Höger, vänster eller mitten? Har ekonomiprofessorn, nobelpristagaren och den liberale legendaren Bertil Ohlin något att säga om Liberalernas nutida vägval?

Var hör liberalerna hemma i dagens föränderliga partipolitiska landskap? Vad skulle en liberal legendar ha sagt om januariavtalet? Att göra den mångårige Folkparti-ledaren Bertil Ohlin (1899-1977) till postumt språkrör för dem som föredrar att Liberalerna väljer samverkan högerut, med stöd av SD, leder fel. Det skriver jag i en artikel i det liberala nyhetsmagasinet NU. Se bild nedan – hela texten under bilden.

Bertil Ohlin var ingen högerman

En av Liberalernas mest framgångsrika ledare var Bertil Ohlin. Men han var ingen högerman – och han skulle nog vetat att hålla garden uppe mot extremister. Därför är denne professor, Nobelpristagare och rekordlångvarige partiledare ett dåligt exempel för dem som vill förespråka att Liberalerna borde avstått januariavtalet för att stödja eller släppa fram en högerregering i beroendeställning till SD.

Ohlin blev aldrig statsminister, men förde dåvarande Folkpartiet till dess största valframgångar sedan den allmänna rösträttens införande. Han och Folkpartiet värnade den fria företagsamheten och bidrog till att sätta stopp för socialiseringsplaner. Socialliberalismen tog sitt avstamp i skriften ”Fri eller dirigerad ekonomi” 1936, där de uppsatta målen kan sammanfattas som ekonomisk utveckling, ökad jämlikhet, ökad ekonomisk trygghet och alltid i första hand individuell frihet i ett demokratiskt samhälle (se t ex Olof Wennås kapitel om Bertil Ohlin i Liberal ideologi och politik, Folk & Samhälle 1984, s 99).

Det sociala engagemanget fanns också för flyktingar, en högst aktuell fråga i denna mellan-, världs- och efterkrigstid. Som Hans Lindblad formulerat hos Ohlininstitutet: ”I flyktingfrågan hade han redan inför andra världskriget visat sitt starka engagemang. Kan man rycka på axlarna åt hundratusentals flyktingar och säga att i Sverige har vi nog av att i stället hjälpa våra egna. »Nej, utan att svika våra humanitära traditioner kunna vi icke göra det.«”

Ohlin var länge obestridd oppositionsledare – men han förblev i opposition. Inte heller efter valet 1956, då de tre partier som stod till höger om Socialdemokraterna i ekonomisk politik fick flertal i andra kammaren, kunde Ohlin bli statsminister. Bondeförbundet som suttit i koalition med Socialdemokraterna ville inte gå direkt till en annan regering.

Likheter med dagens frustrerade situation, kan det tyckas. Men. Att utmåla nationalekonomen Ohlin som en högerman har svagt stöd i historien. Tvärtom hade Ohlin svårt att samarbeta med dåvarande högerpartiet och var mån om att hålla en ”rågång” mot dem som ”prioriterade skattesänkning framför välfärdsåtgärder”, som Sven Erik Larsson skriver i sin biografi (Bertil Ohlin, Atlantis 1998, s 359). Folkpartiet skulle vara ett reformparti, inte ett högerparti, ansåg han redan som FPU-ordförande. Tyngdpunkten borde ligga i mitten, menade Ohlin.

Efterkrigstidens stora fråga var ju utbyggandet av ett välfärdssamhälle där Folkpartiet och Ohlin trots oppositionsställningen hade stor inverkan, ”att det [sociala reformbygget] kunde ske smärtfritt och under stor uppslutning berodde i hög grad på Ohlin” (ibid, s 314). Ohlins stora inflytande trots den eviga oppositionen byggde i sin tur på professorns mångåriga ställning som samhällsdebattör, långt innan partiledarskapet. Socialliberalismen formade i stora delar välfärden, eller som Johan Hakelius formulerat det: ”Sverige må ha haft socialdemokratiska regeringar under större delen av efterkrigstiden, men det fåtal punkter där dessa idémässigt avvikit från den socialliberalism Ohlin proklamerade har i regel inte omsatts i handling” (Hakelius, Bertil Ohlin och välfärdsstaten, Timbro, 1994).

Och i den för många avgörande frågan, när det gäller samröre med eller stöd av ett parti vars historia och vissa företrädare har sina politiska rötter i nazismen? Där tror jag vi kan vara trygga i var liberalen Ohlin, med sitt flyktingengagemang och sin bakgrund som handelsminister i krigsregeringen, hade landat.

Rasmus Jonlund (L)
Kungsholmen

NU 37/18, 12 september 2018