsteatern är en framgångsrik och central del av Stockholms kulturliv. Nu hotas dock detta flaggskepp av akut sjönöd, genom sjunkande intäkter. Samtidigt har den rödgröna majoriteten lagt till vidlyftiga tilläggsuppdrag med otillräcklig finansiering. Vi liberaler värnar den konstnärliga kärnverksamheten med en realistisk budget – mer pengar och mindre dyra nysatsningar.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

I den rödgrönrosa majoritetens budget för Stockholm 2016 fick Kulturhuset Stadsteatern många nya uppdrag. Kulturhus i Skärholmen och Vällingby och Parkteater på förortsscener under vintern är lovvärda satsningar, sedda var och en för sig – och om man inte tar hänsyn till de ekonomiska villkoren som samtidigt föreslås. De extra uppdragen beräknas nämligen kosta 10-15 miljoner kronor mer – men majoriteten ökar bara stödet med 5 miljoner. Det motsvarar knappt ens de löneökningar som alltid måste hanteras inom budgeten varje år.

Stadsteatern har dessutom haft en  exceptionellt framgångsrik biljettförsäljning de senaste åren. Det är väldigt positivt, men om den avstannar eller krymper kan de ekonomiska stormbyarna dyka upp snabbt. Det är just vad som sker nu – intäkterna beräknas bli 11 miljoner eller 12 procent lägre än budgeterat. Beläggningen på Stora scenen har rasat med över 20 procentenheter på ett år och är på knappt 72 procent den lägsta sedan 2002.

Stora scenen är strategiskt viktig. Det är där de bredare föreställningarna som når den största publiken sätts upp – vilket genererar intäkter som finansierar en stor del av Kulturhuset Stadsteaterns hela verksamhet. Jag blir mycket oroad när det socialdemokratiska kulturborgarrådet verkar obekymrad och rentav välkomna (?) ett upplägg med mindre publik – och besparingar på den konstnärliga verksamheten som följd. Utan bra beläggning på Stora scenen blir det mindre pengar till konsten och kulturen. Det betyder minskade resurser för smalare produktioner, och för kultur där man inte kan eller ska ta ut någon avgift.

Mindre publik och verksamhet på Stora scenen betyder både mindre teater för stockholmarna – och mindre jobb för skådespelare och scenarbetare.

Vi liberaler föreslog en starkare budget – 10 miljoner kronor mer i koncernbidrag (den form som stadens och skattebetalarnas stöd till Kulturhuset Stadsteatern har). Men vi föreslog också ett mer koncentrerat uppdrag. Kärnverksamheten måste värnas.

Planerna på ett kulturhus i Skärholmen för litteratur, skrivverkstad, scenkonst och bildkonst med fokus på barn och unga, ska givetvis fullföljas. Det nyöppnade kulturhuset i Vällingby var en av majoritetens satsningar som vi menade inte hade tillräcklig finansiering, men nu måste Kulturhuset Stadsteatern förstås ta sitt ansvar där. Parkteaterverksamhet vintertid, som ännu inte startat, är dock något som i rådande situation bör omprövas. Inom kärnverksamheten prioriterar vi också bland annat utökat fristadsprogram för förföljda författare och kulturarbetare, med såväl fler platser som fler konstarter, utveckling av de sex profilbiblioteken för läslust i alla åldrar, mer konstnärligt samarbete mellan Kulturhuset Stadsteaterns olika verksamhetsområden och konstformer, och utökat samarbete med det fria kulturlivet.

Att värna kärnverksamheten innebär också att man stärker möjligheterna till egna intäkter. Stora scenen kan inte spelas för en halvfull salong – eller stå tom och oanvänd.  Vi ska vara rädda om Kulturhuset Stadsteatern. Då krävs ekonomiskt ansvarstagande där vi vågar prioritera bland tilläggsuppdragen och även vågar se över de administrativa kostnaderna. Självklart ska vi också satsa på att bibehålla och öka egenintäkterna. Vi vill se en ytterligare breddad finansiering. Kan lokalerna användas mer effektivt? Kan ytor som inte används hyras ut till externa aktörer med verksamhet som passar in i huset? Finns andra vägar att öka intäkterna?

Syftet med Kulturhuset Stadsteatern var mer resurser till kulturen, men nu hotar det att bli tvärtom och det gör mig mycket oroad. Det krävs en åtgärdsplan för Kulturhuset Stadsteatern. Jag har stort förtroende för att ledningen kan vända utvecklingen om den får förutsättningar från den politiska majoriteten.

DN: Publiken sviker Stadsteatern (se också bild från papperstidningen nedan). 

Uppdaterat 31 maj: Skriver i SvD Kultur om att bärkraftig kultur kräver koll på siffrorna. (Och nej: att förvänta sig en strategi för publik, innebär inte att politiken ska styra repertoaren. Armlängds avstånd till konstnärliga beslut är som bekant en viktig liberal kulturpolitisk princip. Om man är obekymrad om ekonomi och om minskande publik, ger man sig dock sannerligen ut på en äventyrlig resa, som krönikören Lars Ring verkar vilja se.)

DN 27 maj 2016. Klicka för högre upplösning.
DN 27 maj 2016.

 

 

 

Bygg mer än någonsin – utan att riva funktionella historiska hus

Vi ska bygga mer än någonsin i Stockholm. Då måste vi också bygga bra. Men vi ska inte lägga energi på att riva fullt funktionella och vackra äldre stenhus – som nu föreslås i Sturegallerian.

Stockholm är en av västvärldens snabbast växande städer. Det är också en stad med en snart 800-årig historia. Det ger stora utmaningar men också stora möjligheter.

Vi liberaler vill att vi bygger mer i Stockholm, mer än någonsin.

Därför är vi också det enda parti som i vårt budgetförslag i staden gör en nettoökning på stadsbyggnadsnämnden – dvs den nämnd och den förvaltning som ska handlägga ett ökat byggande – vilket jag framhöll i kommunfullmäktiges budgetdebatt i förra veckan.

När vi bygger också måste vi också bygga bra. Det handlar inte minst om att bygga mer stad – i vissa fall trädgårdsstad men det vi framför allt måste bygga i Stockholm är den klassiska, mycket uppskattade, kvartersstaden. Den ger effektivt många bostäder, och även grönska, parker, lekplatser och alléer. Den möjliggör också mycket service och verksamheter; en god stadsplanering inbegriper såväl offentliga tjänster som förskolor, skolor och äldreboenden, som bra lokaler för affärs- och föreningslivet. Det vill säga goda förutsättningar för en levande stad.

När vi bygger den nya staden ska vi dock inte samtidigt riva den gamla. Tvärtom måste gammalt och nytt, historia och framtid, kunna samsas i staden och stadsbilden – gärna sida vid sida. Att samtidigt som vi vill bygga mer av den uppskattade kvartersstaden, riva fullt funktionella äldre stenhus i den befintliga gamla kvartersstaden är fel av flera skäl.

Skärmavbild 2015-11-24 kl. 08.23.48
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.

Ett aktuellt exempel är Sperlingens backe, som jag skrev om förra veckan (Rädda Sturegallerians dolda skatter). I dag rapporterar även DN om de omfattande rivningsplanerna i Sturegallerian, om vår kritik och om krögares och handlares protester (även SVT Stockholm rapporterar 23 och 25 nov). Ett programförslag som vi liberaler också är kritiska till på grund av det låga antalet bostäder – vi vill att var fjärde kvadratmeter vid nya projekt i centrala Stockholm ska vara en bostadskvadrat.

Vi liberaler välkomnar ny modern arkitektur – gärna mer än i dag, och gärna bättre och mer spännande än i dag. Samtidigt vill vi slå vakt om Stockholms vackra historiska hus. Framtidens stockholmare och besökare ska också kunna bo och vandra runt i en stad där årsringarna syns.

Mer än kulturhistoriska skäl talar för att inte riva äldre stenhus – inte minst miljön. Det är knappast god hushållning med resurser att riva fullt funktionella äldre stenhus för att bygga nytt, med stor energiåtgång, i betong.

Det är heller knappast med dessa rivningar och eventuella små tillskott av ytor som vi åstadkommer de många nya bostäder och den mer levande stad som vi vill uppnå. Vi borde lägga kraften på annat!

Uppdatering: Moderaterna och Socialdemokraterna tycks nu ansluta sig till vår linje om Sturegallerian, enligt DN. Nu hoppas jag bara att de också i övrigt vill sluta riva funktionella, historiska stenhus.

Äntligen Liberalerna

Liberala värderingar är under akut hot i stora delar av världen. Och återigen ökar behovet av en tydlig, ansvarstagande och pragmatisk liberalism varit större än nu. Det är helt rätt tid för Sveriges liberala parti att kalla sig vad vi är: Liberalerna – och att knyta namnet till en tydlig, sammanhållen liberal berättelse.

DAGS ATT FÖRTYDLIGA. Liberalerna räcker gott.
DAGS ATT FÖRTYDLIGA. Liberalerna räcker gott.

Fruktansvärda bilder och berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet varje dag. Terrordåd – nu även, återigen, i vårt eget Europa. Flyktingar på flykt från katastrof och krig, som möter otroliga strapatser och osäkerhet. Krigen och katastroferna de flyr ifrån, i de regioner där terrorn blivit vardag, utövad i namnet av totalitära ideologier, förvridna versioner av religiösa budskap.

Och i länder som ska, borde, vara trygga och stabila, spelar vissa krafter på människors rädsla, sprider missuppfattningar och myter – det må vara svenska sverigedemokrater, eller extrema inslag hos de amerikanska republikanerna, eller någon annan av ett otal mörkt sinnade rörelser, med svansar.

Inte på länge har liberalism, och liberaler, behövts mer. Visst har världen blivit en mycket bättre plats, visst blir den det fortfarande: människor lyfts – och lyfter sig – ur fattigdom. Ny teknik och klok politik ger hopp om en hållbar värld där ännu fler miljarder människor kan leva utan att rasera framtida generationers livsförutsättningar. Nya kulturella uttryck och idéer föds och möts. Och kärleken lever.

Liberalismen har inte segrat sig till döds – tvärtom. Men den är utsatt för kraftiga hot. Då är det helt rätt tid för Sveriges liberala parti att verkligen visa vilka vi är. Namnet Liberalerna är en viktig markering – och måste svara mot en tydlig liberal politik. Inför den stora världen och de stora ödesfrågorna. Och i den – i dessa dagar kanske särskilt – vardagliga dagspolitiken, ”bröd och smör” på hemmaplan.

Ett parti ska heta vad det är och vad det vill vara. Det ska vara igenkänningsbart både för oss medlemmar och sympatisörer, och för andra. Partinamnet ska svara mot vår identitet, och vara ett tydligt varumärke. Jag gick med i Folkpartiet för att det har varit, är och kommer att vara Sveriges liberala parti. Namnet Liberalerna tycker jag svarar upp mot alla de här kriterierna jag nämnde, och gör det bättre än dagens partinamn. Därför välkomnar jag partistyrelsens förslag till namnbyte inför landsmötet i helgen (läs Jan Björklund på DN Debatt).

LIBERAL. Wollstonecraft.
Wollstonecraft.
LIBERAL. Hesselgren.
Hesselgren.
LIBERAL. Trudeau (Alex Guibord Wikimedia).
Trudeau (Alex Guibord Wikimedia).

Ett namnbyte till Liberalerna stärker våra band  till den internationella liberalismen, och vi kan dra styrka av framgångar som Justin Trudeaus och de kanadensiska liberalernas.

Inte minst för oss namnet Liberalerna tillbaka till våra historiska rötter. Dem ska vi framhålla. Det är inte irrelevant att med stolthet minnas kampen för demokratiska och sociala rättigheter, för politisk och ekonomisk frihet, Staaff, Edén, Whitlock och Hesselgren. Att påminna om att det liberala partiet grundades som ett brett idéparti, inte ett intresseparti. Eller att knyta an till våra ideologiska förgrundsgestalter: från Locke över Smith, Wollstonecraft och Mill till Roosevelt (framför allt Eleanor) och Rawls. En stark historia är en viktig del både av en identitet och ett varumärke.

Men ett namnbyte handlar framför allt om framtiden. Vi ska inte bara knyta an till våra liberala rötter – vi måste också leva upp till en liberal framtid. Vårt parti står för en liberal politik, som vi ständigt utvecklar i frejdiga, frimodiga diskussioner. Men namnet Liberalerna förpliktar till mer. Vi behöver en sammanhållen gemensam bild av vår politik, en röd tråd, en sammanhängande – som det så populärt heter – berättelse.

Sveriges liberala parti har ett ansvar att hitta den liberala berättelsen, ideologiskt förankrad och mycket praktiskt manifesterad, i förslag som har relevans för människors liv och vardag. När vi sätter in politiken i ett sammanhållet liberalt sammanhang behöver vi inte oroa oss vare sig för att bli ett enfrågeparti – eller för att driva för spretiga enskilda frågor på vitt skilda områden. Det liberala budskapet kan binda ihop utbildnings- och kulturpolitik, arbetsmarknad, bostäder och integration, skatter, sociala frågor och sjukvård.

Jag tror att den sammanhållna berättelsen kretsar kring frihet, och ansvar. Vår egen frihet, och andras. Och vårt eget ansvar, för oss själva och för varandra.

Frihet och fristäder för fängslade författare

Författare förföljs och fängslas över hela världen. På fängslade författares dag, 15 november, kan vi visa hur vi även lokalt i svenska kommuner kan bidra till att försvara yttrandefriheten.

(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)
(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)

Författare, journalister, konstnärer, bloggare… Världen över sitter människor i fängelse, eller förföljs, för att de fritt vill uttrycka sina åsikter. Vi är många som genom upprop och medlemskap i människorättsorganisationer försöker bidra till att befria de fängslade författarna.

Samvetsfångarna kan kännas långt bort från den svenska politikens vardag – men vi kommunpolitiker kan göra vårt för att uppmärksamma och stärka yttrandefriheten, inte bara i våra egna kommuner.

I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag hos Dagens Samhälle inför fängslade författares dag på söndag, 15 november. Vi lyfter inte minst den fängslade saudiske liberalen Raif Badawi som dessutom hotas av totalt tusen piskrapp. Vi nämner också Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. De har många olyckskamrater. Deras situation, och deras verk, bör uppmärksammas och lyftas för svenska elever som en del av skolornas värdegrundsarbete (med ett pedagogiskt material, en antologi för friheten, som vi föreslagit tidigare).

En annan angelägen kommunal insats för yttrandefriheten globalt är förstås fristadsprogrammen, som bör utvidgas, med fler platser, i fler städer, för fler konstarter. Som vi också tidigare påpekat är fristadsprogrammen extra aktuella när Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset i litteratur.

Läs mer om Fängslade författares dag hos Svenska PEN.

Rädda Sturegallerians dolda skatter

Bakom fasaderna föreslås stora förändringar av kvarteret med Sturegallerian. Men det är förändringar och rivningar som kommer att sätta stora spår i Stockholms stadsbild och förstöra stora kulturhistoriska värden, om de inte stoppas. Vi liberaler ifrågasätter förslaget, och Stadsmuseet riktar svidande kritik mot rivningsplanerna.

TRANSPORTHISTORIA. Freys hyrverk hade som mest över 100 hästar i sitt stall. (Stockholmskällan.)
TRANSPORTHISTORIA. Freys hyrverk hade som mest över 100 hästar i sitt stall. Här vagn begravningståg. (Stockholmskällan.)

Freys hyrverk, Marmorsalarna, Sturebadet… I Sperlingens backe, kvarteret som omfattar Sturegallerian finns många intressanta byggnader – för sin historia, och för de verksamheter som inryms där i dag. I samma kvarter som dessa hus från det förrförra seklets slut och förra sekelskiftet, samsas den modernistiska själva Sturegallerian från 1980-talet. Nu föreslås omfattande förändringar, och det behöver förstås inte vara något fel i sig. Det är t ex utmärkt att ett P-hus ersätts med andra verksamheter, att man kan få öppnare och publikvänligare ytor, och en bättre, mer tillgänglig T-baneuppgång. Och det är bra med fler bostäder i centrum, även om de gärna kunde bli ännu fler än föreslagna 37.

Förslaget för Sperlingens backe omfattar också rivningar av flera äldre byggnader. Det är viktig kulturhistoria som hotar att försvinna. Och det nya som ska ersätta innebär ett stort ingrepp i en av de mest betydelsefulla delarna av den gamla stenstaden.

Vi liberaler har flera invändningar mot förslagen för Sturegallerian-kvarteret, och det hade vi redan genom min partivän Björn Ljung i första vändan i stadsbyggnadsnämnden. Den stora Cityomvandlingen gjorde en gång halt alldeles i närheten; de Sagerska husen vid Hamngatan liksom ett par hus vid Norrmalmstorg hann rivas. Nu är området runt Stureplan den del av det gamla centrala Stockholm som finns kvar från stenstadens tid. Den urbana miljön är värd att utvecklas med stor omtanke. Och den omtanken saknas i det liggande programförslaget från stadsbyggnadskontoret.

Vi häcklas ibland för att vi är skeptiska till höga hus. Folkpartiets skepsis gäller dock hoten mot den silhuett som Stockholm har i sina centrala delar – och som kompletteras med ett antal utropstecken i höjden, längs Brunkebergsåsen, i själva det redan omvandlade City, och vid stadens ”portar”, som Hötorgsskraporna och Kungstornen. Vi bygger också gärna högt i nya stadsutvecklingsområden. Vi säger absolut inte nej till att bygga nytt, ersätta och utveckla i den gamla stenstaden – men vi oroas över tendensen att hus skjuter i höjden. Så föreslås nu också ske vid Sturegallerian. En skalförskjutning pågår nu i City, smygande och successivt: efter att ett kvarter godkänts för påbyggnad eller ett nytt högre hus, följer nästa, utan den helhetsplan som vi efterlyst gång på gång. Nu ska den skalförskjutningen också spridas utanför City, till den gamla stenstadens kvarvarande hjärta, och fortfarande utan någon strategi för helheten.

Skalförskjutningen liksom rivningarna ska i princip inte påverka gatuhusen, de som de flesta av oss ser när vi passerar. Men det förminskar inte det kulturhistoriska värdet av de byggnader som ska rivas, inuti kvarteret. Och de uppskjutande nya husen påverkar inte stadsbilden eller silhuetten mycket mindre.

ELEGANS. Bilförsäljning i Ostermans marmorhall. (Stockholmskällan)
ELEGANS. Bilförsäljning i Ostermans marmorhall. (Stockholmskällan)

De specifika husen som man vill riva eller kraftigt förändra är förstås vart och ett värt ett eget kapitel. Freys hyrverk från sekelskiftet, med sin betydelse för Stockholms transporthistoria, som en gång inrymde Skandinaviens största åkeri med över 100 hästar. Marmorhallarna, där Ostermans bilfirma från 1919 hade vad som ansågs vara Europas elegantasta bilförsäljningshall (senare Systembolagets vinbutik). Men även 80-talets genomtänka och påkostade Sturegalleria, en viktig årsring, postmodernismen. Det är i många fall gamla, fina och värdefulla hus som fungerar även för många av dagens behov men som nu föreslås rivas. I andra fall ser vi däremot hur man istället kan göra förändringar av befintliga, äldre hus, som intill Östermalms saluhall.

Stockholm ska utvecklas, förtätas, förnyas – även i de centrala delarna. Inte minst ser vi liberaler gärna fler slags verksamheter och fler bostäder. Vi ser också gärna att ny arkitektur kan komplettera äldre, i spännande möten mellan stadens årsringar. Men vi kan inte riva och utradera det gamla. Och vi kan inte enligt vår mening förstöra stenstadens silhuett som är en av Stockholms största tillgångar.

Många stockholmare kanske inte bryr sig så mycket om enskilda rivningar. Men hur kommer vi att reagera inom några år då vi ser helheten? Den helhet som alltså helt saknar en övergripande plan för hur vi ska förena utveckling och befintliga värden.

Stockholmdirekt skriver om planerna för Sperlingens backe och Sturegallerian, och bl a kort om vår kritik. Läs också gärna hela utlåtandet från Stadsmuseet – vi delar inte självklart alla synpunkter när perspektiven vägs samman i stadsbyggnadsärenden som detta, men tar stort intryck av den kulturhistoriska expertisen.

Stoppa rivningsvågen i Stockholm

Framtidens Stockholm måste kunna växa fram utan att vi utplånar spåren av dåtiden. Det är dags att stoppa den nya rivningsvågen av historiska hus i Stockholm, föreslår vi liberaler i en motion till kommunfullmäktige.

VÄRT ATT BEVARA. Vi liberaler motsätter oss bl.a. rivningen av den historiskt värdefulla flygeln till Astoriahuset på Nybrogatan.
VÄRT ATT BEVARA. Vi liberaler motsätter oss bl.a. rivningen av den historiskt värdefulla flygeln till Astoriahuset på Nybrogatan. (Wikimedia/I99pema).
Jag gillar nya, moderna och spännande hus. Och jag gillar gamla, historiska – och spännande – hus. Det tror jag gäller för de flesta av oss stockholmare, och många som besöker vår stad. Vi uppskattar både det gamla och det nya. Att både bygga nytt och bevara det gamla värdefulla är dessutom inte bara viktigt för oss i dag, utan än mer viktigt för framtidens stockholmare och besökare – som ska kunna få samma upplevelser.

Nu går tyvärr en rivningsvåg åter över Stockholm. Kulturhistoriskt högt värderade hus har rivits flera gånger på senare år, och snart är det dags igen. Det vill vi från Folkpartiet sätta stopp för.

I en motion tillsammans med min liberale partivän Björn Ljung föreslår jag ett stärkt skydd för historiskt värdefulla hus – och ett principbeslut om att de inte ska rivas (se nedan). DN skriver kort om vårt förslag i dag. Vi skriver också på Stockholmdirekt.

Dagens rivningsvåg märks inte lika mycket som 50-70-talens – eller tidigare århundradens. Men den drabbar en hel del värdefulla hus, sådana som Stadsmuseet har klassats högt i sin kulturhistoriska klassificering. ”Har vi inte nog med gamla hus i stan”, kanske någon frågar, och pekar på Slottet och Gamla stan. Den stora mängden stenhus från det sena 1800- och det tidiga 1900-talets kvartersstad är heller inte hotade. Nej, men enskilda värdefulla bitar försvinner. Det är inte det vi har mycket av som är bekymret – och även till synes likartade byggnader kan ha unika drag, som blir viktiga inte minst i framtiden.

Låt ”stadens årsringar” synas tydligt. Bygg nytt, modernt och ibland rentav spektakulärt. Men bevara också det gamla, historiska och spännande. Låt olika århundradens uttryck finnas kvar sida vid sida. Det blir en häftig helhet!

Motion till Stockholms kommunfullmäktige

Stoppa rivningsvågen!

Stockholm är en stad med en mer än 800-årig historia. Det ska synas i stadsbilden, och det gör det också på många håll. Stadens årsringar är tydliga i Gamla stan, stenstadens kvarter på malmarna, trädgårdsstäderna, modernismens och rekordårens förorter och City. Dessa årsringar har inte kommit till helt harmoniskt: Stockholm har genom sin historia upplevt större och mindre rivningsvågor. Vi liberaler menar att det är dags att sätta stopp för risken för vår tids okänsliga rivningar av värdefulla historiska miljöer.

Alla rivningar är självklart inte av ondo. En levande stad förnyas och utvecklas ständigt och nya, växande generationer med nya idéer och behov sätter självklart sina avtryck. Men viktiga historiska miljöer får heller inte försvinna. Det handlar om den historiska förankringen, om identiteten för staden och dess invånare, om attraktionskraft – och om att låta också framtida generationer känna historien och kunna forma sitt Stockholm. Nya, moderna byggnader kan adderas och vissa stadsmiljöer bytas ut utan att det historiska undanröjs. Alla årsringar måste kunna finnas representerade – sida vid sida. Modern och historisk arkitektur kan ge spännande kombinationer i intressanta arkitektoniska möten mellan generationer. Vi liberaler vill tro att det nya och det gamla på så sätt kan förenas, och att helheten blir ännu vackrare.

På senare år har vi tyvärr sett en hel del rivningar av kulturhistoriskt intressanta och värdefulla hus. 1800-talsfastigheterna Astoriaflygeln, nära Nybrogatan och Tullhuset, på Blasieholmen, är bara de senaste exemplen. Av Stadsmuseet utpekade högt klassade hus – enligt den kulturhistoriska klassificeringen – har rivits trots invändningar från både museet och dess stadsantikvarier och andra instanser. Kulturhistoriskt värdefulla hus ska helt enkelt inte rivas.

Flytt av historiska hus kan ibland vara en lösning, men bör mötas med hälsosam skepsis. Klocktornets öde, vid Norra Station, förskräcker och visar vad lite ett sådant löfte ibland kan vara värt även när det utfärdats av de högsta politiskt ansvariga i Stockholms högsta beslutande församling.

Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering är grundad i stor och djupgående kunskap men har visat sig otillräckligt stark.  Vi befarar att rådande planer på att skriva in klassificeringar i detaljplanerna inte heller ger ett tillräckligt starkt stöd, om ansvariga politiker väljer att bortse från de historiska husens värde i samma grad som hittills. Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens arbete med byggnadsminnesmärkning är betydligt starkare med sitt lagstöd för att bevara hus. Det leder oss till att tro att ett samarbete mellan staden och Riksantikvarieämbetet är av stort värde för att öka skyddet för historiskt värdefulla byggnader och stadsmiljöer.

Vi föreslår kommunfullmäktige beslutar
att förstärka skyddet av historiska och viktiga byggnader i Stockholms stad;
att utreda möjligheterna till ökad samverkan mellan staden och Riksantikvarieämbetet så att skyddet av kulturhistoriska hus kan stärkas;
att anta ett principbeslut om att sluta riva kulturhistoriskt värdefulla hus.

Stockholm den 2 november 2015

Rasmus Jonlund                               Björn Ljung

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Tryggt Stadshagen

Hela Kungsholmen ska vara tryggt, för alla. I Stadshagen ryms både fler bostäder, och sociala verksamheter. Folkpartiet vill se konstruktiva lösningar kring t ex sprutbytesprogrammet. Det skriver tre liberaler i lokaltidningarna.

Kungsholmen är en av Stockholms tryggaste stadsdelar, om inte rentav den tryggaste. Det uppger Kungsholmsborna själva i enkäter. Den tryggheten måste gälla hela vår stadsdel (och hela vår stad). Samtidigt upplever vissa otrygghet vilket måste tas på allvar. Det kan handla om allt från bättre städning och parkskötsel över belysning, till kunskap och dialog om frågor som sprutbytet och andra sociala verksamheter.

Stadshagen är ett område med annorlunda karaktär än de mer tätbefolkade och kvartersbebyggda delarna. Här finns också flera av stadens sjukvårds- och sociala verksamheter: S:t Görans sjukhus, Norra Stockholms psykiatri, Stadsmissionen och sprutbytesprogrammet. Nu kommer även denna del av Kungsholmen att förtätas med fler bostäder, samtidigt som behovet av sociala verksamheter kvarstår. Vi i Folkpartiet anser att det är viktigt att vi kan skapa trygghet för alla invånare i vår stad – barnfamiljer, äldre, idrottare, men även de som lider av missbruk, hemlöshet eller psykisk sjukdom. Om detta skriver tre Kungsholmsliberaler – Maria Johansson, Magnus Liljegren och jag – i veckans Mitt i – se nedan. Uppdatering 21 oktober: Vi skriver också i Vårt Kungsholmen/StockholmDirekt

Tryggt och städat i Stadshagen

MITT I Kungsholmen 13 oktober 2015.
MITT I Kungsholmen 13 oktober 2015. Klicka för större bild.

Många delar av Kungsholmen utvecklas i snabb takt. Stadshagen öster om Hornsberg är nästa steg – här kommer det också bli fler bostäder och verksamheter, inte minst vid Stadshagens IP, vilket kommer att bidra till ökad trygghet. Men redan nu behöver vi göra åtgärder för att öka tryggheten och trivseln.

Sjukvård och sociala verksamheter finns i Stadshagens närhet. Det är viktiga funktioner för att alla stockholmare ska känna trygghet, även den som lider av missbruk, hemlöshet eller psykisk sjukdom. En viktig verksamhet är sprutbytesprogrammet, som sannolikt kommer att permanentas. Då är det viktigt med en dialog i lokalsamhället. Att sprutbytet bör finnas på fler platser och med en mobil verksamhet, inte bara på Kungsholmen, är en tanke som är viktig att utveckla.

Otrygghet handlar också ofta om hur närmiljön ser ut. Där finns en del att göra. Parker behöver skötas, bänkar repareras, klotter saneras, belysningen förbättras, papperskorgar finnas – och tömmas. Det är små, vardagliga åtgärder som kan bidra till ökad trygghet.

Stadshagen ska utvecklas, och enkla men viktiga steg kan tas redan nu. Så får vi ett Stockholm och Kungsholmen med plats för alla.

Maria Johansson (FP)
vice ordförande Kungsholmens stadsdelsnämnd

Rasmus Jonlund (FP)
kommunfullmäktige

Magnus Liljegren (FP)
ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen

Liberalisera namngivningen av platser i Stockholm

Fler platser i Stockholm borde få namn. Det ökar vår möjlighet att orientera oss i staden – och det skapar identitet för platser och människor. Nu motionerar vi från Folkpartiet om en mer liberal namngivningspolicy.

Vad heter parken egentligen..? Namnlös plats på kartan från Google Maps.
Vad heter parken egentligen..? Namnlös plats vid Klara sjö, på kartan från Google Maps.

Vad heter parken mellan S:t Eriksområdet och Klara sjö? Var ligger Svanviken? Och borde inte ”platsen vid macken” på Norr Mälarstrand få ett riktigt namn?

Det sistnämnda tyckte jag, när just denna plats på Norr Mälarstrand dessutom står inför en utveckling med mer aktivitet, serveringar och folkliv. Tillsammans med Vårt Kungsholmen blev resultatet en namnförslagstävling som väckte stort engagemang (se Vårt Kungsholmen 1, Vårt Kungsholmen 2, Vårt Kungsholmen 3). Tyvärr nappade inte stadens namnberedning på våra och Kungsholmsbornas förslag – de tyckte inte att platsen behöver ett namn (Vårt Kungsholmen 4). Det fick mig och min partivän Björn Ljung att reagera, och agera.

Många platser i Stockholm har namn i folkmun men inte officiellt. Andra platser saknar namn men borde få det. Det är dags  att sätta namn inte bara på ”platsen vid macken” utan på en rad andra i dag namnlösa parker, torg, hörn, trappor och platser i Stockholm.

Stockholmarna bör i större utsträckning inbjudas att delta och medverka till namngivning med olika förslag. Självklart krävs rutiner och en ordentlig process, men i grunden behövs en betydligt mer frisinnad syn på platsnamn – en mer liberal namngivningspolicy helt enkelt.

Vårt Kungsholmen skriver om Björn Ljungs och mitt förslag i dag. Här följer motionen i nuvarande skick (med reservation för småjusteringar inför inlämnandet till kommunfullmäktige).

Om en frisinnad och folkligt förankrad namngivning av platser i Stockholms stad

Platsers namn är viktiga för identitet och orientering, för en stad och för människorna som lever och rör sig i den. Platsnamn förmedlar en historia och ger gemensamma referenspunkter, och nya platsnamn kan också vara en betydelsefull del i utvecklingen av staden. I Stockholm råder i dag en alltför försiktig inställning till namngivning av platser, särskilt i den befintliga staden. Vi kallar den inte den redan färdigbyggda staden – för en levande stad blir inte färdigbyggd. På samma sätt kan det enligt vårt förmenande bli aktuellt att ge namn åt platser som redan finns. Eller, sett ur ett annat perspektiv, nya platser med betydelse för människor kan uppstå i det befintliga stadsrummet.

Ett färskt exempel är kajen vid Norr Mälarstrand och mer specifikt platsbildningen nedanför Kungsholmstorg – en plats som i dag saknar namn och kanske mest refereras till som ”vid macken”. Det är också en plats i den befintliga staden som står inför en utveckling med mer serveringar och folkliv. På initiativ av en liberal kommunpolitiker och lokaltidningen Vårt Kungsholmen tillfrågades Kungsholmsborna/läsarna om namnförslag på denna plats, men namnberedningen avfärdade förslaget. Platsen är inte tillräckligt definierad och behöver hursomhelst inte något namn, kan man sammanfatta det lakoniska svaret till tidningen.

Vår uppfattning är att det finns fler platser i Stockholm som skulle vara förtjänta av officiella namn. Vissa har redan namn som är väl förankrade i det folkliga medvetandet, andra är anonyma platser där ett namn kanske kunde bidra till en högre status och ett bättre utnyttjande. Bara i Stadshusets närhet finns t ex Svanviken, parken bakom Trygg-Hansa-huset, parken mellan Klara sjö och S:t Eriksområdet. Precis som kajplatsen vid Norr Mälarstrand inryms de i dag i ”större” platsnamn – Rålambshovsparken, Kungsholms strandstig – vilket blir oprecist och ofunktionellt. En plats i behov av ett namn – och där Folkpartiet liberalerna kommit med ett förslag som vunnit brett gillande – är parken tvärs över Hantverkargatan från Stadshuset, där Yngve Larssons gärning fördelaktigt kan hedras.

Att ge namn åt fler platser i Stockholm är en möjlighet att stadfästa redan förankrade, inofficiella namn; att bidra till lokal identitet; att minnas och uppmärksamma fler förtjänta stockholmare; att förenkla orienteringen i staden. Med skyltar som förklarar platsens namn, historik och kulturella betydelse förstärks upplevelsen.

Namn på mer ”oprecisa” platser förekommer för övrigt i dag i Stockholm men praxis verkar något svårgenomtränglig.

Vi vill yrka att kommunfullmäktige beslutar att

1) uppdra att finna ett lämpligt och värdigt namn på platsbildningen vid Norr Mälarstrands kaj nedanför Kungsholmstorg;

2) uppdra att utforma en namngivningspolicy som intar en positiv inställning till namngivning av platser som i dag saknar officiella namn.

Ingen ska behöva vara rädd på biblioteket

Bibliotek ska vara trygga platser, för alla, oavsett stadsdel. När vi ser ökad rapportering om hot och våld mot bibliotek måste vi vara tydliga och hålla biblioteken öppna och säkra. Nu väcker vi liberaler frågor om trygga bibliotek i Stockholms kulturnämnd. Jag kommenterar i Sveriges Radio.

SR Kulturnytt: Rasmus Jonlund (FP): I sista hand ska biblioteken kunna porta besökare.

Interiör från Hagsätra bibliotek.
FRIZON. Interiör från Hagsätra bibliotek.

Bibliotek ska aldrig tvingas stänga på grund av hot. Nolltolerans ska råda mot alla former av trakasserier och våld. Självklarheter, kan tyckas, men varken verkligheten eller debatten ser alltid så ut. Under första halvåret i år rapporterades lika många incidenter på Stockholms bibliotek som under hela förra året. Det visar på ett reellt problem, som måste tas på allvar. Uppdaterat 24 september: I dag rapporterar facket Dik om att 6 av 10 bibliotekarier upplever oordning minst en gång i månaden, och över 8 av 10 har upplevt aggressivt beteende mot andra besökare, kollegor eller sig själva (DN Kultur).

Efter uppmärksamheten kring bråk på Hässelby bibliotek i våras startade en debatt där vi som stod upp för ordning bland annat fick höra att vi förespråkade en ”tysthetsnorm”. Det är en problematisk inställning på två sätt. Dels ges sken av att det handlar om stökiga bibliotek där några pratar för högt – med bilden av en gammaldags, sträng, hyschande bibliotekarie som blivit förnärmad. Dels förlöjligas och förminskas de som önskar just att biblioteken ska kunna vara en lugn frizon.

Jag har inga problem att försvara en slags ”tysthetsnorm” på bibliotek – även om biblioteken självklart också ska följa med sin tid och ser helt annorlunda ut i dag än de tysta hus fulla med böcker (och några skivor och filmer) som många av oss kanske minns från vår barndom. Men problemen är alltså värre än eventuell högljuddhet.

En annan problematisk relativisering görs av dem som ser skillnad på bibliotek i olika stadsdelar. Som vi skriver från Folkpartiet är frågan om lugn och ro på biblioteken ”en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.”

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
FRIZON. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturnytt i Sveriges Radio har rapporterat om liknande problem som i Stockholm, runtom i landet. Om att vuxna står bakom det mesta av biblioteksstöket, om de ökade incidentrapporterna på Stockholms bibliotek, och hur man vände en negativ situation på biblioteket i Malmöstadsdelen RosengårdI dag är alltså jag själv intervjuad (läs gärna också vårt pressmeddelande: Stök på biblioteken får inte relativiseras). (Uppdaterat: Jag var också med i samtal med kulturborgarrådet Roger Mogert i P4 Stockholms eftermiddagsprogram i onsdags, ca 15 min in i sändningen, och Stockholmdirekt skriver också.)

Min partivän i kulturnämnden Hanna Gerdes skrev redan i juni om ordningsproblem på biblioteken, och den problematiska relativiseringen av dessa (Bibliotekarier ska inte behöva agera väktare). Nedan kan du läsa den skrivelse som vi liberaler, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger i kulturnämnden.

Från Folkpartiet ser vi att det är oacceptabelt att ändra öppettider eller stänga bibliotek (mer än i akuta fall) – istället måste personal och besökare känna ett stöd från staden och samhället, och det kan ta formen av extra bemanning, andra personalgrupper, samarbeten med lokalsamhället och andra aktörer – som kan hjälpa till att identifiera och kanske påverka fridsstörarna. I sista hand bör bråkstakar kunna portas. Och allt hot och våld ska naturligtvis anmälas.

Vi måste ha nolltolerans mot stök och bråk på bibliotek, oavsett var de finns. Alla har rätt att känna sig trygga på sitt bibliotek – personal liksom besökare. Sverige behöver biblioteksfrid!

Åtgärder för ökad trygghet på Stockholms stadsbibliotek

Stockholms bibliotek har under första halvåret i år rapporterat lika många incidenter av våld, hot och trakasserier som under hela förra året, enligt ny statistik från kulturförvaltningen. Siffrorna måste analyseras, men att anmälningarna ökar ger en fingervisning om att det finns problem att ta itu med.

Utsatta bibliotek är inget isolerat Stockholmsfenomen. Enligt en ny undersökning uppger var femte svensk bibliotekschef att det är stökigt på biblioteket flera gånger varje månad eller vecka. Var femte uppger också att stöket har ökat. Då räknas även hot, våld och trakasserier. Extra oroande är att det framför allt är personer över 18 år som står för stöket, enligt en undersökning från fackförbundet Dik.

För oss som liberaler är det oacceptabelt att vuxna tar sig friheter och gör biblioteken till sina ”uppehållsrum”. De unga är både dagens och framtidens biblioteksbesökare. Därför måste staden ställa sig på deras sida.

Det handlar inte bara om folk som pratar ”för högt”, utan också om reella hot och brott. Lika lite som vi ska acceptera att människor blir utsatta för våld, hot och trakasserier på torget, lika lite ska vi göra det på biblioteket. Det är en självklarhet för varje liberal.

Biblioteken är värdefulla platser för läslust och bildning, men är också för många en frizon, en accepterande plats där man kan vara sig själv. Det är den ungdom som lever i en miljö kantad av otrygghet och utanförskap som behöver bibliotekets trygga frizon allra mest.

Frågan om lugn och ro på biblioteket kan låta banal. Men egentligen är det en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.

Den som inte sköter sig bör kunna mista friheten att vistas på biblioteken. Bibliotekspersonal ska ha stöd och uppbackning av arbetsgivaren, och fridsstörare ska kunna portas. Vid behov måste man kunna öka bemanningen och involvera socialtjänstens kompetenser, som fältassistenter på plats.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen
1. Vilka åtgärder kan idag sättas in för att komma tillrätta med ordningsproblem som visar sig på Stockholms stadsbibliotek?
2. Vilka ytterligare åtgärder för att förebygga stök, hot, våld och trakasserier på Stockholms stadsbibliotek planeras?
3. Hur bedömer förvaltningen att det förebyggande arbetet tillsammans med stadsdelarna och skolorna fungerar?

Rasmus Jonlund (FP), vice ordförande
Hanna Gerdes (FP), ledamot
Anne-Lie Elfvén (FP), ersättare

Kulturnämnden Stockholms stad